Äntligen, som Gert Fylking skulle ha sagt, är fenologi-appen här. Den är från blommar.nu och gör att man kan följa naturens egen kalender. Alltså att man vet vad som blommar nu. Så om du till exempel fått rådet ”vattna med nematoder mot sniglar när vitsipporna blommar” eller ”beskär rosorna när björken har musöron” behöver du inte jaga runt hela stan för att hitta en vitsippa och en björk, du kollar bara mobilen, och ba, ”Jaha, i övermorgon”. Jag älskar den redan. Läs mer om appen HÄR.
Det här, mina damer och herrar, är en spansk skogssnigel som äter en maskros…
Jag läste precis att sniglar är aktiva från +5° och uppåt, och, precis som alla som trampat barfota på en i mörkret vet, framför allt på natten.
Det betyder att de borde ligga och sussa just nu, eftersom nätterna är kalla, men nej då, är man snigel så kommer man runt såna saker, och igår när jag var på lotten för att hämta några sista pak choi-blad såg de ut som dalmatiner. Helt prickiga. Av ashungriga minisniglar.
De goda nyheterna är att det här är en helt grym tid att bekämpa sniglar. Precis som på våren, innan grönsakerna kommit upp. Sprider man snigelpellets nu finns det ju inga distraherande grönsaker (förutom min stackars pak choi som numera ser knypplad ut), och snigeln går rakt på pelletsen.
Blev också glad när jag läste i Odlaren (jag går igenom förra vinterns alla nummer just nu) att en gammal SLU-forskare bekräftat att täckodling med gräs förvirrar kålflugor. Exakt samma sak som jag märkte när jag när jag la gräsklipp runt pak choien i somras.
Jag fick ett brev från hälsingepappan:
Har noterat att bloggandet har tagit ny riktning, trädgården ligger för fäfot/träda medan PSL blomstrar! Ska det va så?
Nä det ska det ju inte! Här kommer en lägesrapport.
Djungelgurka
Det här är det första året som vi på allvar kört täckodling. Två säckar halm, direktimporterade från Hälsingland, gör att alla land ser ut som nybäddade halmsängar.
Men det innebär också att det här är det första året som sniglarna på allvar håller på att knäcka vår livslust.
Tidigare har jag haft någon sorts ”Här finns plats för oss alla”-inställning och tyckt att bara man odlar tillräckligt mycket av en gröda så gör det ju inget om den naggas lite och vi är alla här på samma villkor och det heter faktiskt ”spansk skogssnigel.” Hippie alltså.
I år, efter att mördarsniglar slaktat allt ifrån squash till chili och kronärtskockor (jag har pysslat med dem sen i mars, skitsniglar!), är min inställning mer full on George Bush och republikanskt ”Döda varenda jävel!”
Men idag tror jag att jag fått något sorts genombrott, när jag läste på baksidan av en burk Snigelfritt, och insåg att halmen kan fungera som en bakvänd trojansk häst. Istället för ett gömställe – fuktigt och härligt och nära till maten – blir den en fälla. En fälla som håller snigelfrittet fuktigt, som det ska vara, och som håller andra djur borta från de goda grynen.
När jag var klar, och utfört min diaboliska plan, dök det upp en liten dam med en gammal konservburk vid lott-kanten, och precis som om vi var två orcher i Saurons armé med ett gemensamt medvetande frågade hon, ”Har du sniglar?”. Jag nickade. ”Här, jag har några förgiftade.” Och, igen precis som om vi var orcher, förstod jag genast vad hon menade. Jag tog emot några slajmiga, nematod-indränkta offer, klippte isär dom och spred dom som det motbjudande, sjukdomsalstrande gräddet på mitt trojanska mos.
Sen vädrade jag regn i luften och åkte hem för att ta skydd och vänta, vänta, vänta…
I somras upptäckte vi att vissa växter var helt snigelsäkra. Och att några var nästan snigelsäkra. Här är dom:
HELT SÄKRA
NÄSTAN SÄKRA
En annan jättespeciell sak som jag upptäckte var att det där gräsklippet som Lena Israelsson har lärt oss att vi ska lägga runt växterna som gödsel, det förvirrade snigeln. Så länge gräset var grönt minskade angreppen rejält. Det blev mitt sätt att få direktsådda småplantor att överleva det där första urkänsliga ”bara två blad”-stadiet.
Svartkål, mangold, tagetes
Jag har ju peppat inför min föredetta hat-blomma, tagetes, hela året. Jag har läst om alla blommans bisarrt goda egenskaper, och sen när den väl kom upp i mina land så var den faktiskt fin också. Jag odlade något som kallas Linnétagetes, som jag fick från Sesam. Enkel och ödmjuk, och med skiftande röda, sammetsaktiga och brandgula kronblad.
En sak jag snappat upp någonstans var att man skulle plantera tagetes mot sniglar. Så jag drog i skitmycket tagetes mellan svartkålen och mangolden (som förresten, precis som Lena Israelsson säger, är en sjukt fin kombo). Och varje kväll såg det ut som om någon lagt bombmattor med sniglar över landet. Jag skyddade kål och mangold med avskurna pet-flaskor, och mot alla odds växte de sig faktiskt riktigt stora och starka.
Och nu läste jag precis att man ska odla tagetes mot sniglar – eftersom sniglar ÄLSKAR tagetes. Tagetes är som snigelcrack. Därför ska den stå runtom odlingen, eller en bit bort, för att förvilla. Att blanda tagetes och kål är alltså som att ha gratis sprututdelning i samma hus som langaren bor i (och jag kommer att hålla fast vid att den metaforen inte är obegriplig). DOH!
För första gången nånsin upplever jag den här tiden när folk säger, ”Nu är det dags att börja planera för nästa år, läsa alla dom där böckerna och drömma sig bort.” Jag har alltid varit helt, MEH JA VILL JU ODLA. Men nu känner jag ändå exakt så. Jag inser att jag slutade läsa Lena Israelssons Kål & Krasse halvvägs igenom, eftersom säsongen började då (vad roligt det hade varit om jag menade bal-säsongen, som dom gör i Jane Austen-filmerna), och nu blir jag sugen på att börja igen. Jag kan sitta och titta ut i luften och fundera på om jag ska följa Rosemary Vereys odlingsföljd (ärtor och bönor följs av kål följs av rötter), och vad det i så fall innebär för trädgården. Och jag har jag börjat vilja bygga saker. Som en critter box. Och så vill jag spraya skaften på alla våra verktyg magenta, så att man hittar dom i landet när man tankspritt har lagt dom ifrån sig.
Jag vill ha en sån här. Kan vi bygga den i vinter?
Ok, lite tidigt, men det var tagetes-special i det här numret av The Garden, så jag tänkte försöka snoka reda på mina favoriter. Det är konstigt med tagetes, det verkar som att alla (ink. jag) ogillar dom, ända tills man får en egen trädgård, då börjar man gilla dom (även jag). Dom är så enkla och, javenne, bonniga. Men samtidigt så drar dom till sig blomflugor (dom där låtsas-getingarna, inte dom som surrar runt i vasken när det är rötmånad), och blomflugor i sin tur äter bladlöss. Så yay för naturligt växtskydd.
the secret gardener 