Bit i kudden, snigeljävel

Det här är det första året som vi på allvar kört täckodling. Två säckar halm, direktimporterade från Hälsingland, gör att alla land ser ut som nybäddade halmsängar.

Men det innebär också att det här är det första året som sniglarna på allvar håller på att knäcka vår livslust.

Tidigare har jag haft någon sorts ”Här finns plats för oss alla”-inställning och tyckt att bara man odlar tillräckligt mycket av en gröda så gör det ju inget om den naggas lite och vi är alla här på samma villkor och det heter faktiskt ”spansk skogssnigel.” Hippie alltså.

I år, efter att mördarsniglar slaktat allt ifrån squash till chili och kronärtskockor (jag har pysslat med dem sen i mars, skitsniglar!), är min inställning mer full on George Bush och republikanskt ”Döda varenda jävel!”

Men idag tror jag att jag fått något sorts genombrott, när jag läste på baksidan av en burk Snigelfritt, och insåg att halmen kan fungera som en bakvänd trojansk häst. Istället för ett gömställe – fuktigt och härligt och nära till maten – blir den en fälla. En fälla som håller snigelfrittet fuktigt, som det ska vara, och som håller andra djur borta från de goda grynen.

När jag var klar, och utfört min diaboliska plan, dök det upp en liten dam med en gammal konservburk vid lott-kanten, och precis som om vi var två orcher i Saurons armé med ett gemensamt medvetande frågade hon, ”Har du sniglar?”. Jag nickade. ”Här, jag har några förgiftade.” Och, igen precis som om vi var orcher, förstod jag genast vad hon menade. Jag tog emot några slajmiga, nematod-indränkta offer, klippte isär dom och spred dom som det motbjudande, sjukdomsalstrande gräddet på mitt trojanska mos.

Sen vädrade jag regn i luften och åkte hem för att ta skydd och vänta, vänta, vänta…

Annons