Dagens roligaste

Av olika anledningar ramlade jag precis på något som kallas för PC-odling. PC som i personal computer alltså.
Man vet att Apples dominans är för stor när folk tycker att de får ut mer av sina PC-hårddiskar genom att kitta upp dom med lågenergilampor och använda dom som krukor. KOLLA HÄR!

Det här med sorter…

När jag började odla tyckte jag att allt tjat om sorter var snobberi. Typ som att namedroppa band för att visa hur bra koll man har.
Sen blev jag besatt av potatissorter (Rocket!) och sveptes med i den totala hajpen av sallaten Little Gem, men jag trodde ändå aldrig att det var nån större skillnad på ANDRA sorter. Ett blad är ett blad är ett blad liksom.
Och nu har jag tänkt om. Helt. Vi har nämligen börjat göra smaktester på lotten.

Först: den gamla, grova sortens gräslök som fanns på lotten när vi kom dit vs. den nya späda som jag hamstershoppat utan att riktigt tänka på att vi redan hade en stor tuva gräslök. Enorm skillnad. Oförnekbar.
Sen smaktestade vi den gamla grova rabarbern som fanns på lotten vs. den nya späda (”Rosenhagen”) som jag hamstershoppat utan att tänka på att vi redan hade enormt mycket rabarber. Samma resultat.

Den gamla, anonyma gräslöken smakade så som man tänker sig att gräslök smakar. Ända tills vi smakade den nya. Som liksom smakade GRÄSLÖK. Mycket lökigare och mycket mildare på samma gång. Fylligare är ju ett ord som är ganska löst, men den smakade bara MER helt enkelt. Den gamla gräslökstuvan har nu hackats upp i små bitar och förvandlats till en snygg häck längs med ett grönsaksland.

Rabarber är ju giftigt – fylld av oxalsyra som kan vara riktigt stark för till exempel små djur och barn. Så när jag köpte ny sort var det med extra låg oxalsyra. Vi ugnsbakade en späd stjälk av den gamla, anonyma sorten och en späd stjälk av den nya sorten (gör så här: skala lite lätt om det behövs, sockra, kasta i en form och så in i ugnen i typ 10-20 minuter, ät med till exempel glass eller vaniljsås).
Den gamla sorten var fine – rabarber smakar ju alltid svensk sommar. Men man blev samtidigt så där sträv om tänderna som man blir av rabarber, och även om jag älskar själva smaken så är det ju alltid enormt mycket beska. Och sen, REVELATION!, den ny. Ingen beska nästan ALLS: den var söt och mild och utan tandbeläggning. Fantastiskt god. Helt okomplicerad att äta.

Jag minns tyvärr inte riktigt vilka sorters gräslök och rabarber jag köpte (det här var ju under tiden när jag tyckte sortsnack var snobberi). Men jag tänker att det kanske inte spelar så stor roll. Jag valde dem inte noggrant och for all i know så skulle de kunna vara de sämsta på marknaden. Men de hade namn. Och det är det som är poängen tror jag, att det spelar roll, att det är skillnad på vad man väljer. Det var väl egentligen bara det jag ville säga. Välj sort noga!

Som ett resultat har jag nu börjat snobbvälja och skriva upp mina väl valda sorter, som till exempel allåkerbäret Rubus Stellarcticus Linda (som i dagsläget fortfarande behöver en man för att ge bär), det låga hybridblåbäret Vaccinium Angustifolium Northblue (som under två års tid givit sammanlagt tre bär i skörd (vilket alltså innebär hundra 100% fler bär andra året jämfört med första)) och kiwin Actinidia Kolomikta Paula (som även hon behöver en snubbe för att börja frukta av sig).