Oh, två grejer till ”att odla vid huset”:
* Vid köksfönstret skulle jag sätta en schersmin. När våren blivit så varm att man kan ha fönstret på glänt kommer det lukta smultron när man äter frukost.
* Vid fönstret till salongen (eh, ja, mitt imaginära hus har alltså att ha en salong…) skulle jag sätta en vildkaprifol (Lonicera periclymenum) så att rummet luktar honung och myrra när man sitter och läser ”Den hemliga historien” i skymningsljuset.
Uhm, det här är inte min stoltaste stund i livet, men det här ovan är namnet på en lista jag påbörjade för några månader sen, när jag var mitt i ett fruktansvärt Airbnb-debacle och på gränsen till hemlös.
Jag började fantisera om ett litet hus som var bara mitt, fastän att jag egentligen redan har en massa platser att bo på. So shoot me.
(Jag känner inte lika stort behov av den här listan nu, när jag har nånstans att bo igen, men jag fortsätter ändå fylla på den).
Yellow rattle (rhinantus minor) – det är nån sorts parasit som gör att gräs hämmas. Alltså sår man den, ängsskallra tror jag den heter på svenska, allra först på den plats där det tidigare vuxit gräsmatta, men där man nu vill anlägga en blomsteräng (gräs är ju så dominant, det mobbar ut alla känsliga blommor om man låter det hållas).
Äng/vall – i den kommer jag att klippa breda, ringlande gräsgångar, så man kan gå barfota över ängen utan att stressa över orm etc. Och sen slå med lie på hösten.
Katsura (cercidiphyllum japonicum), sorten ”Heronswood Globe”- i vanliga fall skulle jag ALDRIG bry mig om ett prydnadsträd, men det är ju hela poängen med att ha ett litet hus: att man kan odla en sak utan att behöva välja bort en annan. Det här är ett sånt där träd som trädgårdsdesigners alltid swoonar över. Men jag är så klart bara intresserad av att det luktar bränt socker när löven faller på hösten.
Äkta kvitten – inte den lilla prydnadsbusken, utan den som blir ett riktigt träd. Ska vara härdigt till kanske zon 2, så det kommer krävas lite pyssel. Men vilken sort ska man välja?!
Valnöt – åh TÄNK att ha ett stort valnötsträd! De blir typ – jag skriver ur minnet här – 8 meter höga eller nåt.
Nypon – sverige är typ det enda landet i världen som äter nypon som något annat än en hälsokosttillskott. Ändå odlar vi typ inga nypon kommersiellt. Skumt/dumt. Här skulle jag även vilja ha lite svarta nypon eftersom svart = snyggt.
Mirabeller – i Paris kan man köpa små mirabell-tartes på nästan alla bagerier. Så coolt med annan stenfrukt än bara plommon och körsbär.
Endive – och andra vilda sallater. Ett helt land fyllt med beska och bittra blad!
Daikon – Du vet den där stora, japanska rädisan. Jag skulle så dem på samma sätt som min idol Masanobu Fukuoka: utspridda på måfå i fruktlunden, där de luckrar jorden och lever sitt eget liv. Även daikon-varianten watermelon radish, men det är en helt annan historia.
Paradisäpplen + blomsterlökar – på samma sätt som Tasha Tudor. Hon hade blommande äppelträden omgivna av en matta av blomsterlök.
Libbsticka – både till buljong och för de medicinska fröernas skull.
Trollhassel/ormhassel – jag vill ha både den som får såna där roliga gula tussar på våren och den som har trassliga, snurrade grenar. Fy fan va jag ska göra trollhasselextrakt sen alltså…
En äppelskog – ända sen jag hörde talas om att det finns vilda äppelskogar i Kazakstan kan jag inte sluta tänka på att anlägga en egen.
Flockarun – det här är en växt som håller på att försvinna från Öland, där mannen kommer ifrån, och jag gillar att odla i all fall några grejer som har att göra med där man kommer ifrån (för mig är det lin). Om man dessutom odlar hotade växter, hjälper man mångfalden på vägen.
Jag vet inte om jag sagt det, men jag skriver en krönika i varje nummer av Allt om Trädgård. Varje krönika handlar om ett – ibland ganska symboliskt – möte med en cool trädgårdsperson.
En av dom som jag började tycka allra bäst om efter att vi träffats var Tasha ”Knastanten” Tudor. Och eftersom andra verkar ha tyckt samma sak (Ronny Ambjörnsson bland annat #humblebrag (eller vänta det kanske inte var nåt humble med det skrytet!?)) så lägger jag upp texten här.
Den publicerades i år, i nummer 5 2015 av Allt om Trädgård.
MÖT TASHA TUDOR
Under en period i mitt liv – ett tag efter att jag blivit odlingsintresserad, strax innan jag fick en kolonilott – trodde jag att alla odlingsböcker höll på att ta slut. Att jag läst dem alla. Så jag började nervöshamstra det mesta med orden ”trädgård” eller ”odling” i titeln. En som jag planlöst högg åt mig på en loppis var The Secret Garden, en barnbok inläst på kassett (jag lyssnade på uråldrig Walkman). Den kom att påverka min odling minst lika mycket som en faktabok, och när tredje kassetten inte funkade (hur skulle det gå med de fattiga, lytta, elaka barnen och deras igenvuxna trädgård!?) stormade jag ut och lånade bokboken. Där fortsatte berättelsen om återfödelse och rosenskötsel, inramad av illustratören Tasha Tudors egendomliga små teckningar.
Tasha Tudor var en fantastiskt excentrisk, amerikansk överklasskvinna (hennes föräldrar var polare med Mark Twain och Einstein) som föddes 1915 men som önskade att hon fötts 1830. Utifrån detta lajvade hon sig sedan igenom sitt liv. Trots det (tack vare?) lyckades hon – utan el eller moderna verktyg – odla en trädgård bortom tiden.
Efter att flera av hennes barnböcker blivit bästsäljare lät Tasha bygga ett hus i New England, kopierat planka för planka utifrån en 1700-tals-bondgård, komplett med uråldrigt kök och gluggfönster. Där levde hon utan radio och TV – ett tag hade hon ingen el utan körde med oljelampor. Hon mjölkade sina slokörade getter barfota och kokade rosa äppelmos som hon serverade med getyoghurt och kaksmulor. Hon odlade lin som hon sydde kläder av (jag har testat detta och andra årets skörd, som var 100 procent större än första, skulle lätt räcka till en rejäl stjärtlapp) och picklade allt som kom i hennes väg. I fyrtiotalet år verkar hon sväva tidlöst någonstans i det där ultimata, belästa glappet precis mellan 70 och 80 (hon blev 92).
På ett foto i boken The Private World of Tasha Tudor bär hon vad texten beskriver som sin fin- klänning när hon gräver upp knubbiga potatisar ur den feta Vermont-jorden. Klänningen är svart och skulle funka bra som sorgedräkt för en mycket traditionell laestadian.
På det sättet – tunn och fågellik och iklädd fattiga finklänningar – odlade hon sin lustgård på en ljummen södersluttning. Hennes fruktlund verkar ständigt fylld av paradisäpplen hängande från kala, dramatiskt dimfuktiga svarta grenar, och pumpor mognande under fullmånen. Och precis som i tv-serien Gilmore Girls (som också utspelar sig i New England) verkar Tasha leva ett helt liv under en ständigt pågående, gnistrande vacker höstvecka.
Mark Twain ska ha sagt att ett år i New England består av nio månaders vinter följt av tre månaders dåligt kälkföre. Alltså är Tashas trädgård ingen ouppnåelig dröm – i alla fall inte klimatmässigt. Det första hon gjorde på sin bondgård var att plantera tusentals påskliljor. Varje maj bildade de en gul matta under de vit- och rosablommande paradisäpplena. Det kommer vara det första jag gör också. I framtiden. Iklädd skor.
Här är orignalsidan.
Efter sju månader, alias den längsta evigheten nånsin, är lotten och jag återförenade. Den här känslosamma scenen utspelade sig vid andra besöket, när jag hunnit rensa i alla fall hälften av landen från ogräs.
Med i bagaget har jag: chili (”Jamaican Yellow”), helt vanlig mynta och myskgräs. Och ja, jag inser att det här gör mig till grässmugglare.
Jag fick myskgräsfröerna av en vän som köper myskgräs som rökelse, men det var så himla dyrt så hon frågade om det gick att odla. Jag läste nånstans att de måste stratifieras, så om jag inte gjort det i vintras i Paris så hade jag varit tvungen att vänta ett helt år på nästa chans. Men nu är gräset alltså uppe och det klarade flygresan utan problem.
Förutom rökelse går det att krydda vodka med gräset – på samma sätt som buffelgräs. Det ger en lätt smak av vanilj och vodkan blir fantastisk. Man kan ta små små klunkar ren, kall vodka och jaga den med en tugga saltgurka som man doppat i honung.
Ett annat tips jag fick var att blanda vodkan med grumlig äppeljos och fet mjölk. Det blir en drink som kallas äppelpaj av polackerna. Tror jag. Men det kan också så där som med svenskar säger att norrmän kallar ekorre för tallefjant.
Lite av det här, och lite annat, pratar vi om i säsongsavslutningen av Grönsakslandet. Du kan lyssna HÄR. Varning dock för att jag flåsar i micken. Programmet spelades in när jag tog mina första steg på lotten, och jag var lite… uppspelt.
Pans panflöjt var förmodligen gjord av sju torkade odörtsstjälkar.
Slut på meddelandet.
Jag kommer ju från den lilla byn Edsbyn, och förutom att jag där lärde mig att det faktiskt går att bli självförsörjande på kött och potatis, så hjärntvättades alla vi edsbybarn med storheten hos den naivistiske målaren Lim-Johan – den mest kända person som kommit från Edsbyn, förutom han som kom på Minecraft, som ingen minns namnet på.
Jag fattade inget av Lim-Johan, tills den dag när jag såg hans foton. Några år senare skrev jag det här minikåseriet om hur han är Sveriges första selfie-fotograf.
Texten publicerades i Rodeo vinter 2014.
Och om nån inblandad, till exempel Rodeo eller Edsbyns Museum, inte vill att den ska ligga här så är det bara att säga till så tar jag bort den!
(Klicka en gång på bilden för att få upp den stort, klicka igen för att zooma i texten).
Samtliga foton: Lim-Johan/Edsbyns Museum
Och om nån inblandad, till exempel Rodeo eller Edsbyns Museum, inte vill att den ska ligga här så är det bara att säga till så tar jag bort den! (Klicka en gång på bilden för att få upp den stort, klicka igen för att zooma i texten).
Foto: Klas Sjöberg, från ett tjusigt reportage i Lantliv
Nu på lördag (alltså 13 juni 2015) kommer den här pigga nunan att prata odling på Edsbyns bibliotek. Edsbyn är alltså min hemby. Och även visa lite praktiska grejer (hur/varför alla borde odla vitlök samt hur man gör pepparrotssnaps tänkte jag).
Här är infon:
Lördag 13 juni kl. 14-15, på Edsbyns bibliotek, hörsalen.
Entréavgift 50 kr.
Voxnadalens Trädgårdsförening säljer hemmagjort fika med trädgårdstema.
HÄR är länk till själva händelsen.
KOM FÖRBI OCH SÄG HEJ VETTJA.
Det var allt för nu.
the secret gardener 