Shiso + mystiskt skott

SÅ intresserad av shiso just nu (det verkar också kallas perilla och, på kinesiska, sisu).
Det är ett asiatiskt blad som jag bara smakat en gång, när jag fick det av min redaktör på Natur & Kultur, när hon gjorde en bok om koreansk matlagning.
Men alldeles nyss läste jag om umeboshi, som verkar vara en jättelustig japansk bakfyllekur bestående av syrade, sura aprikoser som färgats lila med just shisoblad (de brukar översättas som salt-plommon, vilket fick mig att vilja testa att göra rätten, men sen läste jag att det inte alls är plommon, utan just omogna japanska aprikoser). Och för några kvällar sen, när jag var på restaurang, fick jag en tallrik med smördränkt rostat bröd, inlagda minisvampar och ett lila strössel av shisoblad på toppen. Jag sitter och liksom laddar lite inför att läsa den HÄR säkert ultrainformativa texten.

Samma kväll, på samma fantastiska restaurang som jag fick den där svamptoasten med shiso, fick jag även en ljuvlig tallrik med smörstekt svartkål och gnocchi lika mjuk och fluffig som vispad grädde. Runt omkring på tallriken låg ett gäng mystiska groddskott: de hade bönors eller solrosors svullna hjärtblad, och de allra första karaktärsbladen var två sytrådar – typ såna strånkar som diverse klättrande växter skickar ut när de vill ta tag i nåt. Men skotten smakade inte alls som ärtskott, utan… och här blir det lite luddigt (jag fick även en del vin den här kvällen)… mer som järn och med en tydlig nötsmak. När vi frågade kocken sa han att de kallade dem för ”walnut sprouts” – trots att de inte egentligen hade något med valnötter att göra. Namnet var en referens till den nötiga smaken. En sökning på internet gav inget, förutom den här mycket disturbing bilden som gör att jag inte kommer att kunna äta valnötter utan att tänka på den där första varelsen i Alien-filmerna.

Hur som helst, jag kommer att vilja odla både dessa växter.

Annons