Primula Liv

Det är något jag inte berättat.

De senaste månaderna har jag känt mig allt mer dragen till… vivor. Jag vet, jag vet. Det är jag som alltid säger att blommor är naturens motsvarighet till plastöverdrag på finmöblerna och chintz-gardiner, och att enda anledningen till att  ha dom i trädgården är för att förvirra skadedjur, eller för att en del av dom i själva verket bara är örter i slampigare kläder.

Och om det hade varit gullvivor hade det väl varit en sak – precis som alla gammelsvenska växter som inte är omedelbart dödliga har gullvivan använts som krydda i brännvin – men  jag har ögnat små, snuttepluttiga, multifärgade primulor. Jag skyller på att vintern varit så hård.

Och precis när jag trodde att skammen skulle bli totalt överväldigande så kommer Parc de Buttes-Chaumont i Paris och löser mina problem, genom att kombinera vita vivor med nån sorts märklig frisésallads-kål på ett så förtjusande sätt att inte ens Derek Jarman skulle kunna motstå det.

Annons

Samtidigt, i Paris

Sticks and Stones may Break My Bones – och göra dem till GÖDNING

Kollade precis på ett program om nån snubbe som höll på att restaurera en gammal brittisk kyrka som han skulle bo i. Den var från 1200-talet – en tid då engelsmän bryggde öl hemma eftersom det var nyttigare än dricksvattnet (tips till östersund!). Nån annan snubbe var där och hälsade på och han hade räknat ut att minst 3.000 kroppar hade begravts på kyrkogården, som nu alltså var den första snubbens villaträdgård.

Och det enda jag kunde tänka var GUD JAG MÅSTE ODLA DÄR. Fatta hög mullhalt och maffig benmjölsmättnat.

Idag Vill Jag Ha Gräs

Amerikanska Bananmuffins Minskar Sopberg

Bara i Vasastan i Stockholm, området som jag motvilligt räknas som boende i (om du frågar mig säger jag alltid ”City”) slänger matbutikerna mat för miljoner varje år. En enda butik kan slänga mat, framför allt färsk frukt och grönsaker som blivit gamla, för 20.000 i veckan. Ändå är det helt omöjligt att få tag på en mogen banan, är inte det konstigt?

Banan är en komplicerad frukt. Jag rodnar om jag äter den på stan, och om den inte är perfekt mogen känns mina tänder som insidan på en gammal tall.

Därför är affären Eat, i just Vasastan, så fantastisk. Där rear dom ut frukt och grönsaker som är mogen långt förbi vad ”vanliga” affärer accepterar. Jag bakade dom här muffinsen (eller ”cupcakes”, som jag har föstått åt att det heter nu för tiden) första gången när kom hem från en resa och upptäckte att vi glömt en klase bananer hemma, och sen dess har jag varit  besatt av dom. Om det inte vore för Eats rea-bananer skulle jag bli galen av att behöva vänta på att de illgröna trästockarna från Ica ska mogna.

Best Ever Banan Muffins – från boken Muffinmania

• 4-5 mosade bananer
• 3/4 cup socker
• 1 ägg
• 1/3 cup smält smör
• 1 tsk natriumbikarbonat
• 1 tsk bakpulver
• 1/2 tsk salt
• 1,5 cup mjöl

Mosa bananerna, rör i socker och lätt vispat ägg. Rör i det smälta smöret. Allra sist, och bara mycket lätt, rör du i de torra ingredienserna och gräddar i 190° i 20 minuter. Det blir 9 rejäla, smöriga, bananiga muffins.

Kolonist Power, Activate!

Åh nu har jag läst det igen: de fantastiska planerna för Albano-området.

Vi odlar ju ungefär fem meter ifrån den övergivna parkeringsplats där råttorna dansar can-can på utbrända bilvrak som idag är Alba-Nova. Och varje gång jag läser något om hur fantastiskt området SKULLE kunna utvecklas så blir jag helt till mig. Och varje gång jag läser om hur många olika instanser de första, visionära planerna måste passera igenom innan de kan förverkligas blir jag helt förtvivlad.

Varför måste allt alltid nötas ner till den dum-svenska, super-robusta, fantasilösa, minsta-gemensamma-nämnaren-lösning som vi alltid får i Stockholm? Är Klara-debaclet fortfarande ett så stort trauma att ingen vågar ställa sig längst fram och fatta de där farliga, nya besluten som faktiskt kan leda till något nytt? Nu har vi chansen, nu gör vi nåt coolt för en gångs skull!

Genom hela den här grejen känner jag vädligt mycket som Turk i Scrubs, innan han får vara med och operera på riktigt, och istället bara får stå bredvid och observerar operationer. Precis som honom klamrar jag mig fast vid meningen, ”I’m a very important part of the team!!!” Vi kolonister vill inget hellre än att Albano-området utvecklas till något fantastiskt.

ANVÄND OSS! Fråga oss!

Vi är nästan 200 personer, vi kan vara med och lobba! Vi har allt från stornävade ryssar till räv-smarta utrikeskorrespondenter. Säg vem vi ska ringa för att det här ska hända.

Nu gör vi det här.

Languagessv>en GoogleCE

the great plans for the Albano area

Plan B – Groddar

I senaste Hemträdgården var det en stor artikel om groddar. Jag har ju redan sökt igenom hela skafferiet och kryddhyllan i jakt på saker att experimentgrodda (bäst resultat: bockhornsklöver, quinoa. Sämst resultat: linfrö. Yuck) men varför tänkte jag aldrig på att grodda upp frölådan!? Den är överfull, och några av påsarna är totala lost cases. Som broccolin till exempel. Och det kan man grodda. WOHO! Återkommer med smakrapport.

Snail Trail

I somras upptäckte vi att  vissa växter var helt snigelsäkra. Och att några var nästan snigelsäkra. Här är dom:

HELT SÄKRA

• Fänkål – snigel inte gilla starkt.
• Vintersallad – det här var den stora chocken: sallad, gröna blad, orörda av snigeln? Jag älskar vintersallad!
• Gyllenbär – hela gyllenbärsupplevelsen var spännande. Så exotiska liksom, precis som i affären. Och alldeles för exotiska för snigeln.
• Perenn ruccola – jag har aldrig lyckats odla vanlig ruccola. Jag hörde en snubbe på Odla med P1 som aldrig lyckats heller. Varken han, jag eller Maj-Lis vet varför. Perenn ruccola funkar däremot mycket bra. Anledning, se fänkål.
• Vitlök – så klart! Men ändå. Om man vill odla helt snigelfritt så måste den ju vara med.

NÄSTAN SÄKRA

• Escarolsallad – Escorolen åt snigeln av friskt, men det dök upp så många nya blad hela tiden att det inte gjorde något.
• Persilja – åh älskade persilja. Den tuggades, men inte mer än att det fanns tillräckligt till mig också. Har fortfarande en halv påse i frysen.
• Pumpa – jag vet, dom borde vara stensäkra, men det sura var att snigeln kröp in i blomman och åt dom inifrån, så det inte blev nån frukt. Doh! Så länge blommorna inte låg ner på marken funkade det bra.

En annan jättespeciell sak som jag upptäckte var att det där gräsklippet som Lena Israelsson har lärt oss att vi ska lägga runt växterna som gödsel, det förvirrade snigeln. Så länge gräset var grönt minskade angreppen rejält. Det blev mitt sätt att få direktsådda småplantor att överleva det där första urkänsliga ”bara två blad”-stadiet.