Plötsligen så händer det. Plötsligen står man där och steker sallat.
Det var de senaste årens stora trendsallat, Little Gem, som fick mig att göra det.
Little Gem har ju hajpats av en massa olika anledningar – den är snabb, snygg, god och så har den ett knutet hjärta, som en endive ungefär. Fast utan allt hazzle det innebär att odla endive.
Jag har aldrig odlat Little Gem, jag har köpstopp på frö och måste odla upp all vanlig krus-sallad som jag köpte i tron att det var endive först. Men för några dagar skulle vi göra caesarsallad och i affären, precis bredvid romansallaten, låg det en massa Little Gem, med sorten utmärkt på förpackningen och allt (det är så man vet att hajpen är etablerad – när sorten får ett namn i butiken).
Och efter några dagar av helt vanlig, rå caesarsallad var vi framme vid de omtalade hjärtana. De som enligt Hugh Fearnley-Whittingstall ska tåla en gnutta värme…
Sagt och gjort, fram med grillpannan, upp med värmen, på med lite rapsol på det kluvna hjärtat (den lilla fasta biten längst ner får vara kvar, så att inte bladen ramlar isär. Men ät den inte, den är bitter). Sen snabbt ner i pannan. Hjärtat ska inte bli genomvarmt, det ska bara bli lite grillstreck på varje sida.
Jag la hjärtat på rygg på tallriken, ringlade ner fyllig, salt caesardressing mellan bladen och rev över parmesan.
Jag gillade resultate: den friska salladssmaken var helt borta, ersatt av en fyllig, grillad, smörig smak.
Helt klart värt att testa.
Månad: december 2011
Nässelfest
Oh, läste precis (nånstans, ej säker på var, håller på att försöka komma ikapp i försummad trädgårdslitteratur) att det går att grodda nässelfrö! Coolt va? Det är ju för sent nu, men till hösten ska här samlas.
Squashing Time
För ett litet tag sen blev den sista biten squash dålig, men innan dess hade jag hunnit laga ett halvt uppfunnet squash-pasta-recept till perfektion. Det tog bara fem dagar av ingen annan mat.
Originalreceptet kommer från Jamie Oliver och innehåller broccoli, och det är en av mina favoriträtter som min man lagar.
Inte för att Jamie är någon traditionalist, men jag tror att efter de här små ändringarna skulle ingen italienare någonsin kännas vid receptet. Ändå tycker jag det känns italienskt.
Det ser svårt ut, men är extremt enkelt. Du behöver pasta, zucchini, gul lök, pecorino och eventuellt lite, lite chili.
Koka bra pasta (sån som är skrovlig, inte slät) i saltat vatten, nästan mjuk.
Under tiden värmer du smör eller olja i en gryta – det blir aldrig så varmt, så smör går bra.
Riv lök – inte jättemycket, bara för smaken.
I med löken i smöret.
Riv zucchini – mer än löken, ganska mycket till och med.
Ner i löksmöret.
Fräs och kryda med några flarn chili. Vänta med salt.
Nu borde du ha en situation där pasta står och kokar och zucchini/lökblandningen har börjat ge ifrån sig ganska mycket vätska. Låt allt fortsätta så tills pastan är nästan klar, och ta sen, med en pastatång eller nåt, och lyft över spagettin i zucchinigrytan och låt den koka klart där. Spä med lite mer pastavatten om det behövs (det brukar det göra).
På med lock, och låt pastan koka i det MYCKET korta vattnet – det ska alltså vara bara som en skyl på botten, så du får röra lite då och då.
Riv pecorino (gärna romana) på finaste delen av rivjärnet.
När pastan blivit mjuk, rör ner lite pecorino, och spä med ytterligare vatten. När pecorinon är helt smält, blanda i lite till, och så lite vatten, etc.
När konsistensen är som en krämig, saltig, zucchinig risotto – fast med pasta istället för ris – är du klar. Ha eventuellt på lite svartpeppar.
Värmer dödsskönt i vinterkistan.
the secret gardener 