I nummer 1/2009 av Koloniträdgården skriver Ann-Lis Pedersen om att kaotisk odling är den bästa om du tycker om att inte ha skadeinsekter i trädgården.
Eller, hon skriver inte exakt så, det är kanske mer min tolkning, men hon berättar att när insekterna liksom nervösflyger från blad till blad, som man kan se att dom gör ibland: lyfter, landar, lyfter, landar, så håller de på att identifiera växterna. Fyra stopp behövs sammanlagt, för att de ska bestämma sig för om mina grönsaker verkar goda. Om de inte får sina fyra nedslag, då rör de sig vidare. Så om man odlar lite grönkål, lite fänkål, en och annan lavendel och så ringblommor strödda överallt, då blir det för få stopp för de slöa fulingarna.
Långa, bruna jordremsor mellan växterna gör också att de gröna grönsaksremsorna ser ut som behändiga landningsbanor uppifrån. En tät, grön massa av växter som hjälper varandra är bättre.
Mel Bartholomew skriver ju också i Square Foot Gardening, att det egentligen inte finns nån anledning till långa, spikraka rader i en privatgrönsaksodling. Det är bara nåt hemmaodlare mimat efter professionella odlare, som ju är tvingade till den formen, för att deras maskiner ska kunna sköta planteringarna.
En kaotisk odling, som mer liknar hur det faktiskt ser ut i naturen (där det ju sällan blir några massangrepp), är bättre, enklare, snyggare och coolare.
And i mean it from the bottom of my heart!