I Tage Andersens Värld

Var i Malmö för några helger sen, för att titta på nya Loyal, och passade på att hälsa på i Köpenhamn också. Efter att som vanligt brottat oss förbi alla myyysiga 40-talist-tanter som trängs och har sönder saker som om det inte fanns någon morgondag lyckades vi ta oss upp på övervåningen i Tage Andersens lilla butik/koja. Det är där han har the good stuff, på övervåningen. Nedervåningen är en odyssé i förgyllda kronärtskocksknoppar och exakt lagom patinerat krimskrams. Det ser typ ut som om i La Cage Aux Folles, när Robin Williams och hans cross dresser-fru har försökt göra sitt hem så som dom tror att heteron har det hemma. Jag fattar att dom där tanterna trivs.

Övervåning är däremot dreamy. En utomhus/inomhus-glaskupol full med märkliga växter, gigantiska stenfontäner, möbler som ser ut som djur och djur som ser ut som leksaker. Den här fågeln sätter även ny standard för uttrycket kameraskygg. Det här var de två bästa av många bilder.

Oerhört Lökigt

Såhär i efterhand kan jag känna att, nämen visst, spöregnet igår var kanske inte det allra bästa vädret att skörda vitlök i. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att det kan ha varit det sämsta vädret någon någonsin skördat vitlök i under den tama vitlökens historia. Men nu är den uppe, och efter att ha blivit dränkt inpå understället när jag gjorde flätan (jag flätade ank-stylee, med rumpan i vädret och näbben under vattenytan) är den klar: vår alldeles egna, tolv lökar feta vitlöksfläta.

Bamboo You

Förra året överdoserade jag på grälsjuka, pratsamma damer, och i panik bad vi hälsingepappan fixa tre humlestörar och planterade tre björnbärsbuskar, som vi tyckte skulle klättra uppför och fylla upp mellan störarna och på det sättet skapa en grön vägg mot omvärlden.

Efter tre månader nådde björnbären till våra vader, insynsskyddet var ett stående skämt och humlestörarna var alla pratsamma damers nya favoritämne. FAIL, som Therese Svensson skulle ha sagt.

Nu, efter ännu en sommar, har björnbären börjat komma igång, och om de bara kämpar lite till kommer den att vara lika hög som bondbönorna vi planterat runt omkring (åh, insynsskydd, vilket skämt). Så mannen kom på den fantastiska idén att plantera bambu i rabatten längs gången, som en levande bambuskärm, som dessutom är grön över vintern. Genialiskt.

Eftersom han är formgivaren och jag journalisten har jag nu researchat bambu och kommit fram till följande:

  • Bambu är viljestark. Om man inte vill att den ska sprida sig som ogräs kan det vara smart att skapa en rotbarriär. Ett spadtag djupt ska räcka, stod det i en bok. DESSUTOM vandrar bambu. Om du planterat den på ett ställe den inte gillar, och den märker att det finns en bättre plats i närheten, tar den sitt pick och pack och drar. Coolt.
  • Det finns bergsbambu som växer 20 cm per dygn.
  • För att få det där bambu-utseendet, som jag tänker är det riktiga, måste man stamma upp bambun, alltså beskära alla grenar nedanför kronan. Annars ser det bara ut som en tråkig lövhäck. Hata lövhäckar.
  • Bambuskott är ätliga. Så klart! Det visste jag ju egentligen. När skotten är ca 15 cm skär man av dom, skalar dom och kokar. Har för mig att jag läst nånstans att man ska koka dom i flera vatten, måste kolla upp.
  • Stammarna som vi får när vi tunnar ur växtskärmen går att bindas ihop i buntar och hängas under taknocken så kommer solitärbin att ha någonstans att bo.
  • Arten vi ska ha heter Phyllostachys Nigra, och får asmäktiga, höga, svartblanka stammar. En bra sort ska vara ”Hale”
  • Fina kompisar till svart bambu är blå, silvriga och svarta växter, samt grönt och orange, enligt en tidning.

THE END.

All Garliquered Up

Nu har vitlöksblasten börjat vissna, vi har börjat plocka upp lökar, efter behov, och det är sjukt spännande. Det är svårt att säga nåt om smaken, den är i alla fall inte svag om jag säger så. Däremot är vitlökarna väldigt snygga – kritvita med klart lila marmoreringar i det yttre skalet. Jag läste nånstans – ”nånstans”, min vanligaste informationskälla – att vitlökar är fleråriga, och vi kommer att experimentera och lämna en lök i jorden den här hösten.

Hur som helst, vitlök kommer bli standard i vår trädgård. Tänk att ha så mycket att man kan göra sin egen fläta? Sen är det bara att köpa en basker, lära sig franska och börja titta överlägset på alla som säger något till en.

Smaktest CHECK

Första maris barden är uppe nu. Två saker:
  1. Mängden. Den är väldigt förvirrande. Det här är liksom hela skörden från två ruggar. Men det verkar å andra sidan alltid bli i alla fall en bautapotatis på varje rugge. Bautapotatisen blir så stor att jag och mannen tillsammans inte lyckades äta upp två stycken under smaktestet/middan. Det blev en halv över.
  2. Smaken. Herr. E. Gud. Maris Bard är allt det jag hoppades att Amandine skulle vara och mer. Robust, gräddig snarare än smörig, silkig utan att vara inställsam och med så mycket potatissmak att inte ens en kedjerökande österbottensbonde från 1800-talet skulle kunna låta bli att le.
Hail Maris Bard!
Ps. Det enda man måste tänka på är kokningen. Två minuter för länge så faller den sönder i molekyler. Ångkokaren funkar faktiskt allra bäst.