Ny cool grönsak upptäckt: Puntarelle!

Bilden som startade allt

Det var på Liselotte Watkins instagram som jag först upptäckte några mörka, maskrosliknande blad som jag inte kunde sluta stirra på. Liselotte bor i Milano, och hennes grönsaksshopping känns extra mycket som en fantasivärld så här i januari. Den naturliga följdfrågan på hennes bladbild var så klart:

”Dom där bladen?! Jag vill stoppa dom i munnen! Är dom bittra eller normala?”

Och på det svarade Liselotte

”Puntarelle! Man tar dom fina skotten längst in. Lägger i isbad. Hackar lite finare. Sen mojsar ihop ansjovis, vinäger och olja! Och så har man en magisk sallad!”

Efter en snabb sökning verkar puntarelle vara något av en cikoria (typ som en endive alltså). Fast med ett innanmäte som en blomkål. De mörka yttre bladen skyddar ett blekt inre fyllt av späda skott/blomknoppar. Italienarna kallar den också för sparris-cikoria, vilket makes sense.

Jag har precis upptäckt bräserade blomkålsblad (tänk typ som grönkålschips, fast en hel middag), och tittar numera extra noga på ytterblad. De här tror jag dock kommer vara så bittra att de är oätliga för alla utom möjligtvis fransmän. Men innerskotten!? Låt oss säga så här: Liselotte la upp bilden igår och det finns redan minst två utmattade butiksbiträden här i Paris som tittat på mig med bedjande ögon och sagt, ”NEJ, jag VET inte vad det ÄR för nåt.” [undertext: ”Du ska gå nu”.]

Internet påstår att puntarelle ska vara lättodlad (det påstår internet iofs om typ alla växter) och hyfsat härdig. Fröna sås mitt i sommaren och skördas sen höst/tidig vinter. Så om puntarellen inte är alltför känslig skulle den kunna vara perfekt för de svenska grönsakslanden. Typ tänk de där landen där du precis grävt upp den första skörden av tidig nypotatis nån gång kring midsommar – där.

Det var allt, dags att dra ut och trakassera fler fröbutiksanställda!

Annons

Mera Masanobu

Medici-fontänen i Luxembourg-trädgården, Paris

”Human beings are the only animals who have to work. Other animals make their livings by living.”

Naw! Masanobu Fukuoka i ”The One Straw Revolution”

Snyggaste hittills sättet att odla squash på

Alright, säg hej och välkommen till en ny besatthet: Masanobu Fukuoka.

Masanobu-san var en japansk odlare och nihilist som föddes 1913 och höll på med nåt han kallade för ”gör inget”-odling. Och precis som nästan jämt när folk säger åt en att göra inget så stämmer det så klart inte riktigt (Masanobu har även sagt den här fina grejen ”Det här med att svalorna i himlen inte behöver jobba för att få mat och kläder – alltså har du ens sett en svala!? Dom gör inget annat än att jobba!” [reds. övers.]).

Just nu läser jag hans bok ”The One Straw Revolution” och jag skulle typ kunna återge allt som står i den, för den känns som att hitta hem och sen, i det hemmet, hitta ett stort badkar kroppstempererat vatten som det bara är att sjunka ner i.

Men en av de mindre komplicerade grejerna som jag kommer att testa så fort tjälen gått ur jorden är det här:

1. Masanobu sår inte i öppen jord som oss andra, utan kastar bara ut sina grönsaksfröer huller om buller i sin fruktträdgård på en bergssluttning. Där växer det även drivor med vitklöver, diverse ogräs och vilda örter. Så för att göra det lättare att hitta gurkor och squash, lägger han fram stora, yviga grenar där just de växterna dyker upp. Allt eftersom klättergrönsaken växer fattar den tag i grenen, sprider sig över den, och när frukterna mognar fram hänger de ner mellan grenarna, strax ovanför marken.
2. För att använda det här i min egen odling kommer jag att så igen hela squash- och pumpa-landet med en blandning av vintersallat och vitklöver*. Sen förgror jag mina klättrare inne medan de två kommer igång. Till sist drar jag dit en gammal gren och planterar ut squashen och pumpan på solsidan av pinnen.
3. Jag förväntar mig att det kommer bli det snyggaste som nånsin hänt.

En göllig groda i ”One Straw Revolution”

* För att det är onödigt med öppen jord under klättraren, för att klövern fixerar kväve från luften i jorden och blommar på ett sätt som insekterna gillar, för att vintersallaten går att så väldigt tidigt och ger mig något att skörda i väntan på hösten, och dessutom klarar skugga helt ok. I nästa steg hoppas jag att klövern överlever vintern och att sallaten självsår sig: sallaten suger i sig näringen som klövern ger och plötsligen har jag en självständig klöver/salladsäng.