Den här bloggen har alltid varit lite av en anteckningsbok för mig. Allteftersom jag fick skriva mer och mer om odling (yay! och tack!) så försvann mer och mer grejer in i boken, istället för bara pladdras ut här. Men nu är boken klar, och mina anteckningsböcker/mail till mig själv/sparade sidor hotar att än en gång ta över livet.
Så, jag antar att det allra mest chockerande är att min allra första anteckning handlar om det allra mest förbjudna (*trumvirvel*): prydnadsväxt! Jag har kärat ner mig i bambu. Aggressiv, lynnig, fem meter hög bambu. Inte den där snälla sorten, som bildar en rotklump, utan den där elaka, invasiva som flyttar på sig om den inte är nöjd med var du planterat den. Tar sina rötter och drar. Eller ännu värre, om den trivs, kastar ut alla andra ur trädgården och tar över den själv. För att det inte ska hända ska man vara extremt försiktig, och jag läste det här rådet i nåt av alla de hundra gamla nummer av The Garden som ligger och skräpar halvlästa i lägenheten just nu.
- När du planterar, använd en rotbarriär av till exempel korrugerad plast. Rotbarriären ska sänkas ner 1,2 meter i marken och sticka upp 7 cm över marken. Den måste gå hela vägen runt rötterna och även överlappa 30 cm.
- Bland de klumpformande sorterna rekommenderas: fragesia (bäst), bambusa, borinda, chusquea, dendrocalamus, himalayacalamus, schizostachyum, shibataea, thamnocalamus.
- Bland de ”löpande” (som i att de drar på två skak av lammsvans): phyllostacys (bäst – här ingår också drömbambun phyllostacys nigra, svartbambu, som är den jag vill ha), arundinaria, bashania, chimonobambusa, hibanobambusa, indocalamus, pleioblastus, pseudosasa, sasa, sasaella, yushania.