Hello you!

Odlar Muskatellsalvia, alias Clary Sage, för första gången i år. Planta är inköpt på Capellagården på Öland och just nu är jag helt BLOWN AWAY av den starka närvaro som växten har, samt de ljuvligt luddiga, skitstora bladen.

Jag odlar just den här plantan för doftens skull, och har nu EXTREMT höga förväntningar.

Annonser

Sätt potatislök!

Hej bloggy, och ursäkta att jag experimenterar med dig, men det här är alltså ett tidsinställt inlägg som jag skrev i vintras, när jag satt mittemellan ett par franska fönster i Paris och en doftande bukett mimosa. Syftet är att påminna mig själv att sätta potatislök. Om det är den 18 maj i dag så har det funkat. Och i så fall: Sätt potatislök!

Förra året experimenterade jag också: genom att sätta löken redan på hösten, som med vitlök. Det finns ju liksom inte så mycket info kring potatislök, och jag hade märkt att lökar som jag glömde i landet överlevde och började gro kommande år. Det jag inte visste var dock att en hel del kvarglömda lökar även måste ha dött, för det var det som halva min höstsådda skörd gjorde. Från och med nu följer jag traditionen och sätter löken på våren, och skördar den 10 augusti. Håll tummarna!

Plantbyte 2019

Det händer igen! Vi brukar ju köra på mors dag, men idag är det dan INNAN mors dag, vilket enligt svensk logik borde vara mors dags-afton (som i julafton/juldan etc).

Det kommer vara ett helt EVENT med vin och pizza och grejer, som pågår från 12 till minst 17, men vi river av själva plantbytet 13-14.

Det är som vanligt: ta med ditt överflöd, och byt till dig större mångfald.

Det är restaurangen Farm som arrangerar, så jag kommer mest att glida runt som en friggin’ VÄRDINNA och klinka i glas, spela skivor och prata växter. OCH om det skulle vara så att du inte hunnit dra upp några plantor att byta in, så kommer det finnas asmycket fina plantor att köpa! (Odlade av grönsaksgenierna Karshamra) Så ta med dina plantlösa vänner också för tusan. Det kommer bli fett.

  • PLATS: Farm Restaurant,
  • TID: 13-14 (med möjlighet att stanna kvar för att äta, dricka och shoppa plantor)
  • ADRESS: Frihamnsgatan 26, Stockholm (du vet Magasin 3? Där!)
Jag tar med mig solros ”Giant Yellow”, brysselkål ”Groningen”, gråärt ”Signe”, ringblomma ”Enkel orange”, chili ”Demon Red” och förhoppningsvis lite potatislökar och jordärtskocka ”Bianca”

Of mice and men

I just read the most interesting thing in Max Stirner’s ”The Ego and His Own”. Max was a prominent anarchist and the book is a little bit complicated, but every now and then something sparkles with simple clarity.

Max talks a lot about how man is always trying to get ”back of things”. When we’re kids, we physically dismantle the world to see what’s back of everything. And as we push on, what we find is not only stuff to put in our mouths, but what we discover ”back of things” is our own courage. As we grow up our search becomes metaphysical: we search for the essence of things, for god. And in man, we find a god too: an essence, the essence of man. If you and I are talking, I recognize in you the essence of man. Even if you died, and I died, and everyone we know died, humanity would still exist as a concept. The essence of man does not die with the individual man, it exists on its own, on a different plane. And every time I encounter a vessel, like myself, filled with the essence of man, I treat that vessel with a certain amount of respect. But Stirner also talks about how fickle this definition is. The ancients, for example, did not extend this definition to their slaves. They looked for vessels filled with the essence of the people, and if you weren’t part of the people, you weren’t granted the same respects and rights as other humanoid vessels.

This definition can be made even tighter: someone will look for vessels filled with countrymen (Swedish vessels), someone recognizes only classmates (middle-class vessels), yet another person searches for vessels filled with family (Unnes vessels [alas this specific tribe would be very, very small]).

Now, I’m not one hundred percent sure where Max is going with this – like I said, the book is complicated and I only get through a couple of pages a day, at the most. But I’m going to go out on a limb and assume he thinks this is a load of bullcrap, and that we should narrow the definition as much as possible: we should only be looking at ourselves, and stop searching for ghosts where there are only empty vessels.

Which makes sense for this reason: as soon as we see the essence of man in some vessels, but not in others, it allows us to treat the ”empty” vessels as we please. Because vessels void of the essence of man lacks the basic rights of man. Animals. Rivers. Trees. Empty vessels, all of them, there for our taking simply because we are filled with the divine, metaphysical essence of man. And they are not.

What makes this super-duper interesting to me is that I just finished Robin Wall-Kimmerer’s ”Braiding Sweetgrass”, and that whole book can be read as a passionate argument for the absolute opposite.

Robin is a member of the Potawatomi Nation, and she talks about how the elders in her tribe will tell troubled youngsters to seek the advice of other people, ”You go talk to that Beaver people”, ”You go sit with those Tree people, go see the Maple people”. She argues that everything in the world – except for Bic pencils and cell phones and those guys – are members of different nations. When she leaves her house in the morning, she looks for the essence of people, just like the ancients. But instead of narrowing the definition, she widens is. Her car? Not part of the people. The frogs crossing the road she drives on? Part of the people. Stones is one of the oldest peoples, along with Rivers and Oceans and then Lichen. All of these peoples have lessons to teach the much younger Human people, and we owe services and obligations to those peoples too.

So, who is right?

Max: there is no people, all essence is just a mirage.

Or

Robin: everyone is a member of the people, essence is in everything.

Strangely, it doesn’t matter, because the consequence is the same: one vessel is no different from the next, and to take the right to treat the vessel of a stranger with disrespect is unacceptable. Or, at the very least, impossible to sanction or excuse in any decent, logical way. So anyone who still does destroy the vessel of a stranger will need to bear the entire responsibility of their own actions. How’s that for baggage?

Below are a few peoples I encountered on a recent evening walk.

Wisteria people
Wisteria people
Duck people on evening walk
Church, not people
Cherry people
Mutt people, out walking with a member of the very closely related Old Lady people
Cherry people and friends

Gartenverrückt

Aaaand this happened! Synchronicity and gardening, in beautiful communion.

Pflanzenkunst

When you find out an author you admire follows your blog, then quickly order their freshly translated book in German, only to receive an email from said author shortly after, that they would like to send you a free copy!!! Thanks @thesecretgardener 💚
On to another garden-crazy year!

Out now via http://www.hoffmann-und-campe.de/buch-info/gartenverrueckt-buch-11191/

View original post

Broccoli-stek

Lite oklart varför jag forsätter försöka ta bilder på mat, när jag UPPENBARLIGEN inte har en aning om hur man gör. MEN jag läste precis i Financial Times att blomkål just nu är den trendigaste grönsaken i New York, så kanske finns det nån form av allmännintresse i det här inlägget!?

Hur som helst… Eftersom det är svårt att handla saker som INTE är i säsong här i Paris, har vi ätit mycket blomkål och broccoli sista tiden. Och ett av de mäktigaste sätten att göra dom på är helstekta i ugn. Som en äkta, vegetarisk stek.

Gör så här:

Ta ett huvud broccoli eller blomkål. Gör ett nytt snitt längst ner, på samma sätt som du gör med snittblommor, och lägg i kallt vatten i några timmar. Då fräschar det upp sig även om det legat och blivit lite slappt på affären. Rensa bort alla ytterbladen. Kasta dom inte – det gröna funkar i sallad, och de vita stjälkarna kan hackas ner i indiska grytor, eller kokas och ätas som fattigmanssparris, tillsammans med hollandaisesås.

Klyv huvet på mitten, och smeta in det i ORIMLIGT mycket rumstempererat smör. 100 gram typ!? Lägg i ugnsfast form och ställ in i ugnen på 200 grader. Vänta 10 minuter, sänk temperaturen till 150 grader, och grilla i 40 minuter.


Avsluta genom att bryna lika mycket smör till. Du kan kasta i en halverad vitlöksklyfta i smöret för att ge det smak (plocka bort vitlöken innan den bränns). Har du salvia hemma är det väldigt gott att fritera några blad i smöret också, och kasta på toppen av rätten. Ta smöret av värmen och kasta i några rågade matskedar kapris, pressa i lite citronsaft, riv i lite citronskal. Slå det brynta smöret över broccolin. Klart. Just den här kvällen hade jag en näve gnocchi över, så jag snurrade runt dom i det brynta smöret, och skyfflade över i den varma formen också. Viktigt med bröd till, så man kan soppa i sig det smälta smöret.

The original nässelsoppa

Nej det stämmer, jag är ej matfotograf.

OBS viktigt med varma mackor till soppan

Jag är ju Paris just nu, och här är nässeltiderna redan över oss, vilket gör mig lite nipprig eftersom jag inte har nånstans att plocka. Men OM jag hade det, skulle jag laga det gamla originalreceptet på nässelsoppa, som står nerskrivet i Tore Wretmans ”Husmanskost”, men som lagats av små tanter sen nässlornas begynnelse.

Två saker jag gillar med Tores recept: 1. att han rekommenderar halvförlorade ägg (vilket alltså är som ett pocherat ägg, fast man har haft så lite vatten att gulan inte riktigt har täckts, och det blir som ett kokt ägg, fast sunny side up). 2. att han låter lakritssmakande fröer koka med i soppan. Tore knyter in fröerna i gasväv, men det går lika bra att stoppa dom i en tesil eller nåt.

Det som följer är (förhoppningsvis) en ord-för-ord kopia av hans recept:

TORES NÄSSELSOPPA
Nässelsoppa är en av de finaste svenska soppor vi har, och dessutom trivsam, då man själv mycket lätt kan bidra med råvaran genom att ge sig ut och plocka riktigt späda nässlor. Det brukar finnas riklig tillgång på dem så gott som överallt, både på landet och ofta även i städernas parker eller där grässtråk letar sig fram mellan asfalt och gammal gatsten. För den som vill begå en kulinarisk högtidsstund en tidig vårkväll vid middagsbordet, är det varje vår en lika stor glädje att med en papperspåse gå ut och skörda dessa anspråkslösa, läckra blad.
Denna uppskattning av nässlor delas dock inte av den franska, gastronomiska akademin, som i sin dictionnaire presenterar dem på följande lakoniska vis: ”C’est comestible, sans plus”. Det är ätbart men inte mer.

ca 2 liter av de späda toppbladen från nässlor
1,5 liter enkel buljong
smör
vetemjöl
1 liten knippa gräslök, anis och fänkål
Skölj och rensa nässlorna väl, kasta dem i kokande saltat vatten och koka dem omkring en kvarts timme.
Slå av dem i durkslag och spola dem kalla. Krama ur vattnet och passera nässlorna tillsammans med litet gräslök, eller om ni föredrar det, finhacka nässlor och gräslök tillsammans. Fräs sedan smör och mjöl och späd med buljongen. Låt soppan småkoka ca 10 min med 1 tsk anis och fänkål inknutet i gasväv och tillsätt sedan det passerade gröna. Krydda med salt och vitpeppar.
Nu skall soppan endast koka några minuter. Står den länge varm förlorar den lätt sin vackra gröna färg.
Servera soppan med halvförlorade eller koka ägg i heta tallrikar.
—————————————

DRYCK
Det här har inte Tore sagt, utan bara jag, men jag tycker man ska dricka bubbel till nässlor, som till exempel:
* Crémant d’Alsace (nr 7520 på Systembolaget) Geisweiler (nr 7685)
* Vilken champagne som helst som du har råd med

Gartenverrückt out today!

In order to accommodate the MASSES of garden crazy Germans who are eagerly searching the web for information about the book ”Gartenverrückt” – by ME – this post is in English! If you already know you want to buy it, it’s available HERE.

Today – on this day that we in Sweden call fettisdagen, and what they in Nouvelle Orléans call Mardi Gras – ”Gartenverrückt” is officially released (by Atlantik and Hoffmann und Campe Verlag). It’s a German translation of the Swedish book ”I odödliga odlares sällskap”, and it’s an anthology, of sorts, consisting of 40 portraits of some of the world’s coolest gardeners. The oldest one was born in 1098 and the youngest one in 1984.

I initially wrote the portraits for the magazine Allt om Trädgård, and the gardeners have been chosen in very close association with my editor Anna G. Tufvesson. They’re a kooky, creative and deliciously single-minded bunch, and they inspire me immensely. A surprising thing about writing this book was realizing that a lot of them were superstars in their day, but practically forgotten today.

These superstar gardeners were queer, polyamorous, and anarchist; they were artists, housewives, workers, and poets. Not necessarily all at the same time, but sometimes that too. Each generation likes to think of themselves as the most advanced, openminded and spiritually permitting one. But the people in ”Gartenverrückt” prove that it is not so. And so, they also prove that the garden path towards more freedom doesn’t necessarily lead straight ahead, but is rather circular, or maybe serpentine. It’s a much more interesting shape, anyway.

Well, that’s all for now. If you know German, you could give it a read. If you know someone German, you can give them ”Gartenverrückt” as a gift. It’s already proven itself as a very popular gift, in Swedish at least.

Oh, and just for shits and giggles, here’s a bunch of photos from a recent trip to Venice.

View from the hotel window
Beautiful plants of the sea
Cypress in sunset, I call this one
Byzantine towers and secret gardens
Gothic windows and adult ivy
Isn’t this the craziest variegated ivy you’ve ever seen? My husband, the art director, pointed out that it looks like it’s been made in a bad 80s Indesign filter.
Windowboxes on fleek

Simbassäng + klosterruin = 😍

Läste precis detta i Financial Times, och kände att landskapsarkitekterna Isabel och Julian Bennerman kan vara mitt design-ideal! Det är lite förvirrande, för min smak inom trädgårdsdesign är inte ”god” smak (Edward Scissorhand är mitt ideal när det kommer till formklippning). Och dom här två är favoriter till Prins Charles, och han är väl typ… den med allra mest god smak i England!?

Om jag fattat rätt så var det Isabel och Julian som byggde Prins Charles ”stumpery” (även är känt från Trädgårdstider), och även det är ju en genialisk grej.

Och så detaljen som beskrivs här ovan, när dom byggde en klosterruin av gamla grejer dom hittade i närheten av trädgården som dom höll på att designa, och sen anlade en bassäng mitt i ruinen. Ruinen var så trovärdig att dom blev anmälda när dom var i full färd med att bygga bassängen, eftersom nån trodde att det var två galningar som grävde en bassäng i en riktig antik klosterruin.

Blast from the past

Jag sitter just nu och plockar bort döda länkar från gamla inlägg här på bloggy, och helt chockerande nog var jag riktigt KUL omkring 2009.

Till exempel i det HÄR inlägget, när jag är rasande över att all odlings-tv är kompad av porrfilmsmusik.

Eller dom här inläggen, som handlar om den gången när jag investerade 3 000 kronor i en riskkapitalfond som gav utdelning i äpplen. Och sen ringde min ”vanliga” bankman, Hans, för att fråga vad han tyckte om det.