Sno stilen: miniäng med lin + solros

I ett avsnitt av Grönsakslandet pratade jag om min miniäng, bestående av lin och solrosor, och fick lite frågor om hur jag anlade den. Så här!

Ytan var från början en eländig plätt precis under två gamla, knotiga, stora äppelträd där en grävmaskin precis gjort sitt bästa för att utrota en vresros. Jag hade inte tid att göra någon ”riktig” rabatt, så jag fuskade på följande sätt:

1. Marken var alltså en blandning av torr, kompakt lera (grävskopan var tung) och sten, men den var i alla fall fri från grässvål. Jag började med att täcka över marken direkt under äppelträden – där växer det ju ogärna grejer. Med en radie av trädets krona började jag med att kasta ut några spadar gödsel och lite kompost. Ovanpå det la jag täckduk i papp (jag använder den som heter ”Mulch Paper”, som är en ny uppfinning som jag experimenterar med), och ovanpå det ett tjock lager halm. Klart så.
2. Sen tog jag en grep och försökte grepa upp jorden utanför trädkronornas radie. Det gick väl sådär. På vissa ställen fick jag inte ner grepen mer än några centimeter.
3. När jag luckrat jorden började jag med att så perserklöver och blodklöver. Klöver förbättrar ju jorden åt andra växter. Perserklöver luktar dessutom helt sjukt gott och blodklöver är coolt eftersom allt som heter nåt med blod är coolt. Klövern bredsådde jag bara: alltså jag kastade ut hela nävar i ett förhoppningsvis jämnt mönster.
4. Ovanpå klövern sådde jag spånadslin. För några år sen köpte jag en enda påse frö från Runåbergs, över åren har jag sparat skörden och nu räckte det till hela miniängen.
5. När klövern och linet var sådda så krattade jag ner fröerna i jorden, spred några nävar jord på toppen (mest en symbolisk handling tror jag), och vattnade.
6. Efter det pillade min man ner frön till solrosor som jag förgroddat (först blötlagt, sedan lagt i fuktigt hushållspapper tills de fått små svansar). Sorten var extra låg, eftersom jag ville att det skulle finnas nån sorts relation i höjd mellan linet och solrosorna.
7. Till sist sådde jag några överblivna frön vallmo, ‘Danska flaggan’, precis i kanten till ängen. jag Sen fortsatte vi vattna tills allt grott.
8. Och, jag hade aldrig trott det, men det blev fan skitbra! Men minimal arbetsinsats, förutom det där med det omöjliga grävandet. Under sensommaren, när ett överflöd av äpplen började falla till marken, blandades den söta doften av lätt ruttnande äpplen med rökelselukten från perserklövern, och på senhösten kalasade fåglarna på frö från lin och solrosor.

Jag har varit på jakt efter bilder på detta lilla mästerverk (det är ok för mig att säga kalla det för ett mästerverk, eftersom jag snott idén från Lars Krantz), men det jag hittat är framför allt två olika videodagböcker:

* En från när ängen är nyanlagd och bara ser ut som torr lera, vilket den var.
* En från när linet blommar, men solrosorna inte slagit ut än.
* Och till sist, ett par från när solrosorna står i blom, men linet blommat över.
* Det här var väl kanske det enda lilla misslyckandet med ängen: istället för att bara fokusera på höjden på solrosorna borde jag även ha valt såna som blommar tidigt, så att solrosor och lin stod i blom samtidigt.

Jag valde minisolrosor, som tyvärr blommade mycket senare än linet. Här syns linets fröställningar, och så några få blodklöverblommor på marken

Ändå snyggt med massa solrosor!

Vatten II

Har jag berättat att jag täckodlade på riktigt för första gången nånsin förra sommaren?

Som alla som kollade på Elins torp vet så byggde jag också en grönsaksterrass från scratch. Men jag tror inte jag lagt upp den här serien i sin helhet tidigare. Eller? Jag kör den ett varv till hur som helst.


Terrass med bara en våning.


Terrass med två våningar, täckta med ogräs som jag slagit med lie precis runt hörnet.


Terrassen i mitten av augusti, efter en hel sommar i stort sett helt utan regn eller bevattning, full med pumpa, grönkål, pak choi och tagetes.


Terrassen efter ett par rejäla höstregn. Innan det var vi helt vattenlösa i nästan två veckor. Odlingen såg matt ut, men långt ifrån död. Superimponerad av täckodling just nu.

Vatten!

Läste du om vattenbristen i DN nu för ett tag sen?

Det påminde mig om i somras, när jag blev så himlars glad av att läsa det här i tidningen. I korthet:

* Under sommaren 2016 var det sjuk vattenbrist.
* Brunnar sinade och vattnet tog slut, på till exempel Öland och Gotland.
* Men även på ön där jag hyr ett litet torp (alias ”Elins torp”).

Det var de dåliga nyheterna. Här kommer det goda nyheterna:
* Under sommaren ändrade folk, på ett drastiskt sätt, sitt beteende för att spara vatten.
* På Öland och Gotland sparade man mellan 10 % och 30 (facking tretti!) %. Mer specifikt, på Gotland: 20 % i juni, 10 % juli och 30 % i augusti. Jag tänker att det lägre sparandet i juli är en effekt av turister – man tar sämre hand om en plats som man bara passerar förbi.

Det här säger mig att vi kan göra STORA förändringar på KORT tid med AVGÖRANDE konsekvenser.

Här kommer kruxet:
* Det är inte privatpersoner som är storkonsumenter av vatten.
* Kalk- och livsmedelsindustrin på till exempel Öland får en mängdrabatt – ju mer vatten de använder, desto billigare blir det.
* ”Enligt uppgift” (från svärmor) har vissa, extra vattenhungriga, industrier förhandlat till sig vattengarantier. De etablerar sig bara på en plats mot en garanti (från typ kommunen) att det alltid kommer att finnas obegränsat med vatten för dem att slaska iväg. Och som sagt, ju mer de slaskar, desto mer tjänar de.

Slutsatsen:
* Privatpersoner kan göra stora, snabba, viktiga förändringar.
* De som borde tvingas att förändra sitt beteende är industrierna.
* Industrierna drivs av privatpersoner.
* Människor/industrier svarar mot både känslomässiga, ekonomiska och lagliga incitament. Om vi ger industrin BÅDE piska och morot, både böter och skam, och möjligheten att få en klapp på axeln och spara ju mer de sparar, så skulle det kunna hända SKITSTORA GREJER.

Irrelevant bild på mycket snygg göl i parken Bois de Moutiers i Normandie.

Odlingsplikt!

Jag skrev precis en liten krönika som handlar om jordbruk och grönsaksodling och om hur fler av oss borde vara grönsaksodlande bönder. Och medan jag gjorde det mailade jag till Statistiska Centralbyrån för att dubbelkolla en sak, och fick ett väldigt bra svar som bland annat innehöll den här informationen:

”I Sverige verkar humle odlas från 1200-talet, då olika bestämmelser om humle börjar dyka upp i lagstiftning. I Kristoffers landslag från 1442 står att varje bonde ska hålla en humlegård med 40 stänger, och kraven utökades till 200 stänger i Kalmar recess från 1474.
Först år 1860 avskaffades odlingsplikten, som alltså var en del av svensk lagstiftning i cirka 400 år.
Sedan 2014 odlas kommersiell humle återigen i Sverige, dock i liten omfattning. Ett femtiotal svenska humlesorter odlas dessutom på Julita gård som en del av Programmet för odlad mångfald.”

Fatta odlingsplikt! Vi hade det i 400 år, det är bara att inför igen!

Göra det bästa av vintern-mat

Gör så här: Öppna en burk saltgurka. Skopa i en eller ett par teskedar pepparrot, en eller ett par teskedar honung och en eller ett par chilis, allt beroende på smak. Skruva igen burken igen och vänd upp och ner ett par gånger, så gurklagen blandar sig med grejerna du skopade i. Ställ i kylen i nån vecka, men fortsätt vända burken nån gång om dagen, så att honungen verkligen löser upp sig.

Et voila, nu har du söt-stark-pepprig saltgurka, som är perfekt till salt ost eller som tilltugg till precis allt eller ingenting!

Just den här ”skörden” kommer från kosher-hyllan på närmaste stormarknad (utom honungen, som kommer från en demeter-biodlare, eftersom man ska vara snäll mot bina). Men tänk i sommar, när man odlat och lagt in egna gurkor, grävt upp en bit pepparrot* och knipsat loss en chili från plantan på trappen…

*Mitt enda problem med detta är ett humlebo precis under min pepparrotsplanta. Jag är extatisk över humlorna, men kan inte låta bli att sukta efter roten.

Hitta citatet – Okakura Kakuzō

Äh, vi tar väl en bokbild till hörrni? Kul å läsa ju.

Den här bilden hör till serien ”Hitta citat”. ”Hitta citatet” var en serie som jag startade här på bloggen efter att jag skrivit klart boken ”Herbariet”, eftersom jag har en en stor mapp på min dator som innehåller bilder på sidor ur research-böcker som jag inte har en aning om varför jag fotade (skriver lite mer om detta HÄR). Nu har vi kommit fram till:

Författare: Okakura Kakuzō
Bok: ”Book of Tea”
Skapelsedatum: 29 juli 2015, 14.42 (på Böda Sand, Öland)

The Book of Tea av Okakura Kakuzō

The Book of Tea av Okakura Kakuzō

Jag älskar ”Book of Tea” väldigt mycket. Jag citerar den tre gånger i ”Herbariet”, och inget från den här sidan fick plats. Det finns gränser liksom.

Jag trillade dit så rejält på denna bok att jag försökte skriva den, jag också. En sak som jag älskar extra mycket med ”Book of Tea” är att den aldrig berättar vad den är för en bok. Den låtsas att den är en bok som handlar om japanska te-cermonier och deras historia. Men i själva verket är den en manual i asketism och wabi-sabi. Så jag bestämde mig för att ”Herbariet” också skulle vara en manual i asketism och wabi-sabi. Och att ”Herbariet” inte heller skulle berätta att den är det. Så. Nu var det avslöjat.

Och citatet som jag var ute efter på den här sidan var så klart: ”In joy or sadness, flowers are our constant friends. We eat, drink, sing, dance, and flirt with them. We wed and christen with flowers. We dare not die without them.

Scheherazades meloner

Förra veckan läste jag Martin Amis bok ”The Pregnant Widow”, som handlar om ett gäng brittiska ungdomar på 70-talet. De har alla helt vanliga namn, utom en, en mycket bystig engelsk flicka med det exotiska namnet Scheherazade. Och den här veckan läser jag ”The Alice B. Toklas Cookbook”, och där dyker det upp ett recept på Scheherazades meloner. Vad är oddsen!?

Recept hämtat ur The Alice B. Toklas Cookbook

Recept hämtat ur The Alice B. Toklas Cookbook

Receptet låter ju dessutom grymt. Det borde också gå att försvenska lite. Melonen behöver man ju fortfarande, men tänk om man gjorde det med till exempel bara melon och jordgubb? Det är ju en klassisk kombo. Och sen kanske hålla spriten till torr champagne och körsbärslikören Kirsch? Några blad riven mynta istället för crème de menthe? Hej sommar, var är du!?

I boken finns ett recept från Alexandre Dumas också, författaren till ”De tre musketörerna”, men det innehåller bland annat kalvklövar, så jag skiter i det. MEN det påminde mig om en annan grej med Alexandre: han hade pippi på att kärna sitt eget smör. Det var det bästa han visste. Om han kom inom någon kilometers radie av ett djur med spenar, även när han var ute på en av sina många resor, så såg han till att mjölka det. Det spelade ingen roll vilket djur det var – get, häst, mula osv. Smöret gjorde han på det här smarta sättet:

* Han hällde grädden i en burk (eller på hans tid var det kanske en skinnpung eller nåt?). * La kärlet i sin väska.
* Vandrade obekymrat vidare, och efter några timmar hade han kärnat smör.

Jag kan garantera att den här metoden fungerar: jag upptäckte den av misstag när jag la en flaska ohomogeniserad mjölk i ryggsäcken och promenerade ut till kolonilotten. När jag kom fram innehöll flaskan lättmjölk med smörklumpar i (allt gick bra, smöret smälte i kaffet, som bara blev extra flottigt och gott).

Det var allt för nu! Hejdå från Paris.

Kållorado

Kålla (hö hö) in den här helt underbara flodplanteringen av kål på Karlaplan i Stockholm under första världskriget! Det är de gamla blomsterrabatterna som fyllts med nåt som jag tycker ser ut som purpurkål. Fatta gott + snyggt + smart!

Jag hittade bilden i den helt fantastiska Stockholmskallan.se, när jag letade info om Anna Lindhagen. Hon hade ju hållt på och anlagt en massa kolonilotter innan kriget bröt ut, och när kriget väl kom blev kolonilotterna viktiga för försörjningen.

Fullständiga källhänvisningar: Bilden på kålodlingen är tagen av fotograf Axel Malmström, skapad 1917 med objekt-ID/bildnummer SSME014287. Originalfoto finns hos Stockholms stadsmuseum, och jag hittade det på internet HÄR.

Plum nuts

Just nu läser jag om Christopher Lloyds fantastiska ”Gardener Cook” (jag upptäckte honom när jag skrev ett Mästarmöte i ”Allt om Trädgård”) och han är så KUL. En halv sida går åt till citat om hur värdelöst Victoriaplommonet är, folk som säger ”Stackars Victoria. Hon passar utmärkt i frysen, eller till den där alldeles speciella måltiden på skolan, sjukhuset eller fängelset”. Christopher avslutar med att skriva ”Jag odlar Victoria vilket fall”.

MEN han rekommenderar även Czar, Opal och Early Rivers, så dom är jag i jättenyfiken på nu.

PS. Här är jag framför mitt Victoriaplommon, i somras.

Foto: Ulrika Flodin-Furås/gatsmart.eu

Foto: Ulrika Flodin-Furås/gatsmart.eu

Vill du följa med till botaniska trädgården i Kongo-Kinshasa?

Foto: Pierre Björk

Foto: Pierre Björk

Har jag berättat att jag skrev en liten novell om den där gången när jag var i Kongo? Den kom ut på svenska som e-bok, och går att låna på biblan – HÄR till exempel (om du har lånekort på Stockholms stadsbibliotek).

Boken heter ”Kongo, rumban och jag”, och handlar mest om musik. Men vi hinner med ett besök på den botaniska trädgården i Kinshasa också. Den tar bara några timmar att läsa. Perfekt för pendling eller insnöade dagar.

Om du aldrig lånat e-bok förr så kan jag erkänna att det är lite fippligt, men både jag och min pappa klarade av det, och om man faktiskt läser instruktionerna från biblioteket så är det inte jättekrångligt.

Vi ses i Kongo!

Foto: Pierre Björk

Foto: Pierre Björk