Simbassäng + klosterruin = 😍

Läste precis detta i Financial Times, och kände att landskapsarkitekterna Isabel och Julian Bennerman kan vara mitt design-ideal! Det är lite förvirrande, för min smak inom trädgårdsdesign är inte ”god” smak (Edward Scissorhand är mitt ideal när det kommer till formklippning). Och dom här två är favoriter till Prins Charles, och han är väl typ… den med allra mest god smak i England!?

Om jag fattat rätt så var det Isabel och Julian som byggde Prins Charles ”stumpery” (även är känt från Trädgårdstider), och även det är ju en genialisk grej.

Och så detaljen som beskrivs här ovan, när dom byggde en klosterruin av gamla grejer dom hittade i närheten av trädgården som dom höll på att designa, och sen anlade en bassäng mitt i ruinen. Ruinen var så trovärdig att dom blev anmälda när dom var i full färd med att bygga bassängen, eftersom nån trodde att det var två galningar som grävde en bassäng i en riktig antik klosterruin.

Annonser

Blast from the past

Jag sitter just nu och plockar bort döda länkar från gamla inlägg här på bloggy, och helt chockerande nog var jag riktigt KUL omkring 2009.

Till exempel i det HÄR inlägget, när jag är rasande över att all odlings-tv är kompad av porrfilmsmusik.

Eller dom här inläggen, som handlar om den gången när jag investerade 3 000 kronor i en riskkapitalfond som gav utdelning i äpplen. Och sen ringde min ”vanliga” bankman, Hans, för att fråga vad han tyckte om det.

Bildkavalkad från topet

Jag är med i en liten intervju på The Waves We Make just nu, och blev ombedd att plocka ihop lite passande bilder. Det var så klart mycket roligare än att jobba, så det blev en total BILDKAVALKAD. Alldeles för många för The Waves We Make, så klart, så jag lägger upp dom här istället.

Jag har odlat på torpet i tre somrar nu, men bilderna kommer framför allt från 2018 och kanske lite 2017.

Jag! Fotad av Ulrika Owesdotter. Jag har alltså fått tag på en folköl, en hammare, en tändsticksask och en gammal konservburk fylld med korkar. Lite oklart vad jag planerade att bygga.
Såna här sallader är odlarens belöning: olikfärgade morötter, gurka, blandade blad, watermelon radish, små smakrika gurkor, ringblomma, en burk med pesto på sidan av, osv osv…
Hängmattan i sol.
Hängmattan i dimma.
Mannen gjorde egna olive – EGNA SVENSKA HEMMAODLADE OLIVER – av omogna mirabeller. Dom blir mer och mer olivlika för varje månad som går.
Odlade MELON på friland sommaren 2018. Så jävla fina, sorten ”DeLuneville’. Notera gärna artrikedomen i min gräsmatta.
Melon ”DeLuneville”.
Den där gången jag handtvättade lakanen i tvättgrytan, med hjälp av såpnejlika. Det var… intressant.
För å tvätta med såpnejlika: mortla rötter, stjälkar och blad, blötlägg. Blommorna torkar jag och har som potpurri.
Radis noir, som växt sig orimligt, oätligt stor, eftersom det skulle vara en fotografering på torpet i augusti, och jag inte ville att det skulle vara utplockade luckor i landet.
Rädisor av sorten ‘French Breakfast’, från en fröpåse jag bytte till mig på biblioteket i Hölö!
Den där gången det var alldeles för varmt för att sova inomhus, och vi släpade ut tältsängarna i bersån.
Inget fel på potatisblomningen i år. Det här är – tror jag – sorten ‘Casablanca’.
KOLLA va gulligt det är med baby pattypan squash!
Gulmåra, älggräs och rosenblad som torkas och sparas till vinterdoft.
Den vackra potatisen med det olyckliga namnet ‘Pink Gypsy’. Som jag odlade på höjden, i brödbackar staplade på varandra. Det gick väl sådär, om jag ska va ärlig.
Älskade piennolo-tomater.
Grönsaksterrassen prunkar!
Här är ett gardening hack: om du måste frakta din skörd – åka buss i ett par timmar till exempel, kan du täcka korgen med en blöt handduk. När vattnet dunstar har det en kylande effekt, och bladen klarar sig bättre.
Majs och rosenbönan ‘Prizewinner’ ihop.
Solnedgång på torpet.
Den gär gången jag gjorde rosensmör. Inte 100 % användbart, men spexigt.

Hej, jag heter Elin och jag har slutat dricka Coca-Cola

Första gången jag hörde talas om Hans Rosling pratade han om befolkningsökning. Tidigare (men inte längre tror jag!?) fanns idén att ”om bara kvinnorna i Indien slutade skaffa så många barn så vore allt mycket bättre”. Hans svar är ju välkänt:

  1. Kvinnor i u-länder skaffar inte längre särskilt många barn. Och om du verkligen vill att folk ska skaffa färre barn så bör du fokusera på att hålla liv i de som redan finns.
  2. Om alla kvinnor i Europa/Sverige slutade skaffa så många barn så vore allt mycket bättre. And that’s a fact. En västerländsk bäbis är en ekologisk katastrof.

Det sjuka är ju att nummer 2 nu alltså håller på att hända. Västerländska kvinnor (men också ett helt gäng i Asien) födslovägrar.

Hanna Hellquist pratar om det här, i Vinter i P1, och jag tycker hon var så jävla modig som gjorde det. Hon berättar att hennes framtidsvision är så mörk att hon försakar det hon önskar sig mest av allt: ett barn. Och hon är inte ensam. Överallt i i-länder väljer kvinnor bort barn. Så många nu att det syns i statistiken. Kvinnor förblir barnfria, av solidaritet med sina ofödda barn, och med kvinnor som redan nu kämpar för sin och sina barns överlevnad, i krig och förtryck, omgivna av en totalförstörd natur.

Det som gör de här barnfria kvinnorna till revolutionärer är det system vi lever i. Systemet klarar inte av en befolkningsminskning. Nya konsumenter MÅSTE tillkomma, annars kraschar allt.

När drack du senast en Coca-Cola?

För ett tag sen läste jag en märklig grej om Coca-Colas affärsmodell (du trodde väl inte att jag glömt rubriken!?). Deras huvudkonsument är inte lojala storhandlare, folk som säger ”Jag älskar Coca-Cola” eller följer Coca-Cola på Instagram. Coca-Colas huvudkonsument är en person som inte minns när hen senast drack Coca-Cola, eller som aldrig druckit Coca-Cola.

Minns du? Det gör jag: i oktober för tre år sen, stående på en sprucken trottoar utanför en park i Paris. Och sen en gång till, när jag var fruktansvärt magsjuk och min man matade mig med några teskedar läsk utan kolsyra. Och trots att jag alltså aldrig, aldrig, aldrig mer tänker dricka Coca-Cola, så är jag ÄNDÅ Coca-Colas huvudkonsument.

Välkommen till The Matrix lilla bäbis

Det går alltså inte att hoppa av. Även om jag skapar nåt sorts mystiskt kontrakt där det står att inte ens personalen på ålderdomshemmet får ge mig Coca-Cola, så kommer jag för evigt att vara en del av Coca-Cola-väldet.

Med den här affärsmodellen så är ofödda barn så klart också den allra största Coca-Cola-konsumenten.

Så, vad gör vi nu?

Det finns teorier om att folk inte längre kan strejka. Det är inte längre arbetarna som har kontrollen över råvaror och sånt som är avgörande för samhället/företagen. Allt sånt sköts mekaniskt, i slutna system, via pipelines. Det enda arbetarna (i-lands-arbetare i alla fall) gör nu för tiden är att pyssla med PR och HR. Och att konsumera så klart.

Så, vi kan inte strejka, för vårt jobb är inte att jobba, utan att shoppa. Och vi kan inte inte konsumera, för vi är så jävla, jävla många att det räcker med att vi alla köper bara en enda burk läsk, en sportsko, en mobiltelefon från jätteföretagen så har vi ÄNDÅ shoppat klart för en hel livsstid.

Men det finns faktiskt en sak vi kan göra: vi kan vägra att tillverka fler blivande konsumenter. Min känsla är att det här är en av anledningar till att Greta Thunbergs strejk är så mäktig: hon är hon inte färdig än, hon är bara råmaterialet till en blivande konsument, och nu har hon lyckats skapa en reva i väven. Skolbarn är ju dessutom de enda som inte får strejka enligt lag…

Ja, det var väl allt från dystopiavdelningen idag tror jag! Ta det lugnt nu. Och drick saft istället! Helt gratis jättefin present från naturen till dig.

Radis noir i kakktugi

Hittade precis dom här bilderna från i somras, när jag hade väntat med att skörda radis noir alldeles för länge, eftersom torpet skulle vara med på en fotografering (det stämmer, allt är bara fusk!).

Dom svarta rättikorna hade växt sig enormt, obscent stora och trots att jag bara hade sått typ två korta rader hade vi mer rötter än en normal människa kan äta. Dom var också, kanske på grund av torkan, peppriga som wasabi.

Det enda vettiga var att mjölksyra dom allihopa, och eftersom vi har typ ett halvt kilo koreansk specialchili så blev det kimchi. Kimchi på rättika kallas kakktugi, och receptet kom från den utmärkta boken ”Kimchi och andra koreanska rätter”, där man kan hitta kimchi-recept för i stort sett alla råvaror, inklusive råa ostron.

Kakktugin blev både het, av chilin, och pepprig, av rättikan, och vi åt den i flera månader.

Hanna Hellquist pratar odling

Jag är alltså RADIOPRODUCENT nu! Till Hanna Hellquists Vinter i P1, som du kan höra här under ⤵️. Tipsa gärna en kompis om du gillar det – det var ju inte direkt ofett att göra radio, om jag säger så.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1205794?programid=2071

Programmet handlar, i grunden, om odling. Och om odling som ett sätt att hitta en väg ut ur den förlamande hopplöshet man kan känna i en värld där till synes mäktiga krafter kör över folk (och då menar jag ALLA folk: människofolk och djurfolk och växtfolk), med sin egen vinning som enda mål.

Det är 100 % Hannas prat – hon satt i vårt kök och skrev som en furie i tre dagar. Men en anledning till att jag tycker att pratet är viktigt är att jag tror på berättelser. Jag tror på kraften i berättelser. De historier som vi berättar om oss själva och andra formar våra samhällen och avgör hur vi handlar. Ett land som ser sig själv som en stor kolonisatör kommer att bete sig så. Ett folk som ser sig själva som sparsamma puritaner kommer agera utifrån det.

Och om vår berättelse just nu bara handlar om skam, ångest och hopplöshet, så tror jag att vi kommer att bete oss ologiskt och osmart – skam och skuld är två av de obehagligaste känslorna och de flesta är beredda att göra nästan vad som helst för att slingra sig undan från dem. Till exempel genom förnekelse eller spelad likgiltighet, genom att peka finger åt andra (”Jag är i alla fall inte lika dålig som XXXX”), genom att helt enkelt ge upp, eller genom en massa andra överlevnadsmetoder som inte är alls användbara just nu. Och om vi kan börja se oss själva som goda odlare, istället för som giriga parasiter på ett jordklot som skulle klara sig bättre utan oss, så tror jag att det är ett steg i rätt riktning.

Så, hur som helst, lyssna på Hanna! Hon är smart och bra. Om du håller med, tipsa en vän, så att hennes ord och berättelse sprids som en god jordbakterie genom hela vårt land.