Stadsodling – ett rant om grönsaksnoja

Hej här kommer ett rant som svar på en enkel fråga i kommentaren till senaste inlägget.
En av de vanligaste frågorna när man pratar om stadsodling brukar handla om just avståndet till närmaste väg. Vilket är en helt legitim fråga. Det är klart att man inte ska odla under dåliga förhållande, eller på nån gammal industrimark där kvicksilvret står som spön i backen.
Men så här brukar jag tänka med stadsodling: vad vet vi egentligen om hur grönsakerna vi köper odlats?
Med allra största sannolikhet växer de nära en väg eller flygplats för att transporten ska bli så billig som möjlig. Åk bil genom södra Sverige och du kommer att ha en utsikt av grönsaksfält åt båda hållen. Potatis, majs, lök, bönor, jordgubbar. Och det är i Sverige, där gamla lager av utfasade bekämpningsmedel varit slut i många, många år. I andra länder, där förbuden kommit senare, jobbar man fortfarande på att tömma sina lager…
Så förutom det – förutom att köpegrönsakerna med största sannolikhet vuxit ÄNNU närmare en väg än vad dina egna stadsodlade grönsaker – så finns alltså även de här variablerna att förhålla sig till: jord, gödsel, vatten.
Hur ser gifterna i jorden ut där de köpta grönsakerna odlats? Om det är en grönsak som inte kommer från Sverige kan det vara allt från gammal DDT till utbrunnet uran.
Och hur har de gödslats? Är det nåt skumt konstgödsel? Eller om det är kogödsel, vilken typ av insektsmedel/ogräsmedel/svampgift har kornas foder besprutats med? Och vilka mediciner har de fått?
Hur har grönsakerna vattnats? I ett stilla duggregn av rabiessmittade vildhundars dregel? (Ok, nu tappade jag det, men du hajar poängen)
Alla de här sakerna har du full koll på när du odlar grejer i stan.
Så även om det bara handlar om tre månader om året så är det i alla fall tre månader när du med säkerhet kan stryka DDT, teslor och rabiesdregel från listan över lunchingredienser.
I höstas sändes en jättefin och konkret och konstruktiv debatt i programmet Odla med Stadsgrönt, som egentligen inte alls handlade om just det här ämnet, men ändå kanske lite. För mer inspiration om möjligheterna kring stadsodling, lyssna på det HÄR.

Årets två första (misslyckade) odlingsprojekt

Du vet hur man – i teorin – ba, ”Mm, hemmaodlad krasse!”. Men sen – i praktiken – blir helt ”Uäh, extremt jordig krasse!”?
Så har i alla fall jag alltid känt. Och jag har aldrig velat odla krasse i blöt bomull eftersom det känns som ett sånt slöseri med bomull, och kanske även för att jag tänker att det finns blekmedel kvar i bomullen som man får i sig då (obs helt och hållet en fri fantasi från min sida – kan vara totalt felaktigt). Men så nu, när man är hemma igen från Frankrike, så startade jag ett experiment bestående av tidningspapper i botten på ett krukfat, strösslat med krassefrö och täckt av vermiculit. Ingen jord. Tidningspappret håller fukten. I teorin. I praktiken gifte sig det där lite slajmiga som bildas kring skalet på krassefröet med den fuktiga vermiculiten på ett sätt som skapade ett tak av hård vermiculit ovanpå krassen. Det sitter så hårt att jag inte kan pilla bort det med mindre än att jag även välter krasseplantorna, som ju alltså bara står och balanserar på tidningspappret. DOH! som Home Simpson skulle ha sagt.
I samma veva startade jag en omgång bönskott i mitt speciella skott-odlings-tråg (som faktiskt brukar fungera väldigt bra). Bönskott, frågar du nu, funkar det på samma sätt som ärtskott? Ja, säger jag då, det trodde jag eftersom jag blandade ihop bönor och ärtor. Herregud vilket rookie-misstag. ÄRTskott och BÖNgroddar är det ju. Inte bönskott. Så nu står jag här med en omgång flygande krassefat, och en omgång förtorkade bondbönor som verkar stirra surt och anklagande upp på mig med sina halvöppna bönhalvor i en sorts ”Men vars e jorden, pucko!?”-grimas.
Äventyret fortsätter.