Olika, ögon, blick

Jag läste för ett tag sen, i Tidningen Jag Inte Jobbar För Just Nu, en intervju med fotografen Stephen Shore. Han håller föreläsningar i foto och pratade om hur ens blick förändras när man håller i en kamera. Hur ens ögon plötsligen öppnas och hur man, på väg till jobbet, i köket, mitt i natten, plötsligen SER saker omkring sig. Jag antar att det är den där lilla förändringen som gör att fotoskole-portfolios är så smäckfulla av bilder på fotografens frukost, fotografens snopp (om det är en kille) och fotografens tår (om det är en tjej). När man fått den där nya blicken ser allt som var alldagligt för en sekund sen plötsligen intressant ut, för att man ser det för första gången. Shore säger att man ska försöka ha den där blicken med sig hela tiden, och jag tror att om fler nya fotografer gick på hans föreläsningar skulle vi se väldigt mycket mer intressanta första-gångs-portfolios.
Jag är ingen fotograf, och dessutom är jag den där personen som går in i stolpar, inte vet vilket håll jag ska väja åt när vi ses på gatan och missar alla skyltar – jag har vad man kan kalla introverta tendenser – så för att klara av Shores hemläxa behöver jag koncentrera mig hela tiden.
Ända tills jag blev intresserad av odling. Nu är det som om jag inte kan sluta titta. För även om jag mest är intresserad av grönsaker, så kommer city-växter på en tät andra-plats. Och nu ser jag dom överallt. En ormbunke, stor som en lillfingernagel, som letar sig ut mellan två block i en stentrappa. En björk som mirakulöst nog växt sig till buskstorlek mitt i ett hårt trafikerat tågspår, 20 meter över marken. Något som jag tror vill vara ett buskage, som inte kan bli större än en pinne där det spränger sig fram mellan asfalten och cementväggen, men ändå lyckas få till en klase genomskinliga, klarröda, belladonna-liknande bär.
Nu kan jag inte ens gå till affären utan att se drama runtomkring mig. En kamp om utrymme, om vatten och om uppmärksamhet, som hela tiden och igen verkar vinnas av naturen.
Om jag hade en tendens att gå in i lyktstolpar förr, har det inte direkt blivit bättre. Om man säger så.

Annons

Den enes avlopp…

Efter ungefär halva säsongen upptäckte jag ett konstigt ogräs i den övergivna bädd som sorken tömt på mangold och grönkål. När jag strök med handen över bladen, som var halvt kvävda av en vallmo, luktade det… tomat! Jag kunde inte fatta hur den kommit dit. Vi hade en tomat-planta förra året, köpt färdig, men inga frön alls. Det var ett mysterium tills hälsinge-pappan, där för stugbygge och full av kunskap som han är, berättade att tomat-frön passerar genom matsmältningssystemet helt oförändrade. Tomatens superkraft hade visat sig i försök där man använt rötslam som gödselmedel. En stor, tom landplätt hade täckts med rötslam, alltså avlopp, under försöket. Till hösten hade den oplanterade platsen magiskt förvandlats till ett tomatfält. Nu hoppas jag bara att bonden vi köpte gödsel av till vår plätt har världens lyxigaste kor, uppfödda på tomater…

Pardon My Cardon – nu även i munnen

Som den tant jag är gick jag och vännerna på Svenska Smaker i Tanto förra helgen. Det här är alltså, tyvärr, inte min kardon (eller ja alltså den är ju min, för att jag köpte den på en marknad, men den är inte MIN, om du hänger med). Den person som skulle kunnat säga att det var hans var söta Tobias, som odlat och skördat tisteln i Mariefred.

När jag gick fram och frågade om det var hans kardon blev han så uppspelt att han ropade till sin kollega, ”Hon här vet vad det är, hon VET vad det ÄR!”

Tyget som sitter på är blekduken (obs, mitt ord). Precis som med blekselleri täcks kardonens stjälkar sista veckorna innan skörd, för att de ska bli mjälla. Den funkar bra även som greppduk, kardonen är som sagt en tistel, sjukt sticksig. Tobias berättade att jag inte ska vänta för länge med att bleka, det behöver vara lite värme i luften för att det ska funka. Han beskrev de han hade med sig som ”barnarov” och tyckte att jag kunde skörda i september.

Jag tog hem mitt fynd och förberedde genom att:

• halshugga dom, så dom ser ut som ett knippe selleri, det är bara bitarna längst ner utan blad man använder
• skölja ordentligt
• skära i 2 centimeter stora bitar

Sen lagade mannen middag på dom.

1. Efter att stjälkarna och pastan kokat själva i några minuter blandade han ihop dom och lät dom koka sista biten tillsammans med lite grädde.
2. När de kokat klart blandade han i riven pecorino och svartpeppar.
3. Bisarrt nog men precis som utlovat, smakade kardonen precis som kronärtskockshjärta.

Sjuk grej! Sjukt gott.

I en annan del av mitt liv

Idag är sista dan på jobbet inför tjänstledigheten.
”Ljuset i slutet på tunneln” har aldrig känts som ett mer passande uttryck.

Cat Power

Nu har vi täckt djur som fjärilar, grodor och fåglar, dags för nåt som är gulligt på riktigt, katter!

Om du vill charma katten, plantera kantnepeta eller prins gustavsöga, det kommer katten att digga.

I min perfekt kontrollerade fantasivärld så innebär också fler katter färre råttor och därför fler fåglar (eftersom råttor äter fågelägg). Men jag är inte säker på om det sambandet är statistiskt säkerställt.

Kul lek: hitta katten!

Basträsk

Nä, det är inte min arbetsplats, det är en grundläggande våtmark som man kan anlägga i sin trädgård. Nei, det är en grundläggande våtmark som jag TJATAT om att anlägga i MIN trädgård.

Hur svårt ska det vara? Kommer jag att hinna innan hösten? Vi tar grunderna igen…

1. Välj ett skuggigt eller halvskuggigt läge i din trädgård.
2. Gräv ur området, täck botten med dammduk och fyll på med planteringsjord.
3. Plantera vattenväxter i jorden, till exempel vattenklöver eller vattenmynta.
4. Fyll på runt om med björnmossa, och fyll upp med vatten.

På söndag kanske? Då ska jag även köpa en avsågad whiskeytunna som ska stå under hängrännan som ska upp på stugan. Fint.

Bones Thugs N Gödsling

När min bästa affär Outdoors la ner efter bara ett litet, litet tag så handlade jag allt ifrån termometrar (jag lämnade den ute i vintras och nu visar den bara temperaturer mellan +40° och +50°. Kan termometrar bli köldskadade?) till växtväv till benmjöl på rean, bara för att jag liksom inte kunde låta bli. I alla böcker jag läst stod det att det var saker som nån gång skulle komma till användning.

Och med undantag för termometern använder jag faktiskt det mesta. Benmjöl pytsade jag ner i min väldigt ledsna kruka med mynta (jag tror att den tjurar för att den inte får växa fritt över hela lotten längre), på våren, precis som man ska med benmjöl, och nu verkar myntan tycka att livet är kul igen.

Mina perenn-rabatter är för igenvuxna för att man ska kunna få ner nåt gödsel i dom, men annars hade jag strött ut äckel-pulvret där också i våras.

Peppad & Pumpad II

Då var det klart. Jag vaknade klockan sex av regnet. Det var inte sövande. Det var sjukt stressande. 11 var det uppehåll, klockan 12 öppnade Peppar & Pumpa och vid halv tre kom solen.

Under tiden hälsade söta vänner på, mannen bjöd på rött vin och kaffe, små tanter sålde kantarell- och hasselnöts-pesto (sen när blev små tanter de mest avantgardistiska kockarna någonsin?) och Bellman reciterades med hög röst, under hejarop (på bilden här ovan faktiskt).

Bäst: Föreläsningen i örtagården (ink. Bellman-citat). Nu måste jag odla ängssyra.

Sämst: Att jag var tvungen att fungera som nån typ av buffert mellan olika tanter som inte ”går ihop”. Herregud, om jag inte medlar en konflikt till i mitt liv kommer det vara för tidigt.

Peppad & Pumpad!

På lördag händer det, Peppar & Pumpa, skördemarknad och dans dans dans på Söderbrunn!
Missa inte.
Fullständigt schema här: kom kom kom

Vad jag älskar med växtmat och svenskar

Lyssnade som vanligt på poddad Odla med P1 på väg till jobbet imorse (utan gråt nu för tiden, tjänstledigheten närmar sig!) och blev så lycklig över att äldre, svenska män ringer in och ställer oroliga frågor om prydnadsbuskar. Som han med mahonian till exempel. Hur fint är det att de där männen uttrycker sig som om de pratar om motorer eller sport, fast det handlar om en fjompig liten blomma (”Ja, jag brukar vara väldigt radikal när jag klipper ner den. Och ett år, då tänkte jag, ‘Nä, nu dödade jag den.’ Men till våren kom små gröna, ja, knölar.”). Jag kan tänka mig att straighta män äldre än 68-generationen sällan fått tänka på pynt eller pyssel, de har varit försörjare och försvare, de har blivit retade av fruar och män i sin omgivning om de visat intresse för att hjälpa till med saker som inte är rent praktiska. Det känns så subversivt och spännande att det trots det finns de som följer sin impuls och vill göra FINT. Nu skiter ju egentligen fullständigt i prydnadsväxter, men mahonia är ju faktiskt en bärbuske. Mannen tvekade när han fick frågan om han tog hand om bären, han visste inte att man kunde äta dom. Jovisst, svarade Maj-Lis, man kan göra sylt på dom. ”Nämen!” svarade han. Inte ”Fantastiskt” eller ”Otroligt” eller något annat falskt och överdrivet, utan bara ett ”nämen!” som var så entusiastiskt att jag var tvungen att skratta högt i min ensamhet på pendeltåget.
Det är därför jag älskar ätliga växter, äldre män och svensk återhållsamhet.