It’s…. ALIVE!

Nu finns min nya bok, Herbariet, typ överallt!
(Man kan till exempel besöka/beställa från den HÄR fina butiken.)

Det är ganska många som frågar om den där sprakiga bilden på omslaget. Det är Valdemar Asp som tagit den, och de andra bilderna som ser ut som den i boken. De supertjusiga miljöbilderna är tagna av min fotoidol Lina Scheynius.

När vi började prata om boken så kom mannen (alias art directorn) på att vi borde ta aurafoton på växterna, bara för att kolla om de verkligen har en själ, så som jag tjatade om. Men vi hade ingen aning om hur man gjorde, eller om bilderna vi hittade på internet bara var fejk, så vi bad Valdemar (som är fotograf men även utbildad ingenjör) söka lite på det. Efter några dagar kom ett mail från Valle med en sprakig bild och texten ”Det funkar!”. Han hade lyckats bygga en utrustning för aurafoto av växter…

Du kan läsa mer om hur det gick till i den HÄR texten i DN.

Och här är en liten bakom kulisserna-video som Valle gjorde medan han tog bilderna. Jag tycker den är GETEfin och ser ut ganska mycket som en trailer för en film jag vill se.

Annonser

Nu händer det!

Jag har fått en alldeles egen plantbytardag!

Plantbytardag, 29 maj 2016, 13.00-15.00 på Spritmuseums uteservering på Djurgården i Stockholm.
Har du sått för mycket? För lite? Eller vill du bara känna hur det känns att delta i en sorts fiskdamm för vuxna? (Hmm, det där lät snuskigt. Det är det inte, lovar)
Kom och drick öl i bersån och byt plantor med mig!

Jag har pratat med vissa av er om det här redan – jag och Bella pratade lite kort om det i Grönsakslandet till exempel. Och alla har varit så taggade att jag bestämde mig för att göra det till verklighet.

Hela grundidén kom alltså från att jag vill kunna fokusera på en sådd i taget: först 20 stycken basilika som jag kan ta hand om på perfekt sätt, sen 20 kronärtskockor, etc etc. Och så gör du likadant, men med andra grejer. Och sen ses vi och byter perfekta växter med varandra, och får på det sättet ett varierat och spännande grönsaksland. (I mina fantasier finns det en app som hör i ihop med det här, som gör att man kan söka upp exakt de grejer man vill ha, och försäkra sig om att den personen kommer till bytardagen).

Just Elin Unnes plantbytardag finns i Stockholm, och just nu testar jag hashtagen #Plantbytardag på diverse sociala medium, för att man ska kunna följa vad andra sår. Men det här går ju så klart att rulla ut var som helst i landet! Sno bilden här ovanför, sno idén, sno hashtagen, sno allt och kör ba kör.

Mänskliga växter

Jag har ju skrivit en ny bok, ”Herbariet”, och första kapitlet handlar om växtkommunikation (alias det coolaste ever).

Det är en komplicerad process, men en av dom första mer konkreta grejerna jag fastnade för var det här med kvävefixerande växter.

Du vet hur det funkar:

* Växter behöver kväve.
* Kväve finns överallt.
* Kväve är tyvärr inte särskilt lättlösligt, det behövs en insats för att man ska få i sig det.
* Vissa växter har just en sån förmåga – den förmågan kallas ”kvävefixerande”.
* Baljväxter, klöver et al kan binda kväve ur jorden, och förvandla det till typ näring. På vägen tillverkar de även socker, som de behöver för att växa.
* De gör inte det här själva, utan får hjälp av massa små bakterier och svampar i jorden.
* Som tack för hjälpen, och för att varelsen i jorden ska fortsätta samarbeta, matar växterna dem med socker. (Det här sista fick mitt huvud att explodera första gången jag hörde om det. Visst antyder det att växter har en uppfattning om orsak och verkan?).

Ok, det om det om en av grunderna för växtsamarbete och växtkommunikation.

I senaste numret (#1 2016) av min bästa tidning Odlaren så är det en lång artikel om just det här. Där står bland annat att klöver kan täcka ett potatislands hela behov av kväve. Man ska låta klövern stå kvar ända fram till precis innan man sår eller sätter, ELLER så kan man så in klöver i efterhand, kring midsommar, mellan grödorna. Då står de där och fixerar och läcker kväve till alla runtomkring.

En grej som fick mig att studsa till var det här:

* Enda gången som den här processen INTE funkar som den ska är om jorden redan från början är full av lättillgängligt kväve.
* Som till exempel om du har konstgödslat.
* Då skiter växterna i mata bakterierna och svamparna i jorden och roffar åt sig allt kvävet själva istället, och ingen förbättring sker.

Så växterna är, trots att de känner till orsak och verkan, alltså fullkomligt illojala!?
Och de struntar dessutom i kvalitetssäkningen! När de snubblar över lättillgängligt kväve så är de helt ba, ”Fuck den där konstiga bakterien – här ska kvävesvullas, gratis!”.

När jag berättade den här långa historien för min man svarade han, ”Nu blev växterna allt lite mer mänskliga, eller hur?”.

Jardim Botânico – alias min bästa plats i Portugal

Lissabon har två botaniska trädgårdar, men det här är den enda jag sett, och jag känner att jag typ inte behöver mina ögon mer i det här livet.

Trädgården är uppdelade i typ två delar, den ena är plan och strikt och där finns nåt som jag tror är ett observatorium. Den plana delen tar slut i ett dramatiskt stup, och nedanför bergväggen tar den andra delen vid, som sträcker sig över en lång sluttning. Mjukt slingrande stigar bryts av av branta trappor, som genvägar mellan stigarna.

Byggnaderna, även de som ser ut att användas, men ännu mer de som är övergivna, ser fallfärdiga ut.
Idé att sno: att bara låta allt vara. Hela trädgården är som den ultimata zenbuddistiska läxan, utförd i praktiken.

På botten av den sluttande delen av trädgården finns en damm (torrlagd, med en mossbelupen skylt som ber om ursäkt till besökarna för den tillfälliga torrläggningen). Över gången som leder runt dammen växer den där parasiten som vi har som krukväxt i Sverige. Den börjar på ena sidan gången, bildar ett tak över gången (som en medellång svensk går under utan att behöva huka sig – du behöver alltså dra upp skalan på den här bilden för att förstå storleken) och fortsätter sen ner i dammen.
Idé att sno: att använda ett och samma material rakt igenom. I Jardim Botanico är allt gjutet i betong. Men inte fyrkantig betong, utan med organiska former. Parkbänkarna i betong ser ut att vara gjorda av gråa, knotiga trästammar, papperskorgarna ser ut som grå, köttändande växter, dammen ser ut att vara omgärdad av gråa, uråldriga stalakmiter.


Ord. Saknas.
MVH, förstummad.

Återigen, den här lilla vattentrappen, som finns i ett till hälften dolt rum i den övre, plana delen av trädgården, är gjuten i betong, och sen övervuxen med mossa. Jag hoppas att ingen högtrycksspruta nånsin kliver över denna tröskel.

Det här huset tillhör också den övre delen av trädgården, precis bredvid det jag tror är observatoriet. Det är helt byggt i sneda slanor, alltså helt utan täckande väggar. Jag gissar att det är ett hus som använts för att torka örter eller liknande i, och jag vill ha det mer än jag nånsin ville ha en ponny när jag var liten. (Jag fick tre).

”Äsch, det här gamla växtstödet format som ett tredimensionellt päron, det är väl inget!”

Omgärdat av strikta, fyrkantiga rabatter fyllda med läkeväxter finns en rund damm. I dammen växter vattenväxter, planterade i gjutna krukor.
Touché, Jardim Botanico, touché.

Godaste portugiska frukten korad!

Det är – trumvirvel – japansk mispel!
Trädet är ungefär lika stort som ett äppelträd, men ännu vanligare, i alla fall i södra Portugal. Frukterna är små och gula, som mirabeller typ, och sjukt goda. Både söta och syrliga, men framför allt är det nåt med strukturen som gör att man bara vill äta en till, och en till och en till. OCH trädet kallas även loquat – vilket jag antar uttalas som kumquat, fast med ett ”lo” i början, men jag väljer helt enkelt att kalla det för lokatt, för lokatter är coola.

Jag har redan stoppat ett par frön i fickan, men det här är det som gör att jag tror att loquat kommer att vantrivas i Sverige:
Trädet blommar på hösten, sen mognar frukterna fram under vintern, och blir klara till våren (alltså nu, när vi är där). Det är inte en process som det svenska klimatet brukar tillåta.

Det blir helt enkelt till att bygga ett imaginärt orangeri vid mitt imaginära torp. Så, nu var det klart!

Designa efter rymden

Det är ju så tjatigt det här, att jag alltid måste säga att jag är HELT ointresserad av nåt, bara för att två år senare göra ett fullkomligt lappkast och ba, ”Jag älskar blommor/trädgårdsdesign/vilda växter”.

Men nu är det alltså så det funkar, så trädgårdsdesign, here we go!

På besök i Lissabons botaniska trädgård, alias världens bästa trädgård.

Jag är just nu i Lissabon, tillsammans med mannen och guideboken ”Secret Lisbon”, där man bland annat kan läsa om den jättemysiga och helt legitima turistattraktionen Diogo Alves avhuggna huvud i en burk.

Men det står också jättemycket om hermetisk design, som (enligt boken, jag vet prick inget om hermetism) har använts av frimurarna och munkarna som byggde katedralerna i Lissabon. Jag blev så klart omedelbart extremt intresserad av att överföra de hermetiska designidéerna på trädgården som omger mitt imaginära torp.

I korthet…
… kan man säga att hermetismen handlar om att överföra planetära och på andra sätt överjordiska mönster i en jordlig miljö, som till exempel ett tempel eller en trädgård (som ju är min version på ett tempel) för att på det sättet locka ner (eller upp) gudomliga krafter. Det är typ ett uttryck för det som brukar kallas för ”sacred geometry”. Mycket av hermetiken i min bok handlar om den sideriska cykeln (som är det som horoskop också bygger på), men det är alldeles för komplicerat för mig. Så jag håller mig till de grundläggande väderstrecken istället, och vad de symboliserar inom hermetismen.

Dessa är…
Höst/skymning/väst
Vinter/midnatt/norr
Vår/gryning/öst
Sommar/mitt på dan/syd

Ursäkta va?
Varje väderstreck har alltså en motsvarighet både i årstider och i tid på dagen, och det är HÄR jag känner att trädgårdsdesignen kommer in. För låter inte alla dessa kopplingar som perfekt beskrivningar av när varje del av trädgården bör peaka?

Let’s break it down
Öst är världens början. Det är platsen där solen går upp. Därifrån faller dess första strålar på altaret (om det vore ett tempel vi byggde just nu). Det här är också riktningen man tar hjälp av här man vill hitta vägen till paradiset. Jättebra att ha.

Syd är zenit. Här är höjden av skapelsens fruktbarhet. Det är här som gospeln predikas.

Väst är en plats för kontemplation och död. Men det är också platsen där det heliga och världsliga möts. Huvudingången i hermetiska tempel är till väst: man går in som en vanlig dödlig människa och rör sig sen gradvis närmare och närmare mötet med det gudomliga altaret i öster.

Nord är den riktning som jag känner är nästan allra mest användbar här. Tänk så här: att den nordligaste delen av trädgården är skapad på ett sånt sätt att den ser som allra bäst ut mitt i vintern, att den doftar som allra sötast mitt i natten. Tänk vitt grus som speglar månen, ett par svaga fotogenlampor eller papplyktor, spikklubbor och månvindor som blommar på natten och en sån där japansk månbro, som går över ett spegelblankt vatten, och vars reflektion möter sin egen välvda form vid stranden, och på det sättet skapar en perfekt cirkel.

Nåt mer?
En annan detalj jag gillar är att hela katedralen symboliserar den mänskliga kroppen. På det sättet erbjuder platsen en chans att ”gå in i sig själv”. Man får en chans att vända sig inåt, och förstå världen genom att förstå sig själv.

Så där, nu känner jag att jag är helt och fullt ute ur garderoben som den nyandliga odlare jag är!