Slang-sök

Jag behöver alltså en ny trädgårdsslang. För typ fem år sen gick ett larm om att trädgårdsslangar innehåller bly, och sen dess verkar det ha dykt upp en himla massa ”rena” trädgårdsslangar i USA. Problemet här i Sverige är att jag inte ens riktigt vet vad jag ska söka. på.  Det krävs speciella online-skills för att hamna rätt med hjälp av sökningen ”PVC-, kadmium-, barium-, bly-, bisfenol och ftalatfri + trädgårdsslang”.

Det verkar inte som om Kemikalieinspektionen gjort några kontroller av trädgårdsslangar, vilket väl i och för sig inte spelar så stor roll, eftersom Kemikalieinspektionen känns mer och mer som brandkåren i boken ”Fahrenheit 451″*.

Trädgårdsslangen skulle möjligtvis kunna vara gjord av polyuretan, som är en polymer. I ett inlägg på Naturskyddsföreningens hemsida står det att polyuretan är ett bättre alternativ till Gore-Tex, som i och för sig verkar världens ondaste material (det gör hela världen är överviktig och att fåglar dör typ!?). I ett annat inlägg står det att polyuretan är cancerframkallande.

Det finns en slang från Gardena som beskrivs som fri från tungmetaller och ftalater, men det står inte vad den faktiskt är gjord av, vilket gör mig misstänksam:
https://www.bauhaus.se/tradgardsslang-classic-20-m-3-4.html#full-description

Men den slang jag känner mest hopp inför är den här nedan, från Kärcher, som verkar fri från extremt många grejer. När jag sökte på återförsäljare hittade jag både Järnia och Lantmännen Maskin som, så vitt jag vet, inte existerar längre.
https://www.kaercher.com/se/home-garden/bevattningssystem/slangvindor-och-slangkaerror/primoflex-r-slang-plus-1-2-20-m-26451440.html

Men vet du vad jag blir allra mest trött av? Att JAG, som inte vet NÅNTING ALLS om vattenslangar måste sitta och göra sån här research. JAG som aldrig tillverkat en vattenslang i mitt liv, och vars enda referens till polymerer är att nån av killarna i ”Big Bang Theory” forskar kring det. Att ta fram och marknadsföra en vattenslang som inte leder till ond, bråd död måste väl ändå vara de jämrans VATTENSLANGSTILLVERKARNAS ansvar. PVC-månglare, hear me roar! Sluta skjuta!

* Brandkåren i Fahrenheit 451 eldar alltså upp saker.

Annonser

Jag har goda nyheter och jag har dåliga nyheter…

Så här i bevattningsförbudstider tycker jag vi tar en repris på den här gamla godingen:

the secret gardener

1. Trädgårdsslangar innehåller flamskyddsmedel. De innehåller tusen andra grejer också, ftalater och bisfenol a och bly (glöm inte blyet!) och alla de där andra sakerna som det verkar vara lag på att man helt utan anledning måste stoppa i allt från bruna bönor till husdjur. Men det var flamskyddsmedlet jag reagerade på. HUR ser spånarmötet ut där man kommer fram till att man måste flamskydda en VATTENslang?
2. Odlare är mindre kriminella. Inte mindre kriminella än folk som jobbar med att begå brott, utan mindre kriminella än folk i allmänhet. Det stod i senaste numret av The Garden. Mellan vattenslangarna och flamskyddsmedlet är vi dessutom least likely to självantända.

HÄR och HÄR finns listor på amerikanska trädgårdsslangar utan PVC. Har inte hittat nån svensk än.

View original post

Ivy Rebel!

Jag är ju väldigt (väldigt) förtjust i murgröna. Juvenil murgröna, adult murgröna. Murgröna på murar, murgröna istället för gräsmatta, murgröna på fasader.

Murgröna på fasader 😱😱😱!?

säger de flesta då.

På vilket jag brukar svara genom att citera undersökningar som säger att murgröna på fasaden faktiskt förlänger ytskiktets livslängd. Av bland annat dessa anledningar:

  1. Växten skyddar mot väder och vind, både sol och regn och hagel och snö.
  2. Den jämnar ut kraftiga temperaturskillnader, som annars kan skada fasaden.
  3. Dessutom skyddar murgröna mot miljöförstörelse: alltså mer svårdefinerat, människoskapat skit i luften som får fasaden att surna och vittra.
  4. Sist men inte minst skyddar murgröna mot klotter och skadegörelse, vilket gör att man inte måste hålla på å skrubba fasaden för jämnan.

Det finns bara en brasklapp här: att murgröna inte skadar fasader stämmer bara så länge man inte försöker ta bort den. (Precis som klotter, alltså!)

På det här brukar den andra personen svara nåt i stil med:

Men det blir ju FUKT 😭😱😬😰💦!

Och det svarar jag ingenting på, för jag vet inte riktigt vad det innebär.

MEN nu läste jag precis en så himla intressant grej i ”The Garden” (feb 2017, s. 19)! Redaktören Chris Young har precis tagit över sina föräldrars trädgård, som är fullkomligt övervuxen med murgröna, som han nu lärt sig älska, av bland annat den här anledningen:

The glossy evergreen leaves offer dry shade beneathe where above may be damp.

Alltså, i en fuktig miljö hjälper murgrönan till att torka upp, och i en torr miljö gör den inget för orsaka överdriven fukt.

Så, nu kan alla fasader få se ut som den här gröna väggen i Paris, skapad av Patric Blanc (den innehåller dock mycket mer än murgröna).

Grönsaksterrassen, 2017 edition

Efter att ett team på 1 (jag) slitit som djur i flera dagar är allt, till slut, i jorden. Vi i teamet hade aldrig klarat det utan heroiska insatser från chaufförer, droppbevattningstekniker, sommelierer, kockar och städteam (mannen, mannen, mannen, mannen samt mannen).

Lite bitter är jag över att det typ inte syns nån skillnad mellan före- och efter-bilden. Förhoppningsvis kommer det förändras inom några veckor.

1. Första besöket, i mitten på maj.

2. Arbetet inleds, mitten på juni.

3. Färdig.

Den största förändringen är att halmbalarna längst ner, har flyttat upp till den göttiga husväggen, där det nu är en speciell tomat- och chilihylla.

Mina drömmars odlare: Annemarta Borgen

Jag skriver ju en krönika för Allt om Trädgård, och oftast är det min geniala redaktör Anna G Tufvesson som kommer på vem jag ska skriva om, och även om jag aldrig hört talas om personen tidigare så blir jag alltid blixtförälskad.

Just den här månaden, juni 2017, var det dock jag som valde: norska Annemarta Borgen är en av mina absolut bästa odlare och författare. Jag bjussar på krönikan här nedanför, men numret finns ute nu, så spring och köp det vettja!

Annemarta Borgen – Sagolik odlare med livsfarlig utstrålning

Annemarta Borgen föddes i Norge 1913, dog 1988, och bodde däremellan på gården Knatten, på ön Asmaløy, med sin man och en kombinerad ros- och örtagård som hon fyllde med ätliga, magiska och medicinska växter.

Första gången jag hörde talas om henne var via Lotte Möller, som skriver om hur Annemarta, tillsammans med Lars Cedergren, legendarisk rosodlare i Skåne, väckte det nästan maniska intresset för gammaldags rosor som har blommat sedan 1980-talet. Jag beställde Annemartas första bok, ”Min örtagård”, och gick omedelbart och ohjälpligt vilse i hennes värld, som är både förförisk och förrädisk, precis som de bästa sagorna.

Annemarta berättar om barndomens jaktresor, till vänner i sameläger, där hon tuggade fjällkvanne och somnade vid elden, om armodet under kriget när potatislandet var det som höll folk vid liv, om tillfredsställelsen av en källare fylld med egenodlat, hembränt fruktvin, om trädgårdsgångar täckta med musselskal. Den historia som kanske säger allra mest om det vilda, vackra liv som hon levde finns i kapitlet om malört. Annemarta hämtar ett par tips på malörtsanvändning från sin gammelmorbror Per, som brukade öva på att dö genom att varje torsdagsnatt sova i en likkista. Han visste också vilket datum det faktiskt var dags, så en gång om året samlade han hela släkten på tre dagars gravöl. Det blev traditionsrik familjefest, med ”fylla, slagsmål och dans, sång och ingen kyrkgång”. Det serverades kaggar med malörtsbrännvin och hembryggt enbärsöl i tennstop. På natten gick hela släkten i procession till den lyxiga kistan, som var fylld med malört (för att hålla skadedjuren borta). Där la sig Per med en bibel på bröstet och en svartkonstbok under huvudet (för att täcka in alla eventualiteter). Året då Annemarta fyllde 13 låg han död i kistan på den tredje morgonen. Sedan blåste det upp till storm och ingen kunde komma varken till eller från ön, och varje dag dränkte man kroppen i malörtssprit för att dämpa lukten och förruttnelsen.

Karin Berglund skriver också om Annemarta, i ”Det var en gång en trädgård”, och när jag träffar Karin tvingar jag henne att upprepa historien. Karin tog båten till Knatten, och Annemarta mötte henne med långt, svart hår och en utstrålning som fick en att förstå varför gamla tiders medicinkvinnor uppfattades som livsfarliga. Men av hennes världsberömda rosenträdgård syntes inte ett spår. ”Hon är ett geni,” tänkte Karin, utan att våga säga något. ”Det är skönlitteratur. Hon har hittat på alltihop.” Senare fick Karin veta att Annemarta hade planterat rosorna som kärleksgåvor till sin man. När han dog, och Annemarta sörjde sitt livs kärlek, vissnade rosorna och trädgården attackerades av skadedjur som raderade den från jordens yta.

Så levde och odlade hon, Annemarta. Som i en gammal grekisk saga. Och jag kommer för evigt att drömma om att kunna skriva – och odla – som hon. I framtiden kanske, när jag samlat på mig livstider av kunskap, erfarenhet och poetisk begåvning.