Trädpion i blom!

Jag har som tradition att gå och titta på kamelian i Jardin des Plantes varje vårvinter, när den slår ut. Samtidigt brukar jag glo surt på trädpionerna, som ALDRIG verkar slå ut innan jag lämnar Paris.

Tills i år!

Fyfan va fina dom är, och där finns DOFT också.

Min källor säger att trädpion faktiskt går att odla i vissa delar av Sverige, men att hjärtesorgen inte riktigt är värt det, eftersom de har en tendens att frysa bort då och då.

På utflykt till Les Olympiades

Då och då blir ju den här odlingsbloggen en rese- och restaurangblogg med fokus på Paris. 
Just nu är ett sånt tillfälle, tack vare Les Olympiades!
Les Olympiades är ett helt eget litet område i Paris 13e arrondissement. Det svävar en bit upp i luften, ovanför de stökiga, bilfyllda gatorna där nedanför. Precis som i Venedig funkar inte kartappen i detta väglösa land, utan man får utforska på instinkt, precis som förr i tiden. Hela området är byggt på 70-talet, och hänger alltså lätt upphöjt en bra bit över gatunivå. Det är microparker överallt, bebyggelsen är brutal och där är fullt med bambu.
I mitten av området finns en inomhusgallerian och den är som en liten labyrint i sig själv, med tvåspråkiga skyltar för att göra känslan av att vara i en annan värld ännu tydligare. I ena änden av gallerian står vad jag måste utgå ifrån är langare, i andra änden finns ett tempel. Kidsen kör sparkcykel på den platta, blanka stenläggningen och tar genvägar genom nödutgångarna. Att säga att det är filmiskt är ingen överdrift. Jag är dessutom inte den enda som tycker det – det har precis kommit en spelfilm med samma namn som utspelar sig i Les Olympiades.

Jag tror att söndag mitt på dan är en höjdpunkt, för då verkar det vara brunchtid. Vi gick istället hit en torsdagkväll, vilket också var trevligt. Vi började med en fördrink på en PMU som ligger mitt i gallerian – en PMU är alltså ett spelställe, och just den här kvällen började det plötsligen ösa in gubbar med lottorader i nävarna, som minglade, tog ett glas och gafflade med personalen. 
Efter fördrinken fortsatte vi genom gallerian för att äta middag. Vilket kök skulle det bli? Khmer? Kina? Japan? Vi valde stället Mai Tai One, som lite överraskande serverade trevliga vietnamesiska rätter, tillagade av en ung kille med armarna täckta av tatueringar. Restaurangen stängde prick åtta, då den unga killen släntrade iväg med en take away-påse i ena handen och vinkandes till oss med den andra. Det kändes ganska exakt som att äta middag i Blade Runner, fast med mycket, mycket mindre folk.

Rekommenderas!