Det var ju ungefär en månad efter att jag planterade pepparrot på lotten som jag läste en lång text i tidningen Hemträdgården om en kvinna som – utan framgång – försökt göra sig av med pepparrot i typ tio år. Tydligen ett av de mer invasiva ogräsen vi har.
Förra året bestod vår skörd framför allt av, hur ska man säga, rufs. Nytt ogräs minus skörd = fail.
I år – like clockwork – dök bladen upp på exakt den plats där jag noga, noga försökt gräva bort alla rotbitar förra året. Och jag accepterade att vi nu helt officiellt etablerat ett nytt ogräs på koloniområdet.
MEN – and here’s the good news – de späda bladen var verkligen väldigt goda. Vi åt dom råa, strimlade, i sallader. Men jag är säker på att de går att blanchera och smörsteka också. Smakar kål och peppar.
Och så i förra helgen, bara för att göra nån form av försök att begränsa tillväxten, tog mannen på sig att gräva bort de nu ganska stora bladen. Och gissa vad som fanns därunder? PEPPARROT! Två gigantiska, alldeles korrekt formade rötter. Så sjukt lyxigt. Plötsligen älskar jag pepparrot igen.
Diskborsten är med för storleksreferens.
the secret gardener 