Cornelis Vreeswijk i DN

Jag har ju under en längre tid närt en hemlig Cornelis-besatthet, och för ett tag sen fick jag skriva av mig i DN.

Om DN, eller nån av fotograferna, tycker att det känns fel att jag lagt upp så här, säg till så tar jag ner!

Klicka en gång för att få upp sidan stort, och en gång till för att zooma i texten.


It began in Söderbrunn…

Jag, bärandes på en enorm kapsyl på lotten på Söderbrunn. Foto: Calle Stoltz

Den här bloggen, mitt odlingsintresse, böckerna: allt som egentligen har med odling att göra i mitt liv idag, började på Söderbrunns koloniområde i Stockholm. Men inte nog med det, hela kolonirörelsen låg i vaggan på Söderbrunn. Det är inte det allra första koloniområdet i Stockholm, men det första området som än idag odlas av kolonister. Det första spadtaget togs av Anna Lindhagen själv, den svenska kolonirörelsens urmoder.

Och nu ska jag alltså hålla ett föredrag hos min alma mater, Söderbrunn, inför odlare som också är mina vänner, som sett mig ta mina första stapplande spadtag, som minns mig från tiden när jag inte kunde skilja ett upp-och-ner-vänt avokadoskal från en mördarsnigel (true story) och som visste vem jag var medan jag fortfarande var en mycket Secret Gardener.

Och ALLA är välkomna! Föredraget kommer handla om de mäktigaste medlemmarna i Odödliga Odlares Sällskap, men skit i det: ta chansen att besöka Stockholms äldsta koloniområde, och riskera att falla lika handlöst som jag gjorde för lite över tio år sen.

HÄR ÄR INFON

DATUM 6 september
TID kl 18-20 (snacket är typ 45-60 min, och börjar förmodligen strax efter 18.00)
PRIS 50 spänn, jämna pengar (gratis för kolonister på S-brunn), begränsat antal platser.
ANMÄLAN senast 5/9 till kurser@soderbrunn.se (OM DU ANMÄLER DIG OCH UTEBLIR SÅ KOSTAR DET 200! Se till att skriva upp ordentligt i almanackan)
PLATS Söderbrunn. Det är nära att gå genom skogen från Östra station, annars sök på på SL på stoppet Albano.

Forellbegonia für alle

Jag har aldrig varit en stor krukväxtperson, men inte ens jag har undgått det FENOMEN som gruppen Växtgäris och -ickebinäris* är. Därför har jag numera en alldeles egen forellbegonia. En sak som är rolig med växten är att det finns två olika – men väldigt snarlika – sorters forellbegonia, varav den ena kallas änglavinge och den andra svinöra. Alltså två HELT skilda tolkningar av vad bladen liknar. Hur som helst. Nu försöker jag ta hand om min forellbegonia på bästa sätt, och här är tipsen jag hittat hittills:

BEVATTNING En begonia kommer att anpassa sig till många olika situationer, den föredrar dock mycket men filtrerat ljus. Den kommer att acceptera den relativt låga luftfuktigheten som element leder till, men står inte ut med blöt jord. Det är alltså fuktigt men väldränerat som gäller.

OMPLANTERING Välj en kruka som är en storlek större än den som begonian står i. Jorden får gärna vara sur, med extra dräneringsmaterial tillsatt. Alltså till exempel två delar jord/kompost och en del perlit eller sand. Tillsätt lite näring i vattnet under tillväxtsäsongen, men sluta gödsla när ljuset försvinner på senhösten.

BESKÄRNING Beskär på våren genom att klippa ner växten till två eller tre knoppar.

STICKLINGAR Ta sticklingar på våren. Klipp en 15 cm lång stickling. Skär med ett vasst blad, precis nedanför en nod (punkten på stammen eller stjälken som det utgår blad ifrån). Plocka bort alla blad utom de två översta. Plantera direkt i en 50/50-blandning av jord och perlit, eller sätt i vatten.

* Växtgäris och -ickebinäris är alltså framför allt en Facebookgrupp. Gäri är slang för tjej, och icke-binär är en person som definierar sig utanför de strikt tudelade kvinno- och manskategorierna. Gruppen är en av de trevligaste och vänligaste platserna på internet, och dessutom är många av medlemmarna professionella odlare, så kunskapsnivån är skyhög. Gruppen har också en väldigt specifik smak, och är numera så mäktig att jag skulle säga att den påverkar vilka inomhusväxter som faktiskt blir populära. Bland gruppens favoriter finns framför allt gröna växter med roliga blad, med en stark förkärlek för mäktiga mormorsväxter, som monstera, kalatea, palettblad och forellbegonia. Så vitt jag vet är gruppen sen länge full, men grundaren Agnes Stuber släpper inom kort boken ”Krukväxter för alla”.

Ängshaverrot upphittad

En oväntad favorit den här torra, heta sommaren var inte en grönsak, utan en vild blomma. Jag hittade den som ett ogräs i grönsakslandet, den såg ut som en lång skranglig maskros, men gjorde mig nyfiken. Jag la upp en video på internet, och internet var överväldigande enigt om att det var ÄNGSHAVERROT.

Jag fick även ett recepttips av Magnus på Fäviken: knipsa av stjälken ganska långt under blomman och fritera hel.

Numera använder jag samma metod som för sparris när jag plockar: låter fingrarna löpa längs den lätt böjda stjälken mot blomman, och där det känns som om stjälken ”vill” brytas av, där bryter jag. Om jag är osäker på om jag fått med en träig del så tuggar jag lite längst ner: är det träigt så knipsar jag av mer.

Ängshaverrot har riktigt bisarra namn på engelska: showy goat’s-beard och Jack-go-to-bed-at-noon. Det där sista handlar om att blommorna stänger sig vid lunch ungefär. Alltså är växten lättast att identifiera på förmiddan.

Roten ska också vara ätlig, men eftersom jag vill att mina plantor ska komma tillbaka (är den flerårig!?) har jag bara ätit blommorna. Enklaste tillagningen är att bara slå kokande vatten över blommorna, vänta nån minut, skölja dom i iskallt vatten, och sen strössla på lite salt och ringla över lite riktigt fin rapsolja. Riven pecorino och nån rostad nöt eller eller frö (pinje eller hasselnötter tex) är inte fel heller.

Enligt en okulär besiktning verkar ängshaverrot trivas i riktigt lerig jord, och har inget emot torka. Enligt rykten på internet ska den sprida sig som en löpeld. Önska mig lycka till under kommande säsonger. Om ni inte hört nåt från mig i juli nästa år har jag drunknat i ett hav av ängshaverrot.