Ume är inte en stad

Det har ju varit en hajp kring det här med ume ett litet tag nu – umeboshi och umeshu till exempel.

  • Umeshu är en sorts sprit, lite som sake, fast smaksatt med gröna ume-plommon.
  • Umeboshi är en spännande japansk grej som de flesta jag pratar med känner till för att dom vid något tillfälle gått in på en japansk affär och köpt nånting som dom tror är katrinplommon, men som visat sig vara salta, fermenterade ume-plommon, färgade med lila shiso. Som surströmming, fast frukt.
  • Lila shiso är en rolig, rolig ört som jag odlade för första gången i år. Min sort är tvåfärgad, grön på ovansidan av bladen och lila under. Skitfint. Umeboshi färgas och smaksätts ofta med just lila shiso.

Så vitt jag vet går det inte att få tag på ume-plommon i Sverige. Och, om jag fattat allt rätt, är det egentligen inte ett plommon alls, utan en sorts omogen aprikos. MEN på sista tiden har jag fått rapporter om att folk experimenterar med omogna krikon, eller omogna plommon, för att göra egen svensk umeboshi. Här är ett recept på umeboshi som Karin Ågren var snäll nog att dela med sig av, och som jag längtar efter att testa till våren:

UMEBOSHI

Jag plockar krikon när de är omogna men börjar närma sig mognad. Tvättar dem noga och plockat bort stjälkarna. Alla krikon med skador plockas också bort då de lätt möglar.
Jag brukar även ”desinficera” dem genom att skvätta över vodka och plaska runt plommonen däri.
Sen tar jag shisobladen och en nypa salt i handen. Jag rullar bladen mellan händerna så att de mjuknar.
Därefter varvar jag krikon med shisoblad och tunna lager havssalt i en stor glasburk. De ska ligga tätt. Sist lägger jag på en tyngd, typ stor sten, och drar sen på locket.
Nu är det bara att vänta. På 2-3 dygn brukar krikonen läckt saft i den mängd att de täckts av den. Är alla krikon täckta kan du ta bort tyngden och skruva på locket igen. Ställ på mörk och sval plats i 3-4 veckor.
Därefter plockas krikonen upp ur vätskan (som sparas!) och torkas, i t.ex torkugn eller utomhus om det är varmt och torrt. Ca 3 dygn tills de börjat bli skrynkliga, men inte knastriga.
Därefter läggs de tillbaka i vätskan och ligger där till nästa år (!) då de tas upp och torkas ett dygn till.
Därefter är dina umeboshis klara!!! Men de blir godast efter ungefär 1-2 års lagring, så här får man avgöra hur mycket tålamod man orkar ha. De kan förvaras torra i glasburk med lock eller i sin vätska. Vätskan kallas ume-vinäger och är god till typ allt.

Annonser

Solros-fail

Plockade hem en överblommad solros för några veckor sen, för att skörda fröerna. Och den såg helt fantastisk ut (så sjukt att det är en blomma full med solrosfrön som ser ut prick som dom man köper på butiken?!), MEN när jag pillade upp fröerna var dom tomma inuti! Buuu.

Svart kaffe med…

Nu har det ju varit poppis att smaksätta kaffe på olika sätt, med sirap eller typ Irish coffee-smaksatta bönor. Det är inte helt min grej, gillar inte sött kaffe och vill hellre köpa fina, ekologiska bönor som smakar gott av sig själva. MEN det är ju liksom inte som att jag hatar smak eller nåt. Så istället smaksätter jag mitt kaffe genom att bara strössla grejer i botten på filtret, innan jag skopar i kaffet. Med till exempel

  • Kanel. Supertrevlig smakkombo.
  • Chili. Helst cayenne. Varje morgon, utan undantag. Chili gör också att kaffet SMAKAR varmt även när man stängt av bryggaren och det börjar.
  • Johannesört. Ger ingen direkt smak, men några blommor johannesört i filtret tar bort det kaffe-ångest-skaket som koffein kan ge.
  • Ringblomma. Inte heller nån smak, direkt, men om jag känner mig lite PMSig, eller haft nå tjall med kistan, så kan lite ringblomma varje morgon hjälpa till att reda ut det.
  • Vanilj. Läste PRECIS om det här och blev så sugen att jag var tvungen att skriva det här inlägget bara för att komma ihåg. Ok, du vet när man använder riktig vanilj, då skrapar man ju liksom ur en vaniljstång, och sen använder man bara skrapet? På den här sajten rekommenderar dom att man lägger den urskrapade stången i sin kaffeburk, för att ge en lätt vaniljparfym till kaffet, en parfym som dessutom triggar känslorna glädje och trygghet. 😍😋🤤

Årets melonskörd bärgad

I år odlade jag melonen ”De Lunéville”. Fröerna var från franska Kokopelli, som är ungefär som svenska Sesam: dom jobbar med att bevara gammeldags fröer. Jag förklarade för en av Kokopelli-damerna att jag behövde den snabbaste, köldtåligaste melonen dom hade, eftersom jag skulle odla den i Sverige. Vid sista ordet hoppade hon till som om jag nypt henne, fick ett plågat ansiktsuttryck och sa nåt i stil med ”Oh la la!”. Sen letade hon fram ”De Lunéville”, som odlats av nån fransk ädling med samma namn.

OCH DEN BLEV KLAR! Inte i god, utan i sista sekunden, och de första melonerna vi skördade smakade inte melon utan mer som söt gurka (jag använde dom i grekisk sallad, väldigt gott och lyxigt). MEN vi upptäckte att även dom som inte hunnit mogna helt även går att eftermogna inomhus, precis som tomater. Och då får dom den här underbara färgen, blir helt söta, extremt saftiga och luktar så mycket melon att hela köket doftar.

Själva odlingen gjorde jag på känn: förodlade inomhus några veckor innan utplantering. Just i år var det ju 20 grader varmt redan i maj – så jag planterade ut min planta när den var stor nog för att jag inte skulle tappa bort den i landet. Min känsla var att den skulle bete sig som squash eller pumpa, så jag gjorde ett planteringshål i komposten och stoppade ner den där. Sen täckte jag ytan runtomkring med tidningspapper för att bevara den lilla fukten som fanns kvar där. Det visade sig inte funka, eftersom det ALDRIG MER REGNADE, och när det väl började regna så blev tidningspappret som en fuktspärr: vattnet rann bara av. Men när regnen väl kommit, och jag rivit upp ett litet bevattningshål i pappret så satte melonen fart, och typ 5-10 frukter började svullna. Och här är vi nu alltså, med färsk, hemmaodlad melon till varje frukost… Mörkö-melon. Det kan jag vänja mig vid.

Äppeltips – tarte fine aux pommes

Det här recept är hämtat ur boken ”Efterrätter”, av kocken Olle T Cellton. Boken är så ny att jag vill inte spoila receptet helt – köp den eller låna den på biblan om du vill ha Olles alla förenklande specialtricks (det är 100 % värt det).

Men grundreceptet är typ så här:

  1. köp smördeg (eller gör själv om du är händig)
  2. klipp den i två remsor, kasta den ena remsan i frysen, och rulla ut den andra remsan i en långpanna täckt med bakplåtspapper.
  3. skala och kärna ur ett gäng äpplen, hacka upp dom lite grovt och koka till ett äppelmos med lite socker och vanilj. Låt svalna.
  4. skala och kärna ur ytterligare ett gäng äpplen, och skär dem i tunna skivor (jag brukar bara skala äpplena, och sen köra dom på mandolinen hela vägen in till kärnhuset: då blir dom liksom automatiskt urkärnade)
  5. smeta ut äppelmoset på smördegen
  6. lägg äppelskivorna lite omlott ovanpå moset.
  7. smeta ut mjukt smör på äpplena och strö över strösocker
  8. grädda i typ 12 minuter på typ 200 grader
  9. ta ut, smeta på lika mycket smör till, och strössla över ännu mer socker
  10. Grädda i typ 10-15 minuter till
  11. ta ut ur ugnen och dra över både kaka och bakplåtspapper på ett galler, där kakan får svalna till ljummen eller rumstemperatur
  12. serverar med grädde eller vaniljglass
  13. så jävla gott!

Jag gjorde precis det här recpetet för första gången, och som alla vet måste man göra en rätt minst tre gånger innan den blir riktigt bra, men den här kakan blev awesome MED EN GÅNG. Jag fick både äppelmos och skivade äpplen över: moset äter jag i filen till frukost, och skivorna strödde jag ut över ett gallare och torkade till såna där äppelringar man åt när man var liten. Också så jävla gott.

Tarte fine aux pommes, eller äppelkaka som vi kallar den på svenska, är perfekt när man har mer äpplen än man kan hantera. Det finns ju nån statistik som säger att mängden äpplen som varje år ruttnar bort som fallfrukt, är typ lika stor som alla äpplen som köps på ett år i Sverige. Och jag är SÅ HIMLA TACKSAM mot alla villaägare som ställer ut äpplen till oss som inte har några egna träd. Årets ros till er för tusan!

Tomat-panik

I år odlade jag SJU (7) sorters tomat, samtliga på friland, varav bara en var sådd av mig personligen. Resten kom till mig genom plantbyten. Så jävla häftigt. Jag gav precis årets ros till alla villaägare som ställer ut äpplen åt oss icke-villaägare, men dom får fan dela den där rosen med alla er som kommer till plantbytardagarna. U ROCK.

Sorterna jag odlat är:

Piennolo, ”Vesuvio de Giallo” – gul, droppformad, italiensk tomat som man hänger upp i fönstret, och så eftermognar den inomhus OCH får liksom en djupare, mer koncentrerad smak. Älskar piennolo-tomater.

”Snowberry” – en helt rund tomat, mittemellan körsbär och vanlig, som är ljust gul i skalet men skiftar mot vitt. Väldigt tjusig, men hittills har bara en (1) mognat fram, och jag har inte ätit upp den än, så jag vet inget om smaken.

Vintertomat, ”Peter den hållbare” – får skitstora tomater, som ännu inte mognat fram, så jag vet inget om smak. Men dom ser hur som helst väldigt mäktiga ut. Ska, om jag fattat allt rätt, funka ungefär som piennolo.

Körsbärstomat, ”Supersweet 100 F1” – OK, det här är en hybrid, vilket jag inte brukar odla i vanliga fall, men HERR-E-GUD vad med tomater! Små röda tomatet, som hänger tätt ihop på ett sätt som påminner om vindruvsklasar. Jag odlade ”Supersweet” utan att stödja upp den, eftersom det var så Ruth Stout och Masanobu Fukuoka odlade tomat, och den ringlade ut över grönsakslandet och täckte säkert 5 kvadrat sammanlagt. Och, precis som dom heter, så är tomaterna superdupersöta.

Körsbärstomat/ampeltomat, ”100s and 1000s” – Den här lilla tomaten odlade jag i en trasig latrintunna på ett varmt läge i trädgården, och det var svårt att hinna med och vattna. Men den återhämtade sig efter torkan och är förmodligen den finaste av alla tomaterna i år – alltså har man typ en terrass eller balkong med stora krukor, då skulle den här tomaten fungera lika bra som en prydnadsblomma. Små blanka tomater som ser ut som röda pärlor, och behändig storlek på själva busken, som inte ens behövde tjuvas.

Gul körsbärstomat – av oklar sort. Fick den på ett fröbyte, i pappmugg.

”Irishka” – Det är lite förvirring kring ”Irishka” i min odling. Jag bytte till mig två plantor, av en odlare som i sin tur bytt till sig fröerna av Lena Israelsson. Men när tomaterna började mogna fick den ena stora, runda tomater – tänk typ klassisk smörgåstomat – och den andra fick mindre, mer plommonformade tomater, som påminner och smakar mer som matlagningstomat. Båda två är hur som helst väldigt trevliga.

Åtta. Jag räknade efter nu igen, och jag odlade ÅTTA (8) sorters tomat i år.

Så här ser det ut hos mig just nu.

Piennolo på plats.

Vill ha kaffe! Kommer inte åt kokaren för alla ”Supersweet”…

Fullt åt höger.

Och åt vänster. (Det här är för övrigt ”Peter den hållbare”)

Även fullt på fönsterbrädan, vanliga avlastningsytan.

Festivalrelaterade trädgårdsutflykter

I somras gav jag tips på trädgårdsutflykter till tidningarna Café och Residence, som passade extra bra om man kuskade runt på festival i Sverige. Nu är ju festivalsäsongen över, men tipsen är fortfarande relevanta, så jag bjussar på dom här också.

Göteborgs botaniska trädgård
Jag gör ofta trädgårdsutflykter när jag är på festival: trädgårdar lindrar flera festivalrelaterade krämpor. Det var så jag hamnade i kålgården på Botan första gången – den här superimponerande trädgården ligger bara en gångbro bort från Way Out West.

Gunillaberg
På väg hem från Muskelrock är Gunillaberg som balsam för själen. Där finns en skog full med liljor, konstiga, organiska skulpturer, gulliga djur och vindlande skogsstigar som leder fram till övergivna lusthus där väggarna består av grumligt glas och möblerna är gjorda av flätade kvistar.

Tage Andersens Gunillaberg!

Ett litet lusthus i Gunillaberg.

Här är en gång på Gunillaberg som är jättelätt att kopiera och blir skitfin – som en hängbro genom trädgården.

Holma skogsträdgård
Jag minns inte längre vilken festival det var som tog oss till Skåne, men jag minns hur det kändes när en gammal hippiedam i stort sett räddade livet på oss genom att ge oss en kopp grönt te och en smörgås på mörkt, sött bröd och riktigt smör och skickade ut oss i Holma skogsträdgård – köksträdgårdarnas svar på filmen Mad Max.

Den hemliga odlaren på besök i Holma skogsträdgård

Capellagården
Om du av nån anledning befinner dig på Öland Roots – för att se Tanya Stephens tänker jag mig – så är en utflykt till Capellagården obligatorisk. Växthusen med tomater och fruktlunden där ankor sköter skadedjursbekämpning är imponerande, men det är den lilla giftträdgården som jag förlorar mig i, full med växter bakom galler, så farliga att man helst inte ens ska ta i dem.

Älskar Capellagården!

Flätade kanter till rabatter – tumme upp.

Blomman för dagen på Capellagården.

Mandragora i giftträdgården på Capellagården.

Potatisbacken i Ammarnäs
Det här är ingen romantisk festivalutflykt, utan ett tips för hardcoreodlaren med grönsaksintresse. Potatisbacken är en moränkulle från istiden som brukas enligt anarkistiska principer: på våren harvas den kollektivt, sen sätter alla sin egen potatis. Så har den brukats och skördats sen 1800-talet, vilket enligt all känd vetenskap borde vara en biologisk omöjlighet.

BONUSTIPS
Kalvkätte i Hultsfred
Söderbrunns koloniområde i Stockholm
Wij trädgårdar i Ockelbo
Mandelmanns – så klart

Frijoles med epazote

Vi har spelat in ett nytt avsnitt av Grönsakslandet, wooo! Vi gjorde det live, inför publik på Stockholm Urban Garden Show (ni var så tappra allihopa 😄).

Nu ska producent-Estrid bara klippa ihop allt till ett linjärt och vettigt samtal, där vi bland annat pratar om den LEGENDARISKA örten epazote (jag har för mig att vi pratar om den i det HÄR avsnittet). Tills dess, här är receptet på svartbönröran som vi pratar om

Svartbönröra med epazote
Svartbönröra kallas även för frijoles eller refried beans och är obligatoriskt till tacos. Det blir en stabbig, smakrik och mycket mättande röra. Det går att använda svarta bönor på burk också, men jag föredrar att blötlägga och koka och torkade bönor (dels slipper man ifrån alla såna där dumma ämnen som finns i konservburkar, dels så gillar jag att använda det svarta kokvattnet i röran). Epazote är en mexikansk ört som kallas för citronmålla på svenska. Den luktar diesel när man tar i den, men när man använder den i frijoles så imiterar den smaken av gasolgrillad grissvål. Jag brukar höfta mig igenom följande recept.

DAG 1
torkade svarta bönor
vatten
grön chili
vitlök

dag 2
buljong
olja till stekning
vitlök
gul lök
spiskummin och/eller korianderfrö
cayennepeppar
epazote
smör
eventuellt ost till gratinering

Skölj bönorna och lägg i blöt i riktligt med kallt vatten tillsammans med en grön chili delad i två bitar och två slarvigt krossade, skalade vitlöksklyftor. Låt ligga och svälla över natten.

Följande dag, koka upp bönor, chili och vitlök i samma vatten + en buljongtärning. Koka bönorna mjuka (typ 30-60 min kanske? Det kan vara lite olika med olika bönor).

Finhacka gul lök och vitlök och stek mjuka i olja. Häv i lite spiskummin och cayennepeppar och stek tills det doftar gott. Korianderfrö är spännande till också, dom liknar spiskummin litegrann, men smak mer tuttifrutti. Så lägg till lite såna också om du har – rosta först fröerna i torr panna, mortla till ett pulver och stek med övriga kryddor.

Skyffla över de färdigkokta bönorna i lökfräset och mosa med gaffel. Slafsa på bönspad allteftersom, tills du har en lagom fast röra. Salta om det behövs.

När du är nöjd, rör ner ett par blad färsk epazote. Låt stå på mycket låg värme i några minuter så bladen ger smak. Rör om då och då och håll koll så det inte bränns i botten, på med mer bönspad i så fall. Avsluta genom att röra ner en klick smör precis innan servering, ELLER riv över ost och gratinera i ugnen. Pilla ur bladen innan servering, eller varna gäster att inte tugga i sig ett helt blad pga jättestark smak.

Fläta myskgräs

Just nu förbereder jag årets skörd av myskgräs till min kompis Linnéa Sjöberg (@gtd4s810 på instagram om nån vill glutta på henne). Jag klipper en tuss gräs, knyter ihop med ett snöre (det går att knyta med gräs också, men jag är inte så flink), ber nån hålla i änden på tussen, flätar och låter sen flätan torka. Det GÅR att fläta ensam också – då håller man flätan i munnen – men det kan bli lite dregligt.

  • Den färdiga myskgräsflätan luktar starkt av vanilj och bränns som rökelse, bland annat vid powwows som hålls av amerikansk urbefolkning.
  • Boken ”Braiding Sweetgrass”, som jag är lite besatt av, handlar om hur vi kan använda myskgräs som en liknelse för hur ett positivt framtida förhållande mellan människa och natur skulle kunna se ut.
  • Bokens författare, Robin Wall Kimmerer, skriver bland annat om ”gift economy”, presentekonomi och hon tar myskgräset som exempel: gräset är naturens present till människan. Men just nu är myskgräs dyrt och svårt att få tag på, vilket är anledningen till att jag odlar det. Min kompis Linnéa tyckte att priset på flätorna var hutlöst, så istället skaffade hon en påse frö som hon gav till mig att odla. Fröerna var Linnéas present till mig, flätorna är min present till henne, stråna och doften är gräsets present till oss alla, och vi ger tillbaka genom att odla, vårda och sprida gräset till platser dit det själv aldrig skulle kunnat ta sig. Alltså ett exempel på en fungerande gifteconomy! Coolt va?