Däckad

Oh, jag hittade precis ett gammalt inlägg på min blogg som heter ”Däckad”, där jag skriver om hur mycket jag gillar trädgårdar med däck!

Hade nästan glömt det, men i höstas hittade jag ett gäng däck vid vägen som jag släpade med till lotten. En anledning till att jag faktiskt vågade använda dom (trots typ plast/kreosot/flamskyddsmedel/massa skit jag inte kan namnet på som de säkert kan innehålla) var att min kompis Valle nämnde att bildäck ju faktiskt används på lekplatser, och det är få personer som är lika nojiga som föräldrar.

Jag kommer nog aldrig odla grönsaker i dom, men eftersom jag just nu är lite besatt av ”Book of tea”, som handlar om wabi-sabi och japansk te-kultur, så konstruerade jag en gång av däcken. Vid traditionella japanska tehus finns alltid en liten trädgård, eller mer som en gång egentligen, som kalla för roji, och i den miniträdgården finns det ofta nån sorts trampstenar som kallas tobi-ishi (lång förklaring + bilder finns HÄR). Så det är typ tobi-ishi och wabi-sabi möter afrikansk skolträdgård – som ju, nu när jag tänker på det, är super-wabi-sabi!

Annonser

Arti-choke on this!

Jag obsessor just nu ganska grovt över The Baker Creek Heirloom Seeds-katalogen. Förutom prick alla fröer som jag nånsin önskat mig (utom, av nån anledning sallat – dom har skitlite sallat) så är det också en del odlingstips i katalogen.

Förra året lyckades jag beställa den perenna kronärtskockan ”Herrgård” som planta på internet. Om jag fattat allt rätt så är det den man ska ha om man vill ha en sportslig chans att övervintra sina kronärtskocka. Men eftersom den här fruktansvärda vintern får mig att tvivla även på ”Herrgårds” överlevnad, har jag börjat kolla efter kronärtskocksfrö också.

Och jag vet ju att jag läst ganska komplicerade odlingstips kring kronärtskocka, som handlar mycket om olika temperaturer, men jag har aldrig riktigt förstått VARFÖR man ska hålla på och mecka. Men nu har Baker Creek berättat det för mig!

SÅ HÄR FUNKAR DET:
Kronärtskockan vill egentligen inte blomma förrän andra året, och om man bor nån annanstans än Kalifornien/Skåne (samma plats i min hjärna) är vintern oftast för kall för att plantan ska komma tillbaka ett andra år. MEN om man, precis när plantan kommit upp, ger den en köldperiod då TROR den att den är två år, redan första sommaren. Och blommar alltså mycket villigare.

ALLTSÅ:
Så fröna som vanligt, inomhus, tidigt på året. Vi återkommer till exakt när. När kronärtskockan har typ 2-3 blad (alltså inte de där första hjärtbladen, utan riktiga blad) ska temperaturen sänkas. Gärna ner mot 0°, men absolut inte under. Låt plantan stå så i 3-4 veckor, sen kan du plocka in den i värmen igen. Eller, om tajmingen har varit helt magisk, plantera ut den. I så fall måste frostrisken vara över.

Så, om vi räknar baklänges: jag vill plantera ut min kronärtskocka tidigast i 1 juni. Den måste stå kallt typ en månad innan det = 1 maj. Och så tar det en dryg månad för den att gro och få några blad = 1 april. Men… jag misstänker att maj, trots alla dess fel brister, kanske ändå är för varm. Därför kommer jag att så mina kronärtskockor redan i mitten på februari, så att de kan stå i trapphuset i mars-april, och sen får de komma in i lägenheten en sväng till innan de åker ut till lotten i juni.

Score!

Orelaterad fransk bok som jag vill ha.

Strax innan vi drog ifrån Paris, tillbaka hem till sverige, visade det sig att det var puntarelle-säsong i Frankrike (ping Lycantrophy!). Och under en av våra sista kvällar lyckades jag scora det allra sista huvet på den lyxigaste grönsaksaffären i Le Marais.
Och det såg ÄNNU mer ut som en muterad maskros kombinerad med ett blomkålshuvud än på bild: en supertydlig endive-växt helt enkelt.
Jag lagade till den en söndagkväll, medan jag lyssnade på sufiska chants.

Jag tror (eller jag vet, tror jag) att det finns olika sorters puntarelle, och att min kanske var en mildare variant, för på internet står det att ytterbladen är nästintill oätliga, medan mina ytterblad var riktigt goda.
Jag följde ändå det romerska grundreceptet, och plockade bort alla ytterblad, men jag sparade dom och använde dom istället för pak choi i nån sorts rödcurry-gryta, och det funkade skitbra… HÄR finns en enkel puntarelle-manual, med bilder.

När jag ryckt bort alla maskrosliknande blad kom jag till växtens väldigt speciella hjärta, som alltså är uppbyggt lite som ett blomkålshuvud, men med små sparrisar istället för blomknoppar.

Dessa minisparrisar bröt/skar jag loss, och sen strimlade jag dom mycket tunt och la dom i en skål med isvatten. Det är meningen att dom ska krulla ihop sig, men jag tror kanske inte att jag skar mina tillräckligt fint för dom förblev raka.

Sen blandade jag en sås på citronsaft, olivolja och sardeller (pesketarian för en kväll, so shoot me) och svartpeppar.

Efter nån halvtimme-timme plockade jag upp puntarellestrimlorna ur isvattnet, baddade dom torra med hushållspapper, la dom i en skål och vände ner såsen.

Och smaken? Jo men den var ju god, så klart. Men precis som med så mycket italiensk matlagning känns det som att metoden är halva grejen, metoden och proveniensen på råvaran. Och jag vet att det är typ själva definitionen på att sparka in öppna dörrar att hylla italiensk matlagning, men jag gillar verkligen det. Att ta sig tid att laga och att låta varje ingrediens göra sin grej utan att lägga sig i så mycket. Att stå där och strimla dom där förbaskade små spröten, att se hur dom beter sig i isvatten, att torka dom och verkligen titta på sin grönsak. Det blir helt omöjligt att inte tänka på all historia och allt arbete som gått in i grönsaken när man väl får lov att äta den. Så ja, det är klart att det var gott. Men sättet den smakade på var liksom ganska mycket beyond gott också.