Örtmedicin då och nu

Av olika – hemliga men helt fantastiska – anledningar läser jag just nu om alla mina örtmedicinböcker väldigt noga. Och en sak jag tänkt mycket på är att typ alla örter är asbra mot framför allt två saker: chilblains (det är nån form av mänsklig frostskada – jag vet det bara för en 100-årig uteliggare i 50-tals-serien ”Barnmorskan i East End” drömmer mardrömmar om det) och rödsot (du känner igen det som dysenteri i diverse krigsfilmer). Det är inte direkt välfärdssjukdomar, om man säger.
Anledningen till det är ju så klart inte att örter fungerar extra bra mot medeltidskrämpor. Det är att sjuklingarna på medeltiden inte hade något annat att förlita sig på än örter (örter och präster, men framför allt örter om de faktiskt ville bli friska och inte (precis som idag när man går till doktorn) bara få ett glas vatten och en klapp på axeln).
Så just nu tänker jag mycket på vilka nutida åkommor som örterna skulle kunna hjälpa oss med, om vi bara la ner lite mer seriöst intresse på dem. Jag är säker på att de kan minska aptit och sötsug, lugna oss, pigga upp oss, mjuka upp oss, söva oss och döda den konstiga svampen som hippies säger att vi alla har i magen och som lever på vitt bröd och coca cola.