En gång tweetade Lindsey Lohan följande (fritt ur minnet): ”I had fruit sallad for dinner yesterday! It was mostly grapes actually. Fermented grapes. OK, I had wine for dinner yesterday.”
Detta är något som kan hända den bästa, och för några torsdagar sen hände det mig. Och kvar hemma i köket låg de blötlagda gula ärterna som jag tänkte koka ärtsoppa på, orörda. Redan dagen efter hade de fått små svansar och jag blev nyfiken. Jag la ärtorna i mitt groddtråg, sköljde två gånger om dan och på typ fyra dagar hade de utvecklat långa svansar och smakade som sockerärtor, fast med en viss beska. Ytterligare några dagar senare hade ärtgroddarna utvecklat en första antydan hjärtblad samt pyttesmå rötter på sina långa svansar, och de såg inte längre så aptitliga ut. Alltså la jag dem, mycket försiktigt, sida vid sida i en en plastlåda full med jord, och täckte med ytterligare lite jord. Redan samma kväll sträckte sig hjärtbladen upp ur jorden, och ett par dagar senare klippte jag några första ärtskott till mackan.
Nu, flera veckor senare, har jag klippt ner samma ärtskottt säkert tre gånger – jag visste inte ens att man kunde skörda dem flera gånger! – och i torsdags serverade jag lunch bestående av ärtsoppa med ärtskott på gula ärter på toppen. Nose to tail i odlingsvärlden!
Och justja, en av de allra smartaste grejerna här var att jag uppfann en egen självbevattnande kruka. Jag tog två likadana såna där plastbyttor som man får på affären – såna utan hål i botten. Den ena la jag småsten i botten på (lecakulor skulle funka lika bra). Den andra gjorde jag små hål i botten på, och fyllde med jord. Sen placerade jag jordbyttan i stenbyttan, och vattnade tills dess att småstenen var halvt täckta med vatten. På det sättet sökte sig ärtskottens rötter ner mot vattnet, och jorden var alltid lagom fuktig.
the secret gardener 