Efter att ha hällt sex deciliter socker i den här, i och för sig väldigt goda, sylten kom jag att tänka på att Terence Conran tipsar om att det går att ha angelika istället för en del av sockret som man sötar rababarber och krusbär med.
Min officiella nya favoritväxt är persilja. Jag började förkultivera mina frön sista veckan i Mars, och planterade ut de två-strånkiga små plantorna i omgångar från mitten på maj. Då såg de sorgliga ut, och jag fattade inte hur de nånsin skulle gå att skörda, men nu nyper vi med oss några kvistar hem varje gång vi är i trädgården! Kraftiga, krusiga och järniga.
Igår hamnade de i pasta, tillsammans med vitt vin, chilli, parmesan, vitlök, massa olja och vongole-musslor.
Persiljebonus: håller skadedjur på avstånd. Jag tyckte jag tog i med mitt 20-tal plantor, fyra av dom syns i bortersta kanten på den här kål/mangold-bädden, men nu känns det som jag kunde ha gjort många fler. De ramar in skitfint, både här och kring sparrisen, som en krusig fästning, mot kålflugor, sorkar och annat elände.
Vi skulle ju äta pumpa i höst. Mannen skulle stå i vitt linne och mosa stekt pumpakött till pastan och den rivna pecorinon. Vi skulle leda upp de långa rankorna över armeringsjärns-valvet vid gången, så att de brandgula frukterna hängde som små lampor över ingången till lotten. Man skulle få dom i huvet när man duckade under valvet, men det skulle inte göra nåt för de skulle vara så söta att man skrattade. Vi skulle fritera fler pumpablommor och oroa oss över att vi inte gödslat nog.
Vi skulle ha satt en fälla för sorken.
En av två unga pumpaplantor, bara timmar
efter att sorken grävt sin gång, och, helt utan
att göra någon annan skada, nupit av den bit
av pumpan som förankrar plantan med rötterna.
Kanske den viktigaste biten av alla på en växt.
Fina trädgårds-TV-programmet Trädgårdsfredag gör inte så många fel. De har ett manus, och verkar faktiskt betala för sitt soundtrack, istället för att bara använda porrfilmsmusik.
Det är ju fel att klaga, men det är ändå de bästa man är hårdast mot, eller hur?
Så varför, varför har man ett program där ett barn ska göra en trädgård? Där barnet sen inte gör något alls? ”Inte vill väl barn kratta och gräva?” frågar sig manuset. Nä det är klart att det inte är det barn ligger och fantiserar om på kvällen. Men det gör väl inte vuxna heller? När jag ska sova tänker jag på hur det skulle vara om jag kunde odla granatäpplen. Men jag går nästan aldrig och längtar efter att få kratta.
Man gör det, för att man måste, för att man vet att det kommr bli bra när man gjort det. Som barn man kanske man inte kopplar ihop handling och effekt lika mycket, och då gör man saker för att nån som man känner på sig vet bättre säger åt en att göra det. Och sen, när det väl är gjort, då upptäcker man att man blir glad och stolt över att ha gjort ett bra jobb.
Det fanns en tid när barn betydde något. De betydde extra arbetskraft, trygghet och ett par händer mer lojala än man nånsin kan betala för. Barnet hade ett värde, ett stort värde, som en fungerande del av en större familj, som ett viktigt kugghjul.
I Bangladesh räknar man med att barn når en break even-punkt vid 7-8 år. Där någonstans slutar utgifterna för barnet överstiga inkomsterna, och det börjar betala sig.
Men här och nu existerar barn enbart för att uppfylla föräldrarnas förväntningar. Och för att sitta passiva i en sin saftgrotta omgiven solrosor och pumpor, medan alla vuxna ligger på knä runt omkring och fantiserar om hur härligt barnet kommer att ha det.
Nog nu. Ge flickan en spade.
Härmed erbjuder jag rubriken som slagord till vem som helst som vill kampanja för att alla som fått sänkt arbetstid skulle kunna använda den där extra dan till att bryta upp gräsmattan och odla potatis.
Jag tror att det var Transport som blev så fantastiskt upprörda när förslaget om sänkt arbetstid kom, som en sista utväg för att rädda jobb. Liksom, hur kontraproduktiv får man vara? Jag gav ju mig själv sänkt arbetstid i våras, istället för löneförhöjning, och jag har nästan helt slutat gråta på väg till jobbet på mornarna nu.
Hittills, förutom uppsägningarna som så klart är dåliga, verkar den här ekonomiska krisen vara det bästa som hänt på länge. Fyra dagars arbetsvecka? Det har partiet som jag röstar på kampanjat för sen 80-talet. Minskad konsumtion? Samma sak där.
All förändring är smärtsam, och nu gäller det att vi plockar upp de här spillrorna framgång och sätter ihop dom i ett vettigt mönster.
Första steget är att se till att alla vi som jobbar mindre, och har mindre pengar, får något annat istället: trädgård.
Precis som det stod i Tidningen Jag I Vanliga Fall Hatar, så hjälper trädgården även mot sånt som känns dåligt på insidan, som oro och ledsamhet till exempel. Och om man har mindre pengar sparar man genom att odla eget. Och den där överblivna tiden, som man annars skulle spendera framför TVn, följt av några timmar med öppna ögon i sängen, används istället till något som man själv, familjen och djuren runt omkring en mår bra av.
Tänk om alla Volvo-anställda i Köping, alla IF Metallare i Skövde, alla kommunanställda i Haparanda fick vara hemma och göra om villagräsmattan till köksträdgård, istället för att dricka automatkaffe i plastmugg och titta på klockan, hela fredagarna. Vore inte det bättre?
Det som behövs, förutom min fantastiska slogan, är en handlingsplan. Odlingsråden bör vara desamma, var de än kommer från, grödorna som rekommenderas ska vara dum-säkra.
En kampanj och en manual är allt som saknas, sen kan framtiden börja. En framtid utan tillväxt, med minskad konsumption, minskad arbetstid och högönsklig välmåga för alla inblandade.
Fåglar gillar de flesta fröställningar, det är därför man inte ska höststäda, men förutom solros är kål och persilja också favoriter. Jag har båda, och kommer låta några plantor gå upp i frö till hösten.
I början på sommaren satte vi upp en fågelholk. Eftersom varken jag eller mannen är särskilt snabba stod den på marken i några veckor (och med veckor, menar jag månader) innan vi till slut fick upp den.
Men redan där, på marken, i blötan under ett tanigt plommonträd, så började ett litet fågelpar gå på visningar. Samma dag som vi satte upp holken var de där igen, och kollade läget. Jag blev lite orolig, eftersom holken inte alls sitter som det står att den ska göra i alla böcker (skuggigt, lä, fem meter upp i luften, långt ifrån människor), och hoppades lite att de såg det här mer som ett andra hem. Att de hade ett ordentligt hus nån annanstan, och att det här mer var som en övernattningslägenhet, nära stadspuls och röj.
Men så var det inte. De flyttade in, satte bo i rasande takt och precis som med folk som flyttar till förorten kom kidsen redan innan färgen torkat.
Nu tänker jag mig att de ibland får besök av andra fåglar, som beundrar deras helt nya hem, och applåderar den fräscha inredningen, medan våra fåglar suckar och säger, ”Javisst, men du vet, läget, det är inte det bästa området, om vi säger så.” På marken, en och en halv meter ner, ligger jag på knä och river kirskål medan mannen klipper gräset med handjagaren.
Vi hörde tydligt när ungarna kom, de hade röster som var på gränsen till såna där hundvisselpipor, så höga att de knappt hörs. Sen blev rösterna starkare, och med varje stormby oroade vi oss för att holken skulle blåsa ner och att vi skulle vara ansvariga för att två små fåglar gått igenom hjärtesmärta och husbyggar-helvete till ingen nytta, bara för att vi inte varit nogranna nog att kontrollera upphägningen.
Men så nu, senaste helgen, så hade rösterna i holken tystnat. Enormt försiktigt och skakigt pillade mannen upp övervakningsväggen, för att kontrollera att det inte låg 6 stycken fågellik därinne.
Det gjorde det inte. Däremot hörs det ung-vuxen fågelsång i hela området. Och nu känns det istället, på något helt uppblåst sätt så klart, som att vi faktiskt varit med och tillverkat ett gäng nya fåglar, som kommer noppa bladlöss och mygg, försköna trädkronorna och äta upp bär.
Ett STORT ämne på koloniområdet är komposterna. Två damer gungar just nu båten, för att den ena vägrar flytta sin kompost, och den andra måste liksom snirkla med sin skottkärra förbi komposten (som står precis vid gången) för att komma till sin lott. Lady #2 har dessutom en planka på högkant, som avgränsning mot gången, som är lite högre än vad andra har, så skottkärran fastnar med underredet på dubbelplankan, när hon snirklar förbi komposten.
Lady #1 säger att om Lady #2 använde en planka av samma höjd som alla andra så skulle hon kunna köra skottkärran som vanligt. Lady #2 säger att om Lady #1 flyttade sin kompost (som dessutom är fallfärdig!) så skulle hon inte behöva ändra sin planka.
Vi spenderade cirka 20 minuter med att diskutera problemet på det senaste styrelsemötet.
Och nu när vi ska bygga vårt lilla hus, och sökte bygglov och var oroliga för att grannarna inte skulle tycka om placeringen, så var den enda kommentaren vi fick, ”Flytta gärna lite inåt, för minskad kompostutsikt!”
KOMPOST-TIPS
the secret gardener 