Ume är inte en stad

Det har ju varit en hajp kring det här med ume ett litet tag nu – umeboshi och umeshu till exempel.

  • Umeshu är en sorts sprit, lite som sake, fast smaksatt med gröna ume-plommon.
  • Umeboshi är en spännande japansk grej som de flesta jag pratar med känner till för att dom vid något tillfälle gått in på en japansk affär och köpt nånting som dom tror är katrinplommon, men som visat sig vara salta, fermenterade ume-plommon, färgade med lila shiso. Som surströmming, fast frukt.
  • Lila shiso är en rolig, rolig ört som jag odlade för första gången i år. Min sort är tvåfärgad, grön på ovansidan av bladen och lila under. Skitfint. Umeboshi färgas och smaksätts ofta med just lila shiso.

Så vitt jag vet går det inte att få tag på ume-plommon i Sverige. Och, om jag fattat allt rätt, är det egentligen inte ett plommon alls, utan en sorts omogen aprikos. MEN på sista tiden har jag fått rapporter om att folk experimenterar med omogna krikon, eller omogna plommon, för att göra egen svensk umeboshi. Här är ett recept på umeboshi som Karin Ågren var snäll nog att dela med sig av, och som jag längtar efter att testa till våren:

UMEBOSHI

Jag plockar krikon när de är omogna men börjar närma sig mognad. Tvättar dem noga och plockat bort stjälkarna. Alla krikon med skador plockas också bort då de lätt möglar.
Jag brukar även ”desinficera” dem genom att skvätta över vodka och plaska runt plommonen däri.
Sen tar jag shisobladen och en nypa salt i handen. Jag rullar bladen mellan händerna så att de mjuknar.
Därefter varvar jag krikon med shisoblad och tunna lager havssalt i en stor glasburk. De ska ligga tätt. Sist lägger jag på en tyngd, typ stor sten, och drar sen på locket.
Nu är det bara att vänta. På 2-3 dygn brukar krikonen läckt saft i den mängd att de täckts av den. Är alla krikon täckta kan du ta bort tyngden och skruva på locket igen. Ställ på mörk och sval plats i 3-4 veckor.
Därefter plockas krikonen upp ur vätskan (som sparas!) och torkas, i t.ex torkugn eller utomhus om det är varmt och torrt. Ca 3 dygn tills de börjat bli skrynkliga, men inte knastriga.
Därefter läggs de tillbaka i vätskan och ligger där till nästa år (!) då de tas upp och torkas ett dygn till.
Därefter är dina umeboshis klara!!! Men de blir godast efter ungefär 1-2 års lagring, så här får man avgöra hur mycket tålamod man orkar ha. De kan förvaras torra i glasburk med lock eller i sin vätska. Vätskan kallas ume-vinäger och är god till typ allt.

Annonser

Solros-fail

Plockade hem en överblommad solros för några veckor sen, för att skörda fröerna. Och den såg helt fantastisk ut (så sjukt att det är en blomma full med solrosfrön som ser ut prick som dom man köper på butiken?!), MEN när jag pillade upp fröerna var dom tomma inuti! Buuu.

Svart kaffe med…

Nu har det ju varit poppis att smaksätta kaffe på olika sätt, med sirap eller typ Irish coffee-smaksatta bönor. Det är inte helt min grej, gillar inte sött kaffe och vill hellre köpa fina, ekologiska bönor som smakar gott av sig själva. MEN det är ju liksom inte som att jag hatar smak eller nåt. Så istället smaksätter jag mitt kaffe genom att bara strössla grejer i botten på filtret, innan jag skopar i kaffet. Med till exempel

  • Kanel. Supertrevlig smakkombo.
  • Chili. Helst cayenne. Varje morgon, utan undantag. Chili gör också att kaffet SMAKAR varmt även när man stängt av bryggaren och det börjar.
  • Johannesört. Ger ingen direkt smak, men några blommor johannesört i filtret tar bort det kaffe-ångest-skaket som koffein kan ge.
  • Ringblomma. Inte heller nån smak, direkt, men om jag känner mig lite PMSig, eller haft nå tjall med kistan, så kan lite ringblomma varje morgon hjälpa till att reda ut det.
  • Vanilj. Läste PRECIS om det här och blev så sugen att jag var tvungen att skriva det här inlägget bara för att komma ihåg. Ok, du vet när man använder riktig vanilj, då skrapar man ju liksom ur en vaniljstång, och sen använder man bara skrapet? På den här sajten rekommenderar dom att man lägger den urskrapade stången i sin kaffeburk, för att ge en lätt vaniljparfym till kaffet, en parfym som dessutom triggar känslorna glädje och trygghet. 😍😋🤤

Årets melonskörd bärgad

I år odlade jag melonen ”De Lunéville”. Fröerna var från franska Kokopelli, som är ungefär som svenska Sesam: dom jobbar med att bevara gammeldags fröer. Jag förklarade för en av Kokopelli-damerna att jag behövde den snabbaste, köldtåligaste melonen dom hade, eftersom jag skulle odla den i Sverige. Vid sista ordet hoppade hon till som om jag nypt henne, fick ett plågat ansiktsuttryck och sa nåt i stil med ”Oh la la!”. Sen letade hon fram ”De Lunéville”, som odlats av nån fransk ädling med samma namn.

OCH DEN BLEV KLAR! Inte i god, utan i sista sekunden, och de första melonerna vi skördade smakade inte melon utan mer som söt gurka (jag använde dom i grekisk sallad, väldigt gott och lyxigt). MEN vi upptäckte att även dom som inte hunnit mogna helt även går att eftermogna inomhus, precis som tomater. Och då får dom den här underbara färgen, blir helt söta, extremt saftiga och luktar så mycket melon att hela köket doftar.

Själva odlingen gjorde jag på känn: förodlade inomhus några veckor innan utplantering. Just i år var det ju 20 grader varmt redan i maj – så jag planterade ut min planta när den var stor nog för att jag inte skulle tappa bort den i landet. Min känsla var att den skulle bete sig som squash eller pumpa, så jag gjorde ett planteringshål i komposten och stoppade ner den där. Sen täckte jag ytan runtomkring med tidningspapper för att bevara den lilla fukten som fanns kvar där. Det visade sig inte funka, eftersom det ALDRIG MER REGNADE, och när det väl började regna så blev tidningspappret som en fuktspärr: vattnet rann bara av. Men när regnen väl kommit, och jag rivit upp ett litet bevattningshål i pappret så satte melonen fart, och typ 5-10 frukter började svullna. Och här är vi nu alltså, med färsk, hemmaodlad melon till varje frukost… Mörkö-melon. Det kan jag vänja mig vid.