Jag vinner!

Vårteckenstävlingen! Den här lilla satt helt förfrusen vid regeringen, omgiven av inget annat än betong. Först gick jag bara förbi, men då började hjärtat blöda så jag gick tillbaka och erbjöd min hand som värme. Den kravlade upp med en gång och satt sen blickstilla. Jag kunde riktigt känna hur kall den lilla kroppen var. Uppe på drottninggatan stod ett tv-team och jag gick fram och sa, ”Vårtecken!” Kamerasnubben sa, ”Det här ger jag vill vädergubbarna”, så om ni ser en fjäril på Svt-vädret ikväll så sitter den på min hand. Vid strömmen började den vibrera lite, och sen flög den iväg. Förmodligen till samma kalla öde som jag räddade den ifrån, eller kanske, med lite tur, för att fylla magen på någon svulten liten fågel.

Done and Done

Nu har jag äntligen beställt den där härliga maris bard.

Sen upptäckte jag det här inlägget från slutet på april förra året, och insåg att jag är ungefär en månad för tidig. Oh well.
Hittade ett spännande tips i Edible Estates nu på morgonen också, om att använda potatis för att slippa gräva upp nya odlingsland. Tipset kommer från Ruth Stout från början, och jag blev sjukt sugen på att läsa den här boken.
RUTH GÖR SÅ HÄR
Ruth kände en kvinna som en gång satte potatis direkt i en äng. Hon placerade bara ut potatisarna och täckte dom med hö. Samma sak funkar i trädgården, och allt eftersom potatisarna svullnar, och du fyller på med mer och mer hö, luckrar de jorden och dödar allt ogräs i närheten.
JAG GÖR SÅHÄR
Ruths tips påminde mig om Rosemary Vereys potatismetod. Jag tror jag ska försöka kombinera dom två metoderna den här våren och få bukt med ett extra övervuxet område, som vi tidigare kallat ”lupinhelvetet.”

Idéer att sno och låna – förfall





Gud vad fint det är med förfall. Om du gillar vissnande, rasande, vittrande grejer lika mycket som jag så är Jardim Botanico do Universidade De Lisboa, botaniska trädgården i Lissabon, ditt resmål här i livet.

Här är grejerna jag gillade mest:
  1. Ett vattendrag, som nog skulle fungera lite renande, byggt av ojämna stenar, men som var helt och hållet överväxt av mossa och alger.
  2. En damm med upphöjda betongbäddar i. Hälfter var helt översvämmade, men det såg fantastiskt fint ut.
  3. En sorts pergola byggd av ganska tjocka bambustavar som bara surrats ihop med snöre, som sluttade en aning bakåt. Det såg väldigt provisoriskt och Apocalypse Now ut.

Baby Steps


Ibland märker man hur långt borta det är ändå, det här med att odling ska bli något för alla och envar.

Som i Lissabon, där odlingssäsongen aldrig tar slut, och jag hittade det här när vi, helt desperata eftersom de inte verkar ha några mataffärer i den där stan, handlade på Lidl.
Vid kassan, där vi har chips och tuggummi i Sverige, har dom i Lissabon fröer och hela jävla plantor. Typ såhär ”Glöm inte Expressen!”, fast för dom är det en fikonstickling istället.
Just här var det vinbär, krusbär och björnbär. Inte för att jag nånsin i hela mitt liv skulle släppa in en Lidl-planta i min trädgård, men håll med om att det är ett land med en extremt hög lägsta nivå när det kommer till odlingsintresse?
Eller som när vi tog tåget ut till stranden i Guincho, och jag pekade ut genom fönstret och ropade ”Lotter!” helt exalterat till mannen. Han ba, ”Eh nä, det där är en kåkstad vännen.”

Aaaand We’re Off!



Gyllenbär, salvia, goji och sparris – hur modig är jag på en skala!?

Dom flesta tar flera år på sig innan de är färdiga, och dessutom fick jag alla frön gratis (egensamlade sparrisfrön, gyllenbär via Sesam, goji från Jonna och salvian var en present från RHS årliga fröinsamling i Wisley).
Dom andra, krusbladig persilja, holy basil och något jag valt att kalla ”mystisk ört” (jag fick fröna av min fågelskådande grannes iranska flickvän) fick följa med för att fylla upp.
Medan jag sådde kom jag att tänka på förra året igen. Nu står jag här med mina proffsiga, självvattnade frökrukor i min odlingspyramid. Förra året den här tiden hade jag precis köpt mitt första minidrivhus. Jag stod i kö på växtakuten och kände mig så där som man gör när man precis kommit in på universitet när man är liten, typ, ”herregud, låt dom inte komma på att jag inte hör hemma här!”
Framför mig i kön stod det en kille som nog var lite lik mig – ung vuxen, urban, älskar nya grejer, en reklambyrås drömkonsument helt enkelt. Under armen bar han minidrivhuset jag redan hade hemma, det där väldigt enkla, med blå botten och plasttak för att hålla fukten. När han kom till kassan frågade han ”Ok ok, men så hur mycket mer sprutt får plantorna egentligen av den här!?” Tjejen i butiken liksom bara tittade på honom och såg ut att försöka komma på var hon skulle börja med förklaringen.
Och jag log och kände att jag nog kunde lite, lite om växter.

Så, Kan Det Gå

Här är vi på Rum & Trädgård i Kista. Hon i rött
är en RIKTIG trädgårdsmästare. När jag fick reda
på det försvann jag ut ur min kropp en stund
och hörde hur det kom ett tunnt litet ljud från mig,
ungefär som när man punkterar en badboll, av imponation.


Jag har alltså varit på mitt livs andra trädgårdsmässa, med Maria (tack igen!), och tillsammans stog vi och skakade på huvena, som små förnumstiga damer, åt dom där mojängerna som typ, javenne, ska hjälpa till att så. Eller nåt. Det är typ som en pinne med en strut längst fram.

Ursäkta, men hur svårt är det att så? Det är ju typ det lättaste man gör på hela året.

Och som den motsägelse jag är läste jag precis ett fint tips på hur man gör det lättare att så (utan att köpa nån fjompig pinne).
Om du ska så flera mycket, mycket små frön i samma kruka, och inte vill att alla klumpar ihop sig på samma ställe så att du måste gallra hälften: blanda fröna med lite sand i handen. För handen över krukan medan du knackar på den, så att sand (och frö) rinner ner i krukan i en jämn ström. Såna små frön behöver inte täckas, så du är klar nu.
Om du direktsår (och det här har jag faktiskt haft skitstora problem med!), blanda istället fröna med snäckskal, så att du kan se var du sått nånstans, och inte gör dubbelt.

Odling och döden

Det är lätt att skratta åt allt det där med att alla kallar en ung i odlarvärlden, fastän man är medelålders, och att skämta om att alla ens nya vänner minns båda världskrigen, men sen händer något som gör att man inser att de flesta odlare faktiskt är gamla. Som till exempel att två odlare som jag inte känt personligen, men ändå haft kontakt med och gillat, dött på mindre än en månad.
Den ena, som såg ut att vara äldre än livet självt, men alltid, så fort nån snackade skit om unga odlare – vilket händer hyfsat ofta – förvandlades till en obstinat unge som försvarade alla nyodlare med näbbar och klor och respektlösa skämt. Den andra, halvblind, i alla fall utgick jag ifrån det eftersom han hade såna där blindglasögon och vit käpp, men som ändå rensade ogräs som om det inte fanns någon morgondag.
Hade det varit två ickeodlande vänner till mig hade det varit katastrof – två personer, borta, på två veckor. Men nu är det odlare, och då beklagar man och går vidare. Som sagt, det här var inga nära vänner, så jag har egentligen inte rätt att bli upprörd, men det känns ändå helt nytt och konstigt. Det kanske var annorlunda förr, när det var så lite folk i världen att alla umgicks över generationsgränserna, och kanske håller jag nu på att bli utbildad i livets skola, och då antar jag att det är något positivt. Men än så länge känns det bara ledsamt.

PS. Om man sköljer håret i avkok på kungsljusblommor blir det extra glansigt.