Kvitt eller dubbelt


Efter att jag och google kommit fram till att det inte finns några bra recept på rosenkvitten (alla pratar bara om äkta kvitten, som ju är en helt annan växt) bestämde jag mig för att experimentera. I Frukt – en passion, en sjukt porrig bok jag köpte av Pontus på WE när han flyttade till hongkong, finns det recept i stil med mispelmos-späckad ung-tjäder och sås på curry, champagne, mandelolja och paradisäpple. Äkta kvitten finns självklart med, och Lorenza De’Medici föreslår en snabb och enkel Kvittenmarmeladkonfekt på italienskt vis: sjud kvittenlyftor i 40 minuter, pressa bitarna genom en sil, tillsätt lika mycket socker, koka i 40 minuter till, bred ut på en plåt och låt stå i solen med en handduk över i 2 veckor. Skär till fyrkanter och pudra med florsocker. Eftersom jag inte har 2 veckor (eller sol. Recepten är uppenbarligen inte anpassade till länder där 2 veckor av sol bara händer om man åker till thailand på semestern) kommer jag kombinera med Åke ‘Crazy Ass’ Truedssons förslag. I den jätteroliga boken Frukt och bär (till höger på bilden) tipsar han om mos eller marmelad. Själv kommer jag att passera och sockra som Lorenza, men avsluta som äpplemos istället för godis. Förhoppningsvis blir det nåt som liknar slät marmelad. Insh’Allah.
Annonser

Dagens hemläxa


Jag tänker alltid ”Men gud, det kommer jag ALdrig glömma,” när jag står och kollar ner på en liten blommande tuva. Sen kommer våren, lotten ser ut som ett nyplöjt risfält och det är omöjligt att komma ihåg vad som satt var.

Så nu är det dags att göra en årskarta, så att den fyraåriga växtföljden verkligen blir fyraårig.
Så här såg årets odling ut. Nästa år hamnar kålen där bönorna var, potatisen i kålbädden och bönorna i potatislandet.

I Can’t Believe it’s not Opium!

Efter att ha röjt runt vår magra, misshandlade rosenkvitten (som var helt uppslukad av rotskott från plommonet när vi fick lotten) gav den faktiskt en del frukt i år. Jag plockade in dom små stenhårda frukterna igår, la dom på ett fat i köket, och har letat recept på kvittenmarmelad hela morgonen.

Jag gick ut under lunchen, och när jag kom tillbaka hade lägenheten bytt lukt. Det måste börjat under natten, så att man vänjer sig under tiden det händer, men nu går det inte att missa.
Hela lägenheten luktar rosenkvitten. Som om det stod stora, tung fång påskliljor i alla rum, kombinerat med något lite giftigt, liljekonvalj kanske, rökelse, söt nektar, sekelskiftes-dekadens och puder. Jag är precis halvvägs igenom Donna Tartts Den hemliga historien, och jag kan inte tänka mig någon bättre lukt att läsa den boken till.
Med näsan bland frukterna blir lukten så tung att jag nästan blir yr. Jag kommer aldrig att vilja tillaga dom – det här måste vara vad rosenkvitten uppfanns för; den är den ultimata doftgranen.

Det bästa lilla hönshuset i Stockholm

De här hönsen sprang jag på på Långholmen i vintras. De gick fritt och sprätte i snön, bredvid en skylt där det stod ”Koppla din hund, frigående höns.”

Och som jag tjatat om att få ett par höns sen dess. Eftersom jag lyckades döda båda de akvariefiskar jag fick av mannen och jag absolut inte har nånstans att stoppa hönsen så fattar till och med jag att jag inte kommer få några höns.
Men när jag var liten fick jag en höna av min träslöjdslärare. Jag vägrade bygga en fågelholk på träslöjden, eftersom alla andra skulle bygga fågelholkar (jag vet, jag vet). Min lärare frågade om jag ville bygga en hönsholk istället. Det tricket var lite för enkelt för mig, så han uppade stakesen och as att OM jag LYCKADES bygga en hönsholk så skulle han ge mig en höna.
Hönsholken (som egentligen bara var en aningens större fågelholk med löstagbar botten. Tanken var att man skulle frakta höns i den, lite som när tanter tar med sina små hundar på tåget) var klar på bara några lektioner, och när jag till slut skrev ”AGDA” med lödkolven under titthålet, gick min lärare ut och hämtade en stor, röd höna i bakluckan.
Hon var majestätisk och jag tog hand om ända tills jag flyttade hemifrån och började i gymnasiet. Efter det bodde hon några månader hos vår granne och sen tog nån rovfågel henne.
Åh, norrland.

Preventivmedel II

Här är en grej jag byggde tidigare i år. Den
blev så där.


För första gången nånsin upplever jag den här tiden när folk säger, ”Nu är det dags att börja planera för nästa år, läsa alla dom där böckerna och drömma sig bort.” Jag har alltid varit helt, MEH JA VILL JU ODLA. Men nu känner jag ändå exakt så. Jag inser att jag slutade läsa Lena Israelssons Kål & Krasse halvvägs igenom, eftersom säsongen började då (vad roligt det hade varit om jag menade bal-säsongen, som dom gör i Jane Austen-filmerna), och blir sugen på att börja igen. Jag kan sitta och titta ut i luften och fundera på om jag ska följa Rosemary Vereys odlingsföljd (ärtor och bönor följs av kål följs av rötter), och vad det i så fall innebär för trädgården. Och jag har jag börjat vilja bygga saker. Som en critter box. Och så vill jag spraya skaften på alla våra verktyg magenta, så att man hittar dom i landet när man tankspritt har lagt dom ifrån sig.

  • Och, här kommer det riktiga tipset, när jag ändå håller på med det, vill jag även spraya ett gäng tunna bambustavar rosa, och kanske till och med knyta en liten snör-bit högst upp. Pinnarna kommer jag stoppa ner bland kål och bönor, så att rådjuren blir oroliga att dom ska sticka sig på nosen om dom är där och nosar. Enligt helt ovetenskliga källor ska det faktiskt funka.

Då och nu

Stod precis och såg mig i spegeln, och allt var lite suddigt för att jag dragit i mig en kopp kaffe och en bulle, och jag blir alltid lite suddig av kaffe. Och så kom jag på hur jag kände mig innan jag slutade jobba, och plötsligen var det viktigt att jag fortsatte komma ihåg det. Så jag bestämde mig för att skriva ner det. För så fort man skriver ner något så behöver man inte ha det nerskrivet längre, då minns man det ändå. Så, inte för att gnälla, och jag vet att politiska fångar blir torterade i Iran, men bara för mitt eget minnes skull, och för att påminna mig själv om hur härligt allt är nu, så innan jag slutade jobba:

  • hade jag yrsel. Inte så att jag kräktes hela tiden eller nåt, men så där så att när man är ute och går så är man inte säker på om marken ska möta ens fot eller inte, för att det känns som man är på väg att trampa ut i ingenting. Eller om man står still i ett rum så känns det som om man kanske precis håller på att falla bakåt eller framåt, och det är bara att man vet att man inte gör (eftersom ingen annan reagerar) som gör att man inte hugger tag i nåt för att hålla sig uppe. Ibland känns det mer som att åka berg-och-dalbana, fast man står still.
  • längtade jag väldigt mycket efter att dö. Jag tänkte att det skulle vara som att sova gott ungefär, fast att man inte skulle behöva ha stress-drömmar om att vakna igen. Ibland satt jag och lyssnade på Radiopsykologen (ett av världens mest irriterande program) och funderade på hur pinsamt det skulle vara att ringa in och fråga vad man kan göra åt dödslängtan. Jag tänkte att det kanske fanns ett trick, typ, ta två alvedon och drick mycket vatten, och att jag bara behövde få reda på det för att bli av med det där efterhängsna.
  • grät jag på väg till jobbet när jag såg: nån som var ute och gick med hunden (inte hade hunden med på väg till jobbet, utan bara liksom var ute och tog en sväng med den), hade på sig flip-flops (alla månader utom juli/augusti), par som satt på en parkbänk och drack 7/11-kaffe, par som stod och tittade på vattnet vid ett broräcke, par som strosade åt samma håll, egentligen alla par som inte bråkade eller var ivägen för mig, pappor eller mammor (obs, ej tillsammans) som stod på huk och tittade på en byggarbetsplats med ett litet barn utan att de sa något till varandra, tanter eller farbröder som hängde ut genom fönstret och rökte och tittade på mig som var på väg till jobbet.
  • fick jag plötsligen mjölksyra i armarna utan att jag lyft en soffa.
  • hade jag hjärtklappning som började snabbt och sen blev hård och oregelbunden så att det susade i öronen och jag blev andfådd och fick huvudvärk tills jag la mig ner eller gick in på toa och hängde med huvet mellan bena.
Det tog ungefär en vecka innan allt försvunnit, och nu hade jag alltså nästan glömt att det var så det brukade kännas. Sjukt.
Jag älskar min trädgård. Jag älskar ledighet.