Fladdermöss på vinden

Förra året hade vi lite problem med… ett ljud. Så fort solen gick ner och det hunnit bli riktigt mörkt, och fram till omkring två på morgonen, var det ett jävla liv på vinden.

Vinden är alltså övervåningen på vårt torp, den är oinredd och saknar riktigt innertak. Stora delar av golvet på vinden är helt enkelt bara den andra sidan av taket i torpet, vilket utgörs av nån sorts tjockare papp.

Nu ska jag beskriva ljudet, som hade två olika karaktärer. Å ena sidan lät det som om någon långsamt klöste upp och ner längs väggarna med klor eller naglar. Å andra sidan lät det som om någon släpade något tungt fram och tillbaka över golvet på vinden.

För att kunna leva/andas/inte bara skrika rakt ut från och med att solen gick ner bestämde vi oss omedelbart för att ljudet kom från fladdermöss. Fladdermöss, I tell you, FLADDERMÖSS. Och inget annat.

Hela situationen gjorde dock att vi var lite härjade, eftersom vi inte sov så mycket. Vid ett tillfälle kom den tjusiga tidningen Lantliv förbi på hemma hos-reportage, och jag förklarade att fladdermössen bar ansvaret för att jag inte såg helt nyponfräsch ut inför fotograferingen.

Reportern blev nyfiken på problemet, och bad tidningens expert besvara en hypotetisk fråga om fladdermöss. Och när jag fick se svaret tyckte jag det var så himla intressant att jag vill dela med mig.

Hur blir vi av med fladdermössen?

Vi har ett gammalt torp med en oinredd vind som vi använder som förråd. I somras hade vi ett gäng fladdermöss på vinden, de förde mycket oväsen på nätterna. Är det skadligt för huset? Hur hindrar vi att de kommer in och bosätter sig även i sommar?
Elin

SVAR: Jag har inget enkelt svar som tar bort problemet. Fladdermöss är fridlysta djur som skyddas i både Artskyddsförordningen och Jaktlagstiftningen, samt i EU-konventionen Eurobats där även deras boplatser och jaktrevir omfattas. Vill man som husägare försöka utestänga fladdermössen från sin vind krävs tillstånd från Länsstyrelsen. Upplever man stora problem, eller är i färd med att renovera, är det just Länsstyrelsen man får vända sig till för att söka undantag från bestämmelserna. Att på ett eller annat sätt försöka ta kål på fladdermössen eller stänga dem ute är inte en tillåten lösning. I gamla hus på landet är det dessutom svårt att bli av med dem, då de troligtvis vistats där länge och har nära till insektstäta områden. Fladdermössen är inte skadliga för huset. De äter insekter och inte huskonstruktioner. Inrikta i stället era insatser till att avgränsa vari problemet för er verkligen ligger och hur omfattande det är. Ni upplever problem med deras flapprande och klapprande ljud inomhus sommartid. Ljud förekommer oftast när det finns ungar eller är stora kolonier på samma område. Annars är fladdermössen ganska tysta djur. Utan att ha sett er kallvind funderar jag på om ni skulle kunna avgränsa vindsförrådet på något sätt. Om ni vet var fladdermössen brukar hålla till hos er, förmodligen mot taket, så kanske ett slags innertak med ljudisolering kan vara en lösning. Men försäkra er först om vilken period under året ni har rätt att utföra en sådan åtgärd. Man får fortfarande ta hand om sitt hus som husägare, men faktum är att även renoveringar som påverkar boplatserna behöver tillstånd. Ni skulle också kunna testa att bygga ett antal fladdermusholkar i ohyvlat virke och sätta upp i träden i närheten. Kanske väljer de i stället att flytta in i dem. Gör det bästa av situationen, så att den fortsatt blir hållbar både för er, och för djuren och naturen.

PS. I år är det knäpptyst på vinden, så gasten – jag menar fladdermössen – verkar ha blivit klara med sitt uppdrag och flugit vidare.

Of mice and men

I just read the most interesting thing in Max Stirner’s ”The Ego and His Own”. Max was a prominent anarchist and the book is a little bit complicated, but every now and then something sparkles with simple clarity.

Max talks a lot about how man is always trying to get ”back of things”. When we’re kids, we physically dismantle the world to see what’s back of everything. And as we push on, what we find is not only stuff to put in our mouths, but what we discover ”back of things” is our own courage. As we grow up our search becomes metaphysical: we search for the essence of things, for god. And in man, we find a god too: an essence, the essence of man. If you and I are talking, I recognize in you the essence of man. Even if you died, and I died, and everyone we know died, humanity would still exist as a concept. The essence of man does not die with the individual man, it exists on its own, on a different plane. And every time I encounter a vessel, like myself, filled with the essence of man, I treat that vessel with a certain amount of respect. But Stirner also talks about how fickle this definition is. The ancients, for example, did not extend this definition to their slaves. They looked for vessels filled with the essence of the people, and if you weren’t part of the people, you weren’t granted the same respects and rights as other humanoid vessels.

This definition can be made even tighter: someone will look for vessels filled with countrymen (Swedish vessels), someone recognizes only classmates (middle-class vessels), yet another person searches for vessels filled with family (Unnes vessels [alas this specific tribe would be very, very small]).

Now, I’m not one hundred percent sure where Max is going with this – like I said, the book is complicated and I only get through a couple of pages a day, at the most. But I’m going to go out on a limb and assume he thinks this is a load of bullcrap, and that we should narrow the definition as much as possible: we should only be looking at ourselves, and stop searching for ghosts where there are only empty vessels.

Which makes sense for this reason: as soon as we see the essence of man in some vessels, but not in others, it allows us to treat the ”empty” vessels as we please. Because vessels void of the essence of man lacks the basic rights of man. Animals. Rivers. Trees. Empty vessels, all of them, there for our taking simply because we are filled with the divine, metaphysical essence of man. And they are not.

What makes this super-duper interesting to me is that I just finished Robin Wall-Kimmerer’s ”Braiding Sweetgrass”, and that whole book can be read as a passionate argument for the absolute opposite.

Robin is a member of the Potawatomi Nation, and she talks about how the elders in her tribe will tell troubled youngsters to seek the advice of other people, ”You go talk to that Beaver people”, ”You go sit with those Tree people, go see the Maple people”. She argues that everything in the world – except for Bic pencils and cell phones and those guys – are members of different nations. When she leaves her house in the morning, she looks for the essence of people, just like the ancients. But instead of narrowing the definition, she widens is. Her car? Not part of the people. The frogs crossing the road she drives on? Part of the people. Stones is one of the oldest peoples, along with Rivers and Oceans and then Lichen. All of these peoples have lessons to teach the much younger Human people, and we owe services and obligations to those peoples too.

So, who is right?

Max: there is no people, all essence is just a mirage.

Or

Robin: everyone is a member of the people, essence is in everything.

Strangely, it doesn’t matter, because the consequence is the same: one vessel is no different from the next, and to take the right to treat the vessel of a stranger with disrespect is unacceptable. Or, at the very least, impossible to sanction or excuse in any decent, logical way. So anyone who still does destroy the vessel of a stranger will need to bear the entire responsibility of their own actions. How’s that for baggage?

Below are a few peoples I encountered on a recent evening walk.

Wisteria people
Wisteria people
Duck people on evening walk
Church, not people
Cherry people
Mutt people, out walking with a member of the very closely related Old Lady people
Cherry people and friends

Angående oaser och arketyper

Fram till och med 24 april 2016 hade Moderna Museet i Stockholm en kombo-utställning med konstnärerna Paul Klee och Ivan Aguéli (som, lämpligt nog, hette ”Klee/Aguéli”). Till utställning hörde en katalog där jag skrev en text om odling vs. paradiset. Typ.

Här är den. Och hej hej Moderna Museet, om ni inte vill att texten ska ligga här på internet är det bara att säga till!

 

På svenska.

På svenska.

På engelska.

På engelska.

The Secret Gardener is going to TOMELILLA!

Kom å se den här solstrålen orera om odling i på Österlens trädgårdsmässa lördagen den 7 maj, 2016!

Mässan hålls i Tomelilla Folkets park, hela lördagen. Det kommer finnas böcker och shopping och grejer, och nån gång efter lunch (ungefär 13.00 tror jag) kommer jag att ha ett trädgårdssamtal med bland andra Agneta Ullenius OCH Karin friggin’ Berglund! Så taggad!
Du kan läsa mer om mässan och det som händer under dagen på den HÄR Facebooksidan.

Personligen håller jag också tummarna för att jag ska hinna svänga förbi Baskemölla ekoby på väg till Tomelilla…