Scheherazades meloner

Förra veckan läste jag Martin Amis bok ”The Pregnant Widow”, som handlar om ett gäng brittiska ungdomar på 70-talet. De har alla helt vanliga namn, utom en, en mycket bystig engelsk flicka med det exotiska namnet Scheherazade. Och den här veckan läser jag ”The Alice B. Toklas Cookbook”, och där dyker det upp ett recept på Scheherazades meloner. Vad är oddsen!?

Recept hämtat ur The Alice B. Toklas Cookbook

Receptet låter ju dessutom grymt. Det borde också gå att försvenska lite. Melonen behöver man ju fortfarande, men tänk om man gjorde det med till exempel bara melon och jordgubb? Det är ju en klassisk kombo. Och sen kanske hålla spriten till torr champagne och körsbärslikören Kirsch? Några blad riven mynta istället för crème de menthe? Hej sommar, var är du!?

I boken finns ett recept från Alexandre Dumas också, författaren till ”De tre musketörerna”, men det innehåller bland annat kalvklövar, så jag skiter i det. MEN det påminde mig om en annan grej med Alexandre: han hade pippi på att kärna sitt eget smör. Det var det bästa han visste. Om han kom inom någon kilometers radie av ett djur med spenar, även när han var ute på en av sina många resor, så såg han till att mjölka det. Det spelade ingen roll vilket djur det var – get, häst, mula osv. Smöret gjorde han på det här smarta sättet:

* Han hällde grädden i en burk (eller på hans tid var det kanske en skinnpung eller nåt?). * La kärlet i sin väska.
* Vandrade obekymrat vidare, och efter några timmar hade han kärnat smör.

Jag kan garantera att den här metoden fungerar: jag upptäckte den av misstag när jag la en flaska ohomogeniserad mjölk i ryggsäcken och promenerade ut till kolonilotten. När jag kom fram innehöll flaskan lättmjölk med smörklumpar i (allt gick bra, smöret smälte i kaffet, som bara blev extra flottigt och gott).

Det var allt för nu! Hejdå från Paris.

Annons