James Rose Sprängde Precis Min Hjärna

När jag kommit till sida 25 i Marc Snows Modern America Gardens var jag tvungen att lägga mig ner. På rygg på sovrumsgolvet rökte jag en cigerett och drack ett glas vatten, yr och lite skakig, för att lugna nerverna. Han blev avstängd från en skola, utslängd från en annan, på grund av hur hans trädgårdar såg ut. Och han verkställde dom inte ens! Det var skisser han gjorde, med penna och papper, i Harvards källare. Jag vet inte ingenting om odling, och ingen bryr sig om vad jag har för mig, men jag identifierar mig med James (det känns iofs som att jag skulle kunna få sparken, inte på grund av min provokativa trädgårdsdesign, utan för att ju mer jag läser om trädgård desto mindre vill jag ägna mig åt tidning). Han var på gränsen till något nytt, och han kunde inte låta bli att obsessa om den där nya grejen, på samma sätt som jag inte kan släppa odling, som känns som något helt nytt för mig, och den odlingsform som jag tror är framtiden.
James Rose ser hela kosmos framför sig, och i det kosmoset ser han en liten trädgård, en plats där saker växer och rör sig oavsett vad du eller han eller Harvard eller någon annan har för sig. Och på samma sätt ser han den platsen där saker växer, en trädgård (eller ”landskap” som han säkert skulle kalla det), som ett eget kosmos, en helt självhushållande sak, där du kan kliva in och se allt på en gång på nära håll, om du bara är beredd att strunta i vad du har lärt dig att en trädgård ska vara. När jag tittar på vattenspegeln på baksdan av boken känns det som att vågorna fortsätter att vibrera, in igenom mig, och ut på andra sidan.
Nu känns det som att tankarna slipper ur fingrarna, som blöta risnudlar under vattenkranen, men jag vet att jag sett något helt unikt.
Så jag har försökt formulera exakt vad det är jag vill göra.
Jag vill odla grönsaker.
Nej, jag vill få grönsaker, något mer än potatis, att överleva. Det är mål nummer 1.
Och när det händer? När grönsakerna överlevt, vad är nästa nivå?
När jag drömmer… Om jag vore James Rose nu, även om ingen bryr sig om vad jag tycker om trädgård, eller ens bryr sig om att jag bryr mig, så ser jag något helt organiskt framför mig. Tänk dig en plats när du är barn, någonstas där du kryper in bland björksly och rönnbärskvistar och hittar daggkåpa och harsyra och små klövertrumpeter som du kan rycka loss från blomman för att suga i dig av den söta nektaren, orädd och hungrig. En plats där allt går att stoppa i munnen, och allt är ett halvskuggigt gömsle. Så vill jag att det ska vara. Som ett ätligt Where The Wild Things Are. Helt kuperat, helt ätligt, helt mystiskt levande och helt härdigt.
Vi har jordärtskockor, kronärtskockor, strandkål, lavendel, krasse, vild ruccola, nya zeeländsk spenat, rank-spenat, vintersquash, vanligt jävla spånadslin, allihopa helt härdiga, helt färdiga att stoppa i munnen. Och vad ser jag när jag tittar mig omkring? Gräsmattor och aspar, om jag har tur.
Revolutionen är här. Oroa dig inte, jag kommer att leda vägen. Det är bara att haka på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s