Lovage rock

Botaniska trädgården i Paris

”If you can’t get drunk, dream or make love in your garden, you might as well tarmac it.”

Åh, ett nytt favoritcitat! Jag känner mig just nu lite besläktad med Tim Smit (tack Anna!), som slutade som rockmusiker i London (eftersom han ogillade att flyga) för att odla i Cornwall och ended up skrivande böcker om sina galna trädgårdsprojekt.

Som den här, som citatet kommer från.

Det kom ett brev på posten…

Med den här spännande boken!

Possum Living – How to Live Well without a Job and with (Almost) No Money av Dolly Freed. Skriven av Dolly när hon som 18-åring bodde tillsammans med sin pappa på en gård på landet och strävade efter att så långt som möjligt stå utanför samhället. Den innehåller allt ifrån tips på hur man lagar egna bön-snacks och gör sitt eget vin, till hälsokurer (de flesta går ut på att man ska dricka hembränt) och hur man hotar lokala tjänstemän på ett tillräckligt subtilt sätt för att det inte ska bryta mot lagen.

Sommarläsning much!?

Bästa Resesällskapet

På nattåget från Hamburg, riktning söderut

Eftersom det visat sig att jag inte är härdig i zon 2 åkte jag och mannen nyligen söderut. I London sprang vi på James Wong, ni vet han från Trädgårdsapoteket, i bokform. Grow your own drugs har sen dess varit det bästa resesällskap man tänka sig på en väg genom europa. Extremt hurtig, men ändå informativ och liksom lugnande.

Nämen Titta, Lesley Bremness Är Här!

Igår kom den här äntligen på posten! Jag har haft World of Herbs på min önskelista på Amazon ett tag nu, och när jag till slut beställde den fick jag ett meddelande om att priset förändrats drastiskt den senaste tiden. Från 90 cent till 60, typ.

Än så länge har jag läst avsnitten om love potions (kardemumma är tydligen the shit) och giftiga örter (där Lesley beskriver hur man framställer opium). Jag gillar båda väldigt mycket.

En fantastisk bild om odling (eller nåt)


Igår var det dags att lämna tillbaka Rosemary Vereys The Making of a Garden, och trots att jag har varit så sur över att hon bara bryr sig om blommor så tog det emot.

Jag scannade in den här bilden som en keepsake.
Här är varför jag gillar den.
  1. Händerna – dom ser så lyckliga ut och blyga och lite försiktiga med varandra och håller handen som om om dom är två barn.
  2. En man med fjärilshov – hur stenhård måste man vara för att på allvar glida omkring med en fjärilshov? Hyfsat hård. Eller hyfsat engelsk. Eller både och.
  3. Hatten – note to self: börja klä upp dig i trädgården i vår. Börja med att skaffa en bra hatt. Gärna opraktisk.
  4. Byxbenet – hur ojämna byxben kan man ha egentligen? Hyfsat ojämna.
  5. Det där ludna, till vänster – vad är det för nåt? En katt? En rattmuff? Det får mig att tro att bilden är tagen med självutlösare, en fotograf skulle bara flyttat kameran lite. Jag gillar att tänka att det bara är Rosemary och David där, alldeles själv i trädgården tillsammans med sin älskade rattmuff.
Jag gillar den här bilden. Jag har tittat på den mycket.

Kvitt eller dubbelt


Efter att jag och google kommit fram till att det inte finns några bra recept på rosenkvitten (alla pratar bara om äkta kvitten, som ju är en helt annan växt) bestämde jag mig för att experimentera. I Frukt – en passion, en sjukt porrig bok jag köpte av Pontus på WE när han flyttade till hongkong, finns det recept i stil med mispelmos-späckad ung-tjäder och sås på curry, champagne, mandelolja och paradisäpple. Äkta kvitten finns självklart med, och Lorenza De’Medici föreslår en snabb och enkel Kvittenmarmeladkonfekt på italienskt vis: sjud kvittenlyftor i 40 minuter, pressa bitarna genom en sil, tillsätt lika mycket socker, koka i 40 minuter till, bred ut på en plåt och låt stå i solen med en handduk över i 2 veckor. Skär till fyrkanter och pudra med florsocker. Eftersom jag inte har 2 veckor (eller sol. Recepten är uppenbarligen inte anpassade till länder där 2 veckor av sol bara händer om man åker till thailand på semestern) kommer jag kombinera med Åke ‘Crazy Ass’ Truedssons förslag. I den jätteroliga boken Frukt och bär (till höger på bilden) tipsar han om mos eller marmelad. Själv kommer jag att passera och sockra som Lorenza, men avsluta som äpplemos istället för godis. Förhoppningsvis blir det nåt som liknar slät marmelad. Insh’Allah.

Åh herre


vad jag älskar den här boken.

Den kan vara något av det bästa som skrivits i sverige. Den kan även vara ett av de mest nationalistiska verken som någonsin publicerats här. Eller hur många andra trädgårdsböcker har du läst som rekommenderar kråkvicker? Eller väddklint? Inte för att jag klagar. Bring it on liksom. Sverige rules! I england blir man ju typ kallad muhammed-kramare om man odlar något annat än arter som växt inhemskt sen innan förra istiden. Jag gillar nya, skumma växter också, men det är konstigt att diskussionen om inhemska/främmande arter knappt existerar här. Förutom i den här boken då. Med besked.
Den är dessutom enormt fördomsfri. Det enda djuret som inte har ett eget kapitel (varje kapitel handlar om hur man får mer av en viss sorts djur i sin trädgård) är rådjuret. Till och med sniglar har sitt kapitel.
Jag läser lite i den varje morgon, och gråter inte alls längre av den.
Vilda Grannar heter den. Per Bengtsson och Maria Lewander har skrivit den.

Raspberry Beret II


Nu har jag snokat rätt på Rosemary Verey, och även om hon inte är någon James Rose, så är The Making of a Garden en söt bok.

Barnsley House, hennes trädgård, är så klart asfin, men vem bryr sig om att skapa ”vertikala färger” liksom…
Rosemary fick mig ändå att köpa en ny anteckningsbok. För att komma ihåg när man planterade träd, besökte trädgårdar och hur växter utvecklas. Jag minns inte ens vad jag åt till lunch igår, så det är klart att man måste skriva upp allt sånt.
Och så blev jag kär i hennes gång, The Yew Walk (jag måste också börja döpa delarna i min trädgård), av ojämna naturstenar med duttar av solvända, pelargon och vallmo i kanterna. Jag tänker göra samma, men använda viol, trift och nån slags minitagetes tror jag. Massa färg i samma höjd och grejer man kan äta helt enkelt.