I år odlade jag melonen ”De Lunéville”. Fröerna var från franska Kokopelli, som är ungefär som svenska Sesam: dom jobbar med att bevara gammeldags fröer. Jag förklarade för en av Kokopelli-damerna att jag behövde den snabbaste, köldtåligaste melonen dom hade, eftersom jag skulle odla den i Sverige. Vid sista ordet hoppade hon till som om jag nypt henne, fick ett plågat ansiktsuttryck och sa nåt i stil med ”Oh la la!”. Sen letade hon fram ”De Lunéville”, som odlats av nån fransk ädling med samma namn.
OCH DEN BLEV KLAR! Inte i god, utan i sista sekunden, och de första melonerna vi skördade smakade inte melon utan mer som söt gurka (jag använde dom i grekisk sallad, väldigt gott och lyxigt). MEN vi upptäckte att även dom som inte hunnit mogna helt även går att eftermogna inomhus, precis som tomater. Och då får dom den här underbara färgen, blir helt söta, extremt saftiga och luktar så mycket melon att hela köket doftar.
Själva odlingen gjorde jag på känn: förodlade inomhus några veckor innan utplantering. Just i år var det ju 20 grader varmt redan i maj – så jag planterade ut min planta när den var stor nog för att jag inte skulle tappa bort den i landet. Min känsla var att den skulle bete sig som squash eller pumpa, så jag gjorde ett planteringshål i komposten och stoppade ner den där. Sen täckte jag ytan runtomkring med tidningspapper för att bevara den lilla fukten som fanns kvar där. Det visade sig inte funka, eftersom det ALDRIG MER REGNADE, och när det väl började regna så blev tidningspappret som en fuktspärr: vattnet rann bara av. Men när regnen väl kommit, och jag rivit upp ett litet bevattningshål i pappret så satte melonen fart, och typ 5-10 frukter började svullna. Och här är vi nu alltså, med färsk, hemmaodlad melon till varje frukost… Mörkö-melon. Det kan jag vänja mig vid.
the secret gardener 