Jag läste för ett tag sen, i Tidningen Jag Inte Jobbar För Just Nu, en intervju med fotografen Stephen Shore. Han håller föreläsningar i foto och pratade om hur ens blick förändras när man håller i en kamera. Hur ens ögon plötsligen öppnas och hur man, på väg till jobbet, i köket, mitt i natten, plötsligen SER saker omkring sig. Jag antar att det är den där lilla förändringen som gör att fotoskole-portfolios är så smäckfulla av bilder på fotografens frukost, fotografens snopp (om det är en kille) och fotografens tår (om det är en tjej). När man fått den där nya blicken ser allt som var alldagligt för en sekund sen plötsligen intressant ut, för att man ser det för första gången. Shore säger att man ska försöka ha den där blicken med sig hela tiden, och jag tror att om fler nya fotografer gick på hans föreläsningar skulle vi se väldigt mycket mer intressanta första-gångs-portfolios.
Jag är ingen fotograf, och dessutom är jag den där personen som går in i stolpar, inte vet vilket håll jag ska väja åt när vi ses på gatan och missar alla skyltar – jag har vad man kan kalla introverta tendenser – så för att klara av Shores hemläxa behöver jag koncentrera mig hela tiden.
Ända tills jag blev intresserad av odling. Nu är det som om jag inte kan sluta titta. För även om jag mest är intresserad av grönsaker, så kommer city-växter på en tät andra-plats. Och nu ser jag dom överallt. En ormbunke, stor som en lillfingernagel, som letar sig ut mellan två block i en stentrappa. En björk som mirakulöst nog växt sig till buskstorlek mitt i ett hårt trafikerat tågspår, 20 meter över marken. Något som jag tror vill vara ett buskage, som inte kan bli större än en pinne där det spränger sig fram mellan asfalten och cementväggen, men ändå lyckas få till en klase genomskinliga, klarröda, belladonna-liknande bär.
Nu kan jag inte ens gå till affären utan att se drama runtomkring mig. En kamp om utrymme, om vatten och om uppmärksamhet, som hela tiden och igen verkar vinnas av naturen.
Om jag hade en tendens att gå in i lyktstolpar förr, har det inte direkt blivit bättre. Om man säger så.