Slang-sök

Jag behöver alltså en ny trädgårdsslang. För typ fem år sen gick ett larm om att trädgårdsslangar innehåller bly, och sen dess verkar det ha dykt upp en himla massa ”rena” trädgårdsslangar i USA. Problemet här i Sverige är att jag inte ens riktigt vet vad jag ska söka. på.  Det krävs speciella online-skills för att hamna rätt med hjälp av sökningen ”PVC-, kadmium-, barium-, bly-, bisfenol och ftalatfri + trädgårdsslang”.

Det verkar inte som om Kemikalieinspektionen gjort några kontroller av trädgårdsslangar, vilket väl i och för sig inte spelar så stor roll, eftersom Kemikalieinspektionen känns mer och mer som brandkåren i boken ”Fahrenheit 451″*.

Trädgårdsslangen skulle möjligtvis kunna vara gjord av polyuretan, som är en polymer. I ett inlägg på Naturskyddsföreningens hemsida står det att polyuretan är ett bättre alternativ till Gore-Tex, som i och för sig verkar världens ondaste material (det gör hela världen är överviktig och att fåglar dör typ!?). I ett annat inlägg står det att polyuretan är cancerframkallande.

Det finns en slang från Gardena som beskrivs som fri från tungmetaller och ftalater, men det står inte vad den faktiskt är gjord av, vilket gör mig misstänksam:
https://www.bauhaus.se/tradgardsslang-classic-20-m-3-4.html#full-description

Men den slang jag känner mest hopp inför är den här nedan, från Kärcher, som verkar fri från extremt många grejer. När jag sökte på återförsäljare hittade jag både Järnia och Lantmännen Maskin som, så vitt jag vet, inte existerar längre.
https://www.kaercher.com/se/home-garden/bevattningssystem/slangvindor-och-slangkaerror/primoflex-r-slang-plus-1-2-20-m-26451440.html

Men vet du vad jag blir allra mest trött av? Att JAG, som inte vet NÅNTING ALLS om vattenslangar måste sitta och göra sån här research. JAG som aldrig tillverkat en vattenslang i mitt liv, och vars enda referens till polymerer är att nån av killarna i ”Big Bang Theory” forskar kring det. Att ta fram och marknadsföra en vattenslang som inte leder till ond, bråd död måste väl ändå vara de jämrans VATTENSLANGSTILLVERKARNAS ansvar. PVC-månglare, hear me roar! Sluta skjuta!

* Brandkåren i Fahrenheit 451 eldar alltså upp saker.

Annonser

Jag har goda nyheter och jag har dåliga nyheter…

Så här i bevattningsförbudstider tycker jag vi tar en repris på den här gamla godingen:

the secret gardener

1. Trädgårdsslangar innehåller flamskyddsmedel. De innehåller tusen andra grejer också, ftalater och bisfenol a och bly (glöm inte blyet!) och alla de där andra sakerna som det verkar vara lag på att man helt utan anledning måste stoppa i allt från bruna bönor till husdjur. Men det var flamskyddsmedlet jag reagerade på. HUR ser spånarmötet ut där man kommer fram till att man måste flamskydda en VATTENslang?
2. Odlare är mindre kriminella. Inte mindre kriminella än folk som jobbar med att begå brott, utan mindre kriminella än folk i allmänhet. Det stod i senaste numret av The Garden. Mellan vattenslangarna och flamskyddsmedlet är vi dessutom least likely to självantända.

HÄR och HÄR finns listor på amerikanska trädgårdsslangar utan PVC. Har inte hittat nån svensk än.

View original post

Ivy Rebel!

Jag är ju väldigt (väldigt) förtjust i murgröna. Juvenil murgröna, adult murgröna. Murgröna på murar, murgröna istället för gräsmatta, murgröna på fasader.

Murgröna på fasader 😱😱😱!?

säger de flesta då.

På vilket jag brukar svara genom att citera undersökningar som säger att murgröna på fasaden faktiskt förlänger ytskiktets livslängd. Av bland annat dessa anledningar:

  1. Växten skyddar mot väder och vind, både sol och regn och hagel och snö.
  2. Den jämnar ut kraftiga temperaturskillnader, som annars kan skada fasaden.
  3. Dessutom skyddar murgröna mot miljöförstörelse: alltså mer svårdefinerat, människoskapat skit i luften som får fasaden att surna och vittra.
  4. Sist men inte minst skyddar murgröna mot klotter och skadegörelse, vilket gör att man inte måste hålla på å skrubba fasaden för jämnan.

Det finns bara en brasklapp här: att murgröna inte skadar fasader stämmer bara så länge man inte försöker ta bort den. (Precis som klotter, alltså!)

På det här brukar den andra personen svara nåt i stil med:

Men det blir ju FUKT 😭😱😬😰💦!

Och det svarar jag ingenting på, för jag vet inte riktigt vad det innebär.

MEN nu läste jag precis en så himla intressant grej i ”The Garden” (feb 2017, s. 19)! Redaktören Chris Young har precis tagit över sina föräldrars trädgård, som är fullkomligt övervuxen med murgröna, som han nu lärt sig älska, av bland annat den här anledningen:

The glossy evergreen leaves offer dry shade beneathe where above may be damp.

Alltså, i en fuktig miljö hjälper murgrönan till att torka upp, och i en torr miljö gör den inget för orsaka överdriven fukt.

Så, nu kan alla fasader få se ut som den här gröna väggen i Paris, skapad av Patric Blanc (den innehåller dock mycket mer än murgröna).

Grönsaksterrassen, 2017 edition

Efter att ett team på 1 (jag) slitit som djur i flera dagar är allt, till slut, i jorden. Vi i teamet hade aldrig klarat det utan heroiska insatser från chaufförer, droppbevattningstekniker, sommelierer, kockar och städteam (mannen, mannen, mannen, mannen samt mannen).

Lite bitter är jag över att det typ inte syns nån skillnad mellan före- och efter-bilden. Förhoppningsvis kommer det förändras inom några veckor.

1. Första besöket, i mitten på maj.

2. Arbetet inleds, mitten på juni.

3. Färdig.

Den största förändringen är att halmbalarna längst ner, har flyttat upp till den göttiga husväggen, där det nu är en speciell tomat- och chilihylla.

Mina drömmars odlare: Annemarta Borgen

Jag skriver ju en krönika för Allt om Trädgård, och oftast är det min geniala redaktör Anna G Tufvesson som kommer på vem jag ska skriva om, och även om jag aldrig hört talas om personen tidigare så blir jag alltid blixtförälskad.

Just den här månaden, juni 2017, var det dock jag som valde: norska Annemarta Borgen är en av mina absolut bästa odlare och författare. Jag bjussar på krönikan här nedanför, men numret finns ute nu, så spring och köp det vettja!

Annemarta Borgen – Sagolik odlare med livsfarlig utstrålning

Annemarta Borgen föddes i Norge 1913, dog 1988, och bodde däremellan på gården Knatten, på ön Asmaløy, med sin man och en kombinerad ros- och örtagård som hon fyllde med ätliga, magiska och medicinska växter.

Första gången jag hörde talas om henne var via Lotte Möller, som skriver om hur Annemarta, tillsammans med Lars Cedergren, legendarisk rosodlare i Skåne, väckte det nästan maniska intresset för gammaldags rosor som har blommat sedan 1980-talet. Jag beställde Annemartas första bok, ”Min örtagård”, och gick omedelbart och ohjälpligt vilse i hennes värld, som är både förförisk och förrädisk, precis som de bästa sagorna.

Annemarta berättar om barndomens jaktresor, till vänner i sameläger, där hon tuggade fjällkvanne och somnade vid elden, om armodet under kriget när potatislandet var det som höll folk vid liv, om tillfredsställelsen av en källare fylld med egenodlat, hembränt fruktvin, om trädgårdsgångar täckta med musselskal. Den historia som kanske säger allra mest om det vilda, vackra liv som hon levde finns i kapitlet om malört. Annemarta hämtar ett par tips på malörtsanvändning från sin gammelmorbror Per, som brukade öva på att dö genom att varje torsdagsnatt sova i en likkista. Han visste också vilket datum det faktiskt var dags, så en gång om året samlade han hela släkten på tre dagars gravöl. Det blev traditionsrik familjefest, med ”fylla, slagsmål och dans, sång och ingen kyrkgång”. Det serverades kaggar med malörtsbrännvin och hembryggt enbärsöl i tennstop. På natten gick hela släkten i procession till den lyxiga kistan, som var fylld med malört (för att hålla skadedjuren borta). Där la sig Per med en bibel på bröstet och en svartkonstbok under huvudet (för att täcka in alla eventualiteter). Året då Annemarta fyllde 13 låg han död i kistan på den tredje morgonen. Sedan blåste det upp till storm och ingen kunde komma varken till eller från ön, och varje dag dränkte man kroppen i malörtssprit för att dämpa lukten och förruttnelsen.

Karin Berglund skriver också om Annemarta, i ”Det var en gång en trädgård”, och när jag träffar Karin tvingar jag henne att upprepa historien. Karin tog båten till Knatten, och Annemarta mötte henne med långt, svart hår och en utstrålning som fick en att förstå varför gamla tiders medicinkvinnor uppfattades som livsfarliga. Men av hennes världsberömda rosenträdgård syntes inte ett spår. ”Hon är ett geni,” tänkte Karin, utan att våga säga något. ”Det är skönlitteratur. Hon har hittat på alltihop.” Senare fick Karin veta att Annemarta hade planterat rosorna som kärleksgåvor till sin man. När han dog, och Annemarta sörjde sitt livs kärlek, vissnade rosorna och trädgården attackerades av skadedjur som raderade den från jordens yta.

Så levde och odlade hon, Annemarta. Som i en gammal grekisk saga. Och jag kommer för evigt att drömma om att kunna skriva – och odla – som hon. I framtiden kanske, när jag samlat på mig livstider av kunskap, erfarenhet och poetisk begåvning.

Kolla vad Gaia gav oss!

Jag döper härmed hela den här menyn till Middag à la Körförbud. Det som hände var att vi råkade åka till torpet på långhelg, samtidigt som besiktningstiden för bilen råkade gå ut, samtidigt som det råkade bli första maj, samtidigt som vi råkade ha glömt att handla mat. Så jag gjorde som vilken torpare som helst, och gick ut för att kolla vad Gaia förberett åt oss till middag.

Det blev:

Mandelpotatis, krossad vitlök, och en allra första skörd av salvia och nässlor, alltihopa stekt i smör!
(Potatisen var alltså inte min egen – vi åt det här samma dag som vi satte potatis, och man blev inte mindre sugen på den kommande skörden, om jag säger så…)

Gör så här:

  • Skrubba, dela, skölj och torka av så många mandelpotatisar som får plats i din stekpanna.
  • Stek i olja på medelhög värme, typ 5-10 minuter på varje sida, tills ytan är krispig och potatisen mjuk. (Jag stekte på gjutjärnsspis, så inte riktigt säker på värmen, men det går säkert inte att göra fel)
  • Skyffla över i durkslag med hushållspapper i botten, så att överflödig olja rinner av.
  • Förväll en näve nässlor, spola i kallt vatten, krama ur vattnet och hacka.
  • Bryn smör i stekpannan.
  • Krossa ett par vitlöksklyftor genom att trycka till dom med den platta sidan av en kniv. Kasta ner dom i smöret.
  • När klyftorna fått lite färg, fortsätt med en halv näve färska salviablad på ena sidan pannan och nässlorna på andra sidan, så att nässlorna inte blöter ner salvian.
  • När nässlor och salvia känns lagom friterade, skyffla tillbaka potatisen, rör runt så att allt täcks med smör, salta och strö över nykrossad svartpeppar.

Potatisen blir både mjuk och krispig, som rustik pommes frites, och salvian och nässlorna blir liksom frasfriterade!

Till det åt vi:

Fetaost försiktigt värmd i ugnen, med en första mycket skygg skörd av oregano strösslad på toppen, samt en liten sallad på späda svartvinbärsblad. Smakkombinationen feta + svartvinbärsblad var helt sjukt. Den kändes som om en helt ny uppfinning som måste spridas över världen, en sån där perfekt kombination, som ostron och champagne eller jordgubbar och svartpeppar.

Och till lunch dan efter:

Risotto à la Körförbud – vilket helt enkelt var en näve risottoris som vi hittade i en bortglömd burk längst inne i skafferiet, kokad på det sätt som risotto kokas. Och i sista skedet la vi till riktigt rejält med förvällda, hackade nässlor. Oftast när man lagar risotto med nässlor eller trädgårdssyra så brukar receptet ange ganska små mängder av det gröna, det brukar mer bara vara som en smaksättning. Men eftersom vi hade för lite ris så la vi till så pass mycket nässlor att de utgjorde en del av rätten. Tillsammans med en flaska kallt vitt vin från Sancerre, i solnedgången? JA!

Sno stilen: miniäng med lin + solros

I ett avsnitt av Grönsakslandet pratade jag om min miniäng, bestående av lin och solrosor, och fick lite frågor om hur jag anlade den. Så här!

Ytan var från början en eländig plätt precis under två gamla, knotiga, stora äppelträd där en grävmaskin precis gjort sitt bästa för att utrota en vresros. Jag hade inte tid att göra någon ”riktig” rabatt, så jag fuskade på följande sätt:

1. Marken var alltså en blandning av torr, kompakt lera (grävskopan var tung) och sten, men den var i alla fall fri från grässvål. Jag började med att täcka över marken direkt under äppelträden – där växer det ju ogärna grejer. Med en radie av trädets krona började jag med att kasta ut några spadar gödsel och lite kompost. Ovanpå det la jag täckduk i papp (jag använder den som heter ”Mulch Paper”, som är en ny uppfinning som jag experimenterar med), och ovanpå det ett tjock lager halm. Klart så.
2. Sen tog jag en grep och försökte grepa upp jorden utanför trädkronornas radie. Det gick väl sådär. På vissa ställen fick jag inte ner grepen mer än några centimeter.
3. När jag luckrat jorden började jag med att så perserklöver och blodklöver. Klöver förbättrar ju jorden åt andra växter. Perserklöver luktar dessutom helt sjukt gott och blodklöver är coolt eftersom allt som heter nåt med blod är coolt. Klövern bredsådde jag bara: alltså jag kastade ut hela nävar i ett förhoppningsvis jämnt mönster.
4. Ovanpå klövern sådde jag spånadslin. För några år sen köpte jag en enda påse frö från Runåbergs, över åren har jag sparat skörden och nu räckte det till hela miniängen.
5. När klövern och linet var sådda så krattade jag ner fröerna i jorden, spred några nävar jord på toppen (mest en symbolisk handling tror jag), och vattnade.
6. Efter det pillade min man ner frön till solrosor som jag förgroddat (först blötlagt, sedan lagt i fuktigt hushållspapper tills de fått små svansar). Sorten var extra låg, eftersom jag ville att det skulle finnas nån sorts relation i höjd mellan linet och solrosorna.
7. Till sist sådde jag några överblivna frön vallmo, ‘Danska flaggan’, precis i kanten till ängen. jag Sen fortsatte vi vattna tills allt grott.
8. Och, jag hade aldrig trott det, men det blev fan skitbra! Men minimal arbetsinsats, förutom det där med det omöjliga grävandet. Under sensommaren, när ett överflöd av äpplen började falla till marken, blandades den söta doften av lätt ruttnande äpplen med rökelselukten från perserklövern, och på senhösten kalasade fåglarna på frö från lin och solrosor.

Jag har varit på jakt efter bilder på detta lilla mästerverk (det är ok för mig att säga kalla det för ett mästerverk, eftersom jag snott idén från Lars Krantz), men det jag hittat är framför allt två olika videodagböcker:

* En från när ängen är nyanlagd och bara ser ut som torr lera, vilket den var.
* En från när linet blommar, men solrosorna inte slagit ut än.
* Och till sist, ett par från när solrosorna står i blom, men linet blommat över.
* Det här var väl kanske det enda lilla misslyckandet med ängen: istället för att bara fokusera på höjden på solrosorna borde jag även ha valt såna som blommar tidigt, så att solrosor och lin stod i blom samtidigt.

Jag valde minisolrosor, som tyvärr blommade mycket senare än linet. Här syns linets fröställningar, och så några få blodklöverblommor på marken

Ändå snyggt med massa solrosor!

Vatten II

Har jag berättat att jag täckodlade på riktigt för första gången nånsin förra sommaren?

Som alla som kollade på Elins torp vet så byggde jag också en grönsaksterrass från scratch. Men jag tror inte jag lagt upp den här serien i sin helhet tidigare. Eller? Jag kör den ett varv till hur som helst.


Terrass med bara en våning.


Terrass med två våningar, täckta med ogräs som jag slagit med lie precis runt hörnet.


Terrassen i mitten av augusti, efter en hel sommar i stort sett helt utan regn eller bevattning, full med pumpa, grönkål, pak choi och tagetes.


Terrassen efter ett par rejäla höstregn. Innan det var vi helt vattenlösa i nästan två veckor. Odlingen såg matt ut, men långt ifrån död. Superimponerad av täckodling just nu.

Vatten!

Läste du om vattenbristen i DN nu för ett tag sen?

Det påminde mig om i somras, när jag blev så himlars glad av att läsa det här i tidningen. I korthet:

* Under sommaren 2016 var det sjuk vattenbrist.
* Brunnar sinade och vattnet tog slut, på till exempel Öland och Gotland.
* Men även på ön där jag hyr ett litet torp (alias ”Elins torp”).

Det var de dåliga nyheterna. Här kommer det goda nyheterna:
* Under sommaren ändrade folk, på ett drastiskt sätt, sitt beteende för att spara vatten.
* På Öland och Gotland sparade man mellan 10 % och 30 (facking tretti!) %. Mer specifikt, på Gotland: 20 % i juni, 10 % juli och 30 % i augusti. Jag tänker att det lägre sparandet i juli är en effekt av turister – man tar sämre hand om en plats som man bara passerar förbi.

Det här säger mig att vi kan göra STORA förändringar på KORT tid med AVGÖRANDE konsekvenser.

Här kommer kruxet:
* Det är inte privatpersoner som är storkonsumenter av vatten.
* Kalk- och livsmedelsindustrin på till exempel Öland får en mängdrabatt – ju mer vatten de använder, desto billigare blir det.
* ”Enligt uppgift” (från svärmor) har vissa, extra vattenhungriga, industrier förhandlat till sig vattengarantier. De etablerar sig bara på en plats mot en garanti (från typ kommunen) att det alltid kommer att finnas obegränsat med vatten för dem att slaska iväg. Och som sagt, ju mer de slaskar, desto mer tjänar de.

Slutsatsen:
* Privatpersoner kan göra stora, snabba, viktiga förändringar.
* De som borde tvingas att förändra sitt beteende är industrierna.
* Industrierna drivs av privatpersoner.
* Människor/industrier svarar mot både känslomässiga, ekonomiska och lagliga incitament. Om vi ger industrin BÅDE piska och morot, både böter och skam, och möjligheten att få en klapp på axeln och spara ju mer de sparar, så skulle det kunna hända SKITSTORA GREJER.

Irrelevant bild på mycket snygg göl i parken Bois de Moutiers i Normandie.