Hemmaodlade ärtgroddar och ärtskott

En gång tweetade Lindsey Lohan följande (fritt ur minnet): ”I had fruit sallad for dinner yesterday! It was mostly grapes actually. Fermented grapes. OK, I had wine for dinner yesterday.”

Detta är något som kan hända den bästa, och för några torsdagar sen hände det mig. Och kvar hemma i köket låg de blötlagda gula ärterna som jag tänkte koka ärtsoppa på, orörda. Redan dagen efter hade de fått små svansar och jag blev nyfiken. Jag la ärtorna i mitt groddtråg, sköljde två gånger om dan och på typ fyra dagar hade de utvecklat långa svansar och smakade som sockerärtor, fast med en viss beska. Ytterligare några dagar senare hade ärtgroddarna utvecklat en första antydan hjärtblad samt pyttesmå rötter på sina långa svansar, och de såg inte längre så aptitliga ut. Alltså la jag dem, mycket försiktigt, sida vid sida i en en plastlåda full med jord, och täckte med ytterligare lite jord. Redan samma kväll sträckte sig hjärtbladen upp ur jorden, och ett par dagar senare klippte jag några första ärtskott till mackan.

Nu, flera veckor senare, har jag klippt ner samma ärtskottt säkert tre gånger – jag visste inte ens att man kunde skörda dem flera gånger! – och i torsdags serverade jag lunch bestående av ärtsoppa med ärtskott på gula ärter på toppen. Nose to tail i odlingsvärlden!

Och justja, en av de allra smartaste grejerna här var att jag uppfann en egen självbevattnande kruka. Jag tog två likadana såna där plastbyttor som man får på affären – såna utan hål i botten. Den ena la jag småsten i botten på (lecakulor skulle funka lika bra). Den andra gjorde jag små hål i botten på, och fyllde med jord. Sen placerade jag jordbyttan i stenbyttan, och vattnade tills dess att småstenen var halvt täckta med vatten. På det sättet sökte sig ärtskottens rötter ner mot vattnet, och jorden var alltid lagom fuktig.

IMG_20210310_065628 ärtskott gula ärter hemmaodlat

IMG_20210313_142325 ärtskott gula ärter hemmaodlatIMG_20210317_090018 ärtskott gula ärter hemmaodlatIMG_20210317_085917 ärtskott gula ärter hemmaodlat

For those about to rocket

Det här är den tid på året när jag och mannen skulle ha hunnit installera oss ordentligt i Paris. Drivit runt på gatorna i det milda december-regnet, sagt till alla vi känner att vi är tillbaka, handlat på marknaden, druckit små glas kallt rött vin på rangliga uteserveringar. Denna plats finns inte längre. Inte just nu i alla fall. Så vi är kvar i Sverige. Och här kan jag, till skillnad från Paris, faktiskt så lite grejer så här mitt i vintern. Lite ruccola till exempel, i en gammal körsbärstomat-ask.

Återförenade!

Efter sju månader, alias den längsta evigheten nånsin, är lotten och jag återförenade. Den här känslosamma scenen utspelade sig vid andra besöket, när jag hunnit rensa i alla fall hälften av landen från ogräs.

Med i bagaget har jag: chili (”Jamaican Yellow”), helt vanlig mynta och myskgräs. Och ja, jag inser att det här gör mig till grässmugglare.

Jag fick myskgräsfröerna av en vän som köper myskgräs som rökelse, men det var så himla dyrt så hon frågade om det gick att odla. Jag läste nånstans att de måste stratifieras, så om jag inte gjort det i vintras i Paris så hade jag varit tvungen att vänta ett helt år på nästa chans. Men nu är gräset alltså uppe och det klarade flygresan utan problem.

Förutom rökelse går det att krydda vodka med gräset – på samma sätt som buffelgräs. Det ger en lätt smak av vanilj och vodkan blir fantastisk. Man kan ta små små klunkar ren, kall vodka och jaga den med en tugga saltgurka som man doppat i honung.

Ett annat tips jag fick var att blanda vodkan med grumlig äppeljos och fet mjölk. Det blir en drink som kallas äppelpaj av polackerna. Tror jag. Men det kan också så där som med svenskar säger att norrmän kallar ekorre för tallefjant.

Lite av det här, och lite annat, pratar vi om i säsongsavslutningen av Grönsakslandet. Du kan lyssna HÄR. Varning dock för att jag flåsar i micken. Programmet spelades in när jag tog mina första steg på lotten, och jag var lite… uppspelt.

Ny cool grönsak upptäckt: Puntarelle!

liselotte watkins puntarelle kopia

Bilden som startade allt

Det var på Liselotte Watkins instagram som jag först upptäckte några mörka, maskrosliknande blad som jag inte kunde sluta stirra på. Liselotte bor i Milano, och hennes grönsaksshopping känns extra mycket som en fantasivärld så här i januari. Den naturliga följdfrågan på hennes bladbild var så klart:

”Dom där bladen?! Jag vill stoppa dom i munnen! Är dom bittra eller normala?”

Och på det svarade Liselotte

”Puntarelle! Man tar dom fina skotten längst in. Lägger i isbad. Hackar lite finare. Sen mojsar ihop ansjovis, vinäger och olja! Och så har man en magisk sallad!”

Efter en snabb sökning verkar puntarelle vara något av en cikoria (typ som en endive alltså). Fast med ett innanmäte som en blomkål. De mörka yttre bladen skyddar ett blekt inre fyllt av späda skott/blomknoppar. Italienarna kallar den också för sparris-cikoria, vilket makes sense.

Jag har precis upptäckt bräserade blomkålsblad (tänk typ som grönkålschips, fast en hel middag), och tittar numera extra noga på ytterblad. De här tror jag dock kommer vara så bittra att de är oätliga för alla utom möjligtvis fransmän. Men innerskotten!? Låt oss säga så här: Liselotte la upp bilden igår och det finns redan minst två utmattade butiksbiträden här i Paris som tittat på mig med bedjande ögon och sagt, ”NEJ, jag VET inte vad det ÄR för nåt.” [undertext: ”Du ska gå nu”.]

Internet påstår att puntarelle ska vara lättodlad (det påstår internet iofs om typ alla växter) och hyfsat härdig. Fröna sås mitt i sommaren och skördas sen höst/tidig vinter. Så om puntarellen inte är alltför känslig skulle den kunna vara perfekt för de svenska grönsakslanden. Typ tänk de där landen där du precis grävt upp den första skörden av tidig nypotatis nån gång kring midsommar – där.

Det var allt, dags att dra ut och trakassera fler fröbutiksanställda!

Det stora sallatsexperimentet

Visste du att svenskar bara helt nyligen började odla sallat som människoföda? Gamla människor i typ… Småland sockrade fortfarande bladen fram till för några årtionden sen.

Så, efter att helt äventyrligt köpt franskt sallatsfrö, ett land där man ätit sallat mycket längre än här, har jag insett att franska smaklökar är mycket mer öppensinnade än svenska.

Min plan nu är att göra den här eländiga, bittra fransosen lite mer svensk genom att låta den växa utan fotosyntes.

Så här ser den ut efter det första experimentdygnet i skafferiet.

 

Mungo Jerry

Tillbaka från semester (typ, om man kan säga att man kommer tillbaka från semestern när man ändå jobbar när man själv känner för det) och tillbaka till favoritfrukosten, Phở, full av örter och lök och groddar. Timern på odlingspyramiden i köket har pajat – upptäckte jag för ett tag sen när jag var uppe för att hämta ett glas vatten och den stod och blastade dagsljus klockan fyra på natten – så vår hemmaodlade holy basil är så potent att smaklökarna blir utslagna.

Fobos tidning Odlaren kör läsartips just nu och de flesta är helt genialiska även om det märks att vissa av tipsarna kanske är lite galna (hej farbrorn som tipsade om att man kan täcka sina fönster med frigolit för att skapa små odlingskammare på fönsterbrädorna). Ett av de bästa hittills var kvinnan som tipsade om att turbo-groddning av mungbönor.

TURBOGRODDA

När du blötlägger groddarna första natten, värm blötläggningsvattnet till 60°. Gör sen allt som vanligt (häll av vattnet, ställ mörkt, skölj morgon och kväll). Klart! Odlar-kvinnan sa att hennes groddar blev klara på två dar, det funkar inte för mig, men groddningstiden är som allra minst halverad. Framsteg!

It Was 20 Years Ago Today

Sjukt att tänka att jag för bara ett år sen precis sått och skördat mitt livs första, frivilliga frön (jag räknar inte alla tvångsfrön som man sådde i mjölkförpackningar på dagis).

Nu har jag en stor låda full med olika frön – physallis från Sesam (det funkade, fröna kom!) och gojibär från J (tack!!!) bland annat – som ska drivas. Och jag skulle aldrig ens drömma om att direktså någonting. Jo förresten, bönor. Det blev katastrof i köket förra året. Bönorna trivs bättre direkt i jorden.

Och alldeles precis nu bestämde jag mig för att idag ska gå åt till att göra en kalender med försådd- och utplanteringsdatum i, så att jag inte missar nåt.
Vad roligt det ska bli!

Hellebores Hath No Fury…


När man kommer in i en ny värld upptäcker man ofta en massa nya könsroller som man aldrig varit medveten om tidigare.

Bland odlare anses blommor och design (eller ”pynt”) till exempel vara kvinnors uppgift, medan riktiga män ägnar sig åt grönsaker, träd och gräs, gräs, gräs. Det här känns ju mest som att någon har dragit egenskaper ur en hatt och sen delat ut dom huller om buller, men för många ”på insidan” är det en sanning.
Själv tycker jag att blommor är töntigt (jag tycker självklart inte att kvinnlighet är töntigt, som sagt, jag ser inte hur östrogen och en dragning till oätliga växter kan ha ett samband) och ingen skulle vara gladare än jag om jag fick spendera mina somrar med att beskära bärträd och -buskar.
Men det finns undantag. Så, som ett hommage till könsskilnader skulle jag härmed vilja säga GUD vad fint det är med julrosor! Jag fick en av svärmor i julklapp och till våren ska jag plantera ut den.
De trivs i halvskugga, i lövig jord, så den kommer hamna någonstans i närheten av plommonträdet (dock inte så nära att det aldrig regnar på den). Den står gärna i norrläge också (note to self: skaffa kompass).
I senaste numret av The Garden tycker dom att den passar bra tillsammans med snygga men giftiga busken tibast eller vintergrönt, samt snödroppar, scilla och vivor.
OK, tack och hej så länge, könssterotyp! Vi ses säkert snart igen.