Och fonden går bra?

Jag har startat en fondpåse. Det är lite som en fondportfölj, fast mer värdefullt. Jag förvarar påsen i frysen, och i den lägger jag vissna kålblad, lökblad och bortskurna stumpar, morotsskal och så vidare och så vidare. Skal av ingefära har visat sig vara en stor hit. Helt enkelt allt sånt som EGENTLIGEN är ätbart, men som hamnar i komposten för att maten faktiskt blir mer aptitlig om man inte använder vissna blad och grova skal. MEN dessa grejer funkar alldeles utmärkt att koka fond på! Det är det fondpåsen är till för.

Jag använder bara rena rester – alltså inte skal av leriga morötter eller lökar. Morötterna skrubbar jag av lite snabbt innan jag skalar dom, och när jag köper lök på affären så brukar jag som regel alltid tvätta dom i kallt vatten med en skvätt äppelcidervinäger (närmare beskrivning längst ner).

Hur som helst.

Jag lägger de rena grönsaksresterna i fondpåsen i frysen, och när påsen är typ halvfull kokar jag fond. Det är viktigt att inte vänta alltför länge, får då måste man koka så fruktansvärt mycket fond på en och samma gång.

Recept

1. Hetta upp smör i en stor gryta. Fräs de frysta grönsakerna i smöret. Här kan man nog fräsa lite som man vill: det finns fonder (som den som används till nudelsoppan pho till exempel) där grönsakerna i stort sett bränns svarta. Jag brukar nöja mig med lite yta bara.
2. Slå på vatten så att det täcker grönsakerna.
3. Koka 45 minuter. Slå på mer vatten under tiden om det behövs. Jag brukar ha en vattenkokare med hett vatten vid sidan av, så att det inte tar så lång tid att koka upp.
4. Sila.
5. Klart.
6. Förvara i kylen i några dagar, eller i ej helt fulla burkar i frysen tills det är dags att använda. Funkar som bas i soppor, risotto, grytor, till att koka linser i och så vidare.

Tvätta lök

När jag köpt lök på affären börjar jag alltid med att lägga dom i en skål, slå på en skvätt äppelcidervinäger och täcka med kallt vatten. Löken får ligga så i… 20 minuter? Eller ett par timmar. Tills dess att det yttersta skalet på löken är fuktigt. Då gnider jag löken i händerna, så att all eventuell smuts försvinner, jag rycker bort den lilla rottussen längst ner och rotborstar bort eventuell jord, jag tar bort lösa eller skadade skalbitar, så att bara ett tajt, blankt skal blir kvar. Om detta skal visar sig vara det första ”riktiga” löklagret – alltså ett saftigt löklager som går att äta – så gör det ingenting. Detta löklager förvandlas till vanligt skal över tid. På det här sättet upptäcker jag också skador på löken. Skadade exemplar läggs åt sidan och används först, eftersom de inte går att lagra. Övriga lökar får torka på en handduk innan de hamnar i grönsaksskålen, där de håller sig perfekt i veckor. Jag gör likadant med ingefära och andra grejer som kommer från affären – låter dom ligga i vatten och äppelcidervinäger och skrubbar skalet med en mjuk rotborste. Se till att grönsakerna torkar ordentligt innan du lägger dom i grönsaksskålen bara, annars kan dom ruttna eller gro (yay, växtkraft!). Om jag planerar att äta skalet på apelsiner eller grapefrukt (syltade eller i marmelad till exempel) gör jag likadant med dom också. Älskar att ha en stor skål med rena, fina grönsaker hemma – ätbara inifrån mitten och hela vägen ut till skalet.

 

Annons

Hanna Hellquist pratar odling

Jag är alltså RADIOPRODUCENT nu! Till Hanna Hellquists Vinter i P1, som du kan höra här under ⤵️. Tipsa gärna en kompis om du gillar det – det var ju inte direkt ofett att göra radio, om jag säger så.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1205794?programid=2071

Programmet handlar, i grunden, om odling. Och om odling som ett sätt att hitta en väg ut ur den förlamande hopplöshet man kan känna i en värld där till synes mäktiga krafter kör över folk (och då menar jag ALLA folk: människofolk och djurfolk och växtfolk), med sin egen vinning som enda mål.

Det är 100 % Hannas prat – hon satt i vårt kök och skrev som en furie i tre dagar. Men en anledning till att jag tycker att pratet är viktigt är att jag tror på berättelser. Jag tror på kraften i berättelser. De historier som vi berättar om oss själva och andra formar våra samhällen och avgör hur vi handlar. Ett land som ser sig själv som en stor kolonisatör kommer att bete sig så. Ett folk som ser sig själva som sparsamma puritaner kommer agera utifrån det.

Och om vår berättelse just nu bara handlar om skam, ångest och hopplöshet, så tror jag att vi kommer att bete oss ologiskt och osmart – skam och skuld är två av de obehagligaste känslorna och de flesta är beredda att göra nästan vad som helst för att slingra sig undan från dem. Till exempel genom förnekelse eller spelad likgiltighet, genom att peka finger åt andra (”Jag är i alla fall inte lika dålig som XXXX”), genom att helt enkelt ge upp, eller genom en massa andra överlevnadsmetoder som inte är alls användbara just nu. Och om vi kan börja se oss själva som goda odlare, istället för som giriga parasiter på ett jordklot som skulle klara sig bättre utan oss, så tror jag att det är ett steg i rätt riktning.

Så, hur som helst, lyssna på Hanna! Hon är smart och bra. Om du håller med, tipsa en vän, så att hennes ord och berättelse sprids som en god jordbakterie genom hela vårt land.

Äppeltips – tarte fine aux pommes

Det här recept är hämtat ur boken ”Efterrätter”, av kocken Olle T Cellton. Boken är så ny att jag vill inte spoila receptet helt – köp den eller låna den på biblan om du vill ha Olles alla förenklande specialtricks (det är 100 % värt det).

Men grundreceptet är typ så här:

1. köp smördeg (eller gör själv om du är händig)
2. klipp den i två remsor, kasta den ena remsan i frysen, och rulla ut den andra remsan i en långpanna täckt med bakplåtspapper.
3. skala och kärna ur ett gäng äpplen, hacka upp dom lite grovt och koka till ett äppelmos med lite socker och vanilj. Låt svalna.
4. skala och kärna ur ytterligare ett gäng äpplen, och skär dem i tunna skivor (jag brukar bara skala äpplena, och sen köra dom på mandolinen hela vägen in till kärnhuset: då blir dom liksom automatiskt urkärnade)
5. smeta ut äppelmoset på smördegen
6. lägg äppelskivorna lite omlott ovanpå moset.
7. smeta ut mjukt smör på äpplena och strö över strösocker
8. grädda i typ 12 minuter på typ 200 grader
9. ta ut, smeta på lika mycket smör till, och strössla över ännu mer socker
10. Grädda i typ 10-15 minuter till
11. ta ut ur ugnen och dra över både kaka och bakplåtspapper på ett galler, där kakan får svalna till ljummen eller rumstemperatur
12. serverar med grädde eller vaniljglass
13. så jävla gott!

Jag gjorde precis det här recpetet för första gången, och som alla vet måste man göra en rätt minst tre gånger innan den blir riktigt bra, men den här kakan blev awesome MED EN GÅNG. Jag fick både äppelmos och skivade äpplen över: moset äter jag i filen till frukost, och skivorna strödde jag ut över ett gallare och torkade till såna där äppelringar man åt när man var liten. Också så jävla gott.

Tarte fine aux pommes, eller äppelkaka som vi kallar den på svenska, är perfekt när man har mer äpplen än man kan hantera. Det finns ju nån statistik som säger att mängden äpplen som varje år ruttnar bort som fallfrukt, är typ lika stor som alla äpplen som köps på ett år i Sverige. Och jag är SÅ HIMLA TACKSAM mot alla villaägare som ställer ut äpplen till oss som inte har några egna träd. Årets ros till er för tusan!

Festivalrelaterade trädgårdsutflykter

I somras gav jag tips på trädgårdsutflykter till tidningarna Café och Residence, som passade extra bra om man kuskade runt på festival i Sverige. Nu är ju festivalsäsongen över, men tipsen är fortfarande relevanta, så jag bjussar på dom här också.

Göteborgs botaniska trädgård
Jag gör ofta trädgårdsutflykter när jag är på festival: trädgårdar lindrar flera festivalrelaterade krämpor. Det var så jag hamnade i kålgården på Botan första gången – den här superimponerande trädgården ligger bara en gångbro bort från Way Out West.

Gunillaberg
På väg hem från Muskelrock är Gunillaberg som balsam för själen. Där finns en skog full med liljor, konstiga, organiska skulpturer, gulliga djur och vindlande skogsstigar som leder fram till övergivna lusthus där väggarna består av grumligt glas och möblerna är gjorda av flätade kvistar.

Tage Andersens Gunillaberg!

Ett litet lusthus i Gunillaberg.

Här är en gång på Gunillaberg som är jättelätt att kopiera och blir skitfin – som en hängbro genom trädgården.

Holma skogsträdgård
Jag minns inte längre vilken festival det var som tog oss till Skåne, men jag minns hur det kändes när en gammal hippiedam i stort sett räddade livet på oss genom att ge oss en kopp grönt te och en smörgås på mörkt, sött bröd och riktigt smör och skickade ut oss i Holma skogsträdgård – köksträdgårdarnas svar på filmen Mad Max.

Den hemliga odlaren på besök i Holma skogsträdgård

Capellagården
Om du av nån anledning befinner dig på Öland Roots – för att se Tanya Stephens tänker jag mig – så är en utflykt till Capellagården obligatorisk. Växthusen med tomater och fruktlunden där ankor sköter skadedjursbekämpning är imponerande, men det är den lilla giftträdgården som jag förlorar mig i, full med växter bakom galler, så farliga att man helst inte ens ska ta i dem.

Älskar Capellagården!

Flätade kanter till rabatter – tumme upp.

Blomman för dagen på Capellagården.

Mandragora i giftträdgården på Capellagården.

Potatisbacken i Ammarnäs
Det här är ingen romantisk festivalutflykt, utan ett tips för hardcoreodlaren med grönsaksintresse. Potatisbacken är en moränkulle från istiden som brukas enligt anarkistiska principer: på våren harvas den kollektivt, sen sätter alla sin egen potatis. Så har den brukats och skördats sen 1800-talet, vilket enligt all känd vetenskap borde vara en biologisk omöjlighet.

BONUSTIPS
Kalvkätte i Hultsfred
Söderbrunns koloniområde i Stockholm
Wij trädgårdar i Ockelbo
Mandelmanns – så klart

Rabarber-drift på hög nivå

Vårens allra första: blekt strandkål, rabarber, gräslök och maskrosor.

Jag älskar ju att hålla på och mickla med rabarber: bleka den till glasrabarber, driva den med hjälp av svarta tunnor och obrunnet gödsel, så den från frö (rekommenderas – det är skitkul att så rabarber).
Och nu precis läste jag om det här tricket i Simon Irvines bok ”I kökslandet” (om du är otålig, scrolla längst ner, där kommer tricket):

Man kan gräva upp rabarberplantor på hösten, ta in dom och väcka dom till liv och på det sättet ha färsk rabarber långt innan alla andra. Det här visste vi ju redan, men Simons trick handlar om tajming.

Vi har ju ett nordatlantiskt klimat, med tydliga säsonger. Våra växter älskar säsongerna. De vill gro på våren, blomma och bära frukt på sommaren, vissna och somna in på hösten. Till skillnad från, säg, Kongo, där det är ständig sommar, avbruten av regnperioder. När jag var där stirrade jag glosögt på träd under ständig tillväxt: en gren med unga, nya skott, en gren full med blommor och en gren full med frukt, samtidigt. Det här kan låta som ett paradis, men så här vill INTE våra nordiska växter ha det. Även om vintern inte kom skulle de vissna ner och dö. Men utan vinter, ingen vår och ingen anledning att vakna till liv igen.

Så, här kommer tricket: för att det ska funka att ta in och driva rabarbern, måste man låta den TRO att det har varit vinter. Och eftersom människan inte lärt sig läsa växters tankar, trots att växter verkar ha kunnat läsa människors tankar hur länge som helst, så måste vi vara mer matematiska. Vi måste räkna kylpoäng. Så här gör man det:
* En fullgod vinter har ett samlat värde av 300 till 500 kylpoäng.
* Efter den 1 oktober kan man börja samla poäng, och allt under +10 grader räknas.
* Kolla utomhustemperaturen en gång om dagen, vid niotiden på morgonen.
* +2 grader räknas som 8 kylpoäng, skriver Simon. Han nämner inte något om övriga grader så jag gissar att +3 räknas som 7 poäng, +4 som 6, +5 som 5, och så vidare.
* Sen är det bara att plussa ihop tills man kommer över 300, eller närmare 500, beroende på vilket som händer först, men INNAN tjälen sätter sig och rabarbern fryser fast i marken.
* Sen gräver man upp rabarber, planterar den i en kruka inomhus i ett mörkt rum, vattnar och väntar på sina första bleka stjälkar glasrabarber.
* Har man riktigt många plantor kan man sprida ut skörden: börja med att ställa de flesta krukorna mörkt och svalt. Flytta in dem i värmen en åt gången: allt eftersom en planta blir färdigskördad kan nya krukor plockas in i värmen, ända tills utomhusrabarbern vaknar till liv, och säsongen börjar om på nytt.

Superpotatistipset

En kompis frågade mig precis hur tidigt man kan börja odla potatis, och jag tänkte ge henne mitt superpotatistips här från bloggen. Men nu hittar jag det inte! Har jag aldrig postat mitt superpotatistips!?

Här kommer det i så fall.

Det finns ett arbetskrävande sätt att få riktigt tidig potatis, men man behöver nästan vara på plats vid odlingen, eller i alla fall besöka den nån gång i veckan.

Gör så här: fäst tjock, svart plast över potatislandet – svart markduk funkar. Börja tidigt på året, hur tidigt som helst egentligen. Den svarta plasten värmer upp jorden och gör att tjälen försvinner snabbare.

När marken under plasten tinat, skär du upp kryss i plasten, 10 cm breda med 60 cm intervall. Gräv ner en förgrodd potatis, till hälften, under varje kryss. Täck med mull/kompost/jord. Marken borde fortfarande vara fuktig efter vintern, men om den inte är det, vattna.

Såga till elrör i lagom långa bitar, och stick ner som låga bågar över potatislandet.

Fäst bubbelplast över över bågarna. Jag har aldrig hittat tillräckligt mycket hel bubbelplast, så min är det alltid massa hål i, men har man hel bubbelplast bör man nog skära till små lufthål i plasten. Annars får man kokt potatis. Över bubbelplasten fäster du vanlig fiberduk. Jag är inte säker på varför man måste ha båda, men det är enda sättet jag gjort det på, så jag vågar inte rekommendera att skippa den.

Allt eftersom det blir varmare ute kan du ta bort bubbelplasten, och bara behålla fiberduken.

Sen kan du hålla koll på potatisen genom att bara glutta under plasten, och om det känns som om det är risk för att den blir grön, kastar du bara på massa stuff ovanpå plasten, runt krysset – gräs, halm, löv, kompost, till och med sönderrivet tidningspapper funkar.

Det är viktigt att börja tidigt, eftersom det typ inte går att vattna den här odlingen, och alltså måste potatisen klara sig på den fukt som finns i marken sen vintern.

När vissa potatisar börjar bli stora nog att skörda plockar du bara fram dom från under plasten, och låter resten växa vidare.

Här är en bildserie från tiden när jag hade extremt rutten mobilkamera och gillade att använda nåt som hette Cat Wang när jag instagrammade. Det är är därför det är en glittrig katt på ena bilden.

Förgro potatis inomhus, med lite jord och mycket ljus.

Svart markduk + elrör som bågar.

Bubbelplasten på plats över bågarna.

Första tjuvtitten under plasten. (jävla sniglar som tuggat på den uppe till vänster!)

Tomatsmart

Är just nu ÄNNU mer kär i Ruth Stout än tidigare. Ruth uppfann täckodling i USA men jag har bara läst henne på svenska tidigare. Tills nu, när jag läser How to Have a Green Thumb Without an Aching Back, som handlar om hur Ruth skaffar sig en gård och sitt första, enorma grönsaksland. Jag kan inte läsa så mycket åt gången, eftersom jag måste gråta hela tiden, men dom små stycken jag tar mig igenom är underbara.

Här är två tips jag fastnade för med en gång:

🍅 Ruth odlar tomat på friland, i ett klimat som liknar Sveriges. Alltså måste hon förodla dom inomhus, innan hon planterar ut dom i juni. Om tomaterna då hunnit bli så långa och gängliga att dom inte kan hålla upp sig själva längre gör Ruth så här: gräver ett litet dike, lägger tomaten ner och täcker med jord, så att allt utom bara själva toppen på tomatplantan hamnar under jord. På det sättet skyddas bladen från brännskador, det kommer nya rötter längs hela plantan och den lilla toppen ovan jord växer snabbt ikapp andra, försvagade plantor som kämpat mot blåst och sol med tunn stjälkar.

🍅 När även den lilla toppen blir så hög att den inte kan hålla sig uppe låter Ruth den bara ringla iväg över marken. Eftersom hon täckodlar håller sig tomaterna rena även när de mognar fram på marken. De blir lättare att plocka och hon slipper hålla på och mecka med stöd.

Jag testade faktiskt det här sista i liten skala för nån sommar sen. Jag hade läst att Masanobu Fukuoka gjorde likadant. Jag hade en solig vägg som jag ville odla tomater mot, men jorden precis vid väggen var så dålig och ogräsinfekterad att jag inte ville stoppa ner tomaterna där. Istället täckte jag marken med tidningspapper och planterade tomaterna en meter och en halv ut från väggen. Jag planterade dom snett, så att dom redan från början vilade mot marken. Sen var idén att dom skulle ringla iväg mot den varma stenväggen, vilket dom lydigt gjorde. Enda problemen var att tomaterna trivdes så bra att de snabbt täckte hela marken, samt att mina armar inte är en och en halv meter långa. Så varje gång jag skulle plocka en tomat var jag tvungen att göra utfall mot väggen och sen skjuta mig tillbaka med hjälp av armkraft, och handflatorna fulla av stickor.

Tistel-kris

Alltså tistlar, can’t live with ‘em, can’t shoot ‘em.

Den här skottkärran är fylld med kanske hälften av tistlarna som jag precis drog upp för hand. Det tog en dag. Jag har fortfarande ont i ryggen. I en sekund trodde jag att jag hittat en mariatistel, men det stämde inte.

Så jag har börjat samla på tisteltips, för att försöka se nån sorts slut på detta vansinne. Här under är min (inte jättelånga) lista hittills. Fyll gärna på med fler tips om du har!

* Just nu, i början på augusti, är egentligen lite sent att rensa tistlar. Kompensationspunkten är när knoppen precis har bildats, vilket snarare är i slutet av juli. Om man rensar då gör man som mest skada (muahahaha! [förlåt]).

* En grej jag själv upptäckt: om man istället klipper ner alla tistlarna så fort dom visat sig på våren kommer dom tillbaka lika starkt igen, med enda skillnaden att dom, likt en hydra, får fem blommande stjälkar istället för bara en per planta. Rekommenderas EJ.

* Ett problem jag har med mina fulla skottkärror (omkring tio stycken, om man även räknar tistlarna jag slog med lie), är var jag ska göra av dom. Nån tipsade om den grymma idén att SYRA dom. Alltså lägga tistlarna i tunnor (jag använder gamla rena latrintunnor), fylla med regnvatten och mikrobakterielösning (jag använder bokashi-EM, och började experimentet igår, så jag kan inte recensera än) och sen låta stå i tre veckor. Tistlar är så sticksiga att de inte går att använda i täckodling, men efter syrningen så mjuknar stjälkarna, och dom går att lägga i kompost/på odlingen. Geni.

* Marktäckning är det enda hållbara alternativet (det ENDA) för att få bort tistlar. Men markduk är DYRT. Jag fick ett tips om att köpa markduk av företag som jobbar med grus och vägganläggning, där duken ofta är billigare, men eftersom jag behöver täcka typ 500 kvadrat blir det fortfarande mycket pengar. Drömmen just nu är kartong. Massvis med kartong. Tänker fråga på Ikea och sätta upp lappar i närområdet. Var precis på tippen och dräglade över kartongcontainern.

* Man kan äta tistelblommor. Jag är självförsörjande.

* En välgödd gräsmatta som klipps regelbundet ska kunna motverka tistlar. Det här låter rätt, eftersom stället där mina växer är supermagert, och gräset kämpar för överlevnad.

Vatten II

Har jag berättat att jag täckodlade på riktigt för första gången nånsin förra sommaren?

Som alla som kollade på Elins torp vet så byggde jag också en grönsaksterrass från scratch. Men jag tror inte jag lagt upp den här serien i sin helhet tidigare. Eller? Jag kör den ett varv till hur som helst.

Terrass med bara en våning.

Terrass med två våningar, täckta med ogräs som jag slagit med lie precis runt hörnet.

Terrassen i mitten av augusti, efter en hel sommar i stort sett helt utan regn eller bevattning, full med pumpa, grönkål, pak choi och tagetes.

Terrassen efter ett par rejäla höstregn. Innan det var vi helt vattenlösa i nästan två veckor. Odlingen såg matt ut, men långt ifrån död. Superimponerad av täckodling just nu.

Milky ways

Tips-tajm!
Fick precis ett brev från en person som bor i den tjusiga ekobyn i Baskemölla, med det här tipset: att frysa in bär i mjölkkartonger!

Jag har aldrig riktigt gillat att odla i mjölkkartonger (botten blir så saggig!?), men det HÄR känner jag är helt korrekt sätt att hantera dom. Sprätta upp, fylla, vika tillbaka tejpa ihop, märka och sen stapla i frusen. Att fylla fyrkantiga utrymmen med fyrkantiga grejer alltid så mycket mer tillfredställande.