Mänskliga växter

Jag har ju skrivit en ny bok, ”Herbariet”, och första kapitlet handlar om växtkommunikation (alias det coolaste ever).

Det är en komplicerad process, men en av dom första mer konkreta grejerna jag fastnade för var det här med kvävefixerande växter.

Du vet hur det funkar:

* Växter behöver kväve.
* Kväve finns överallt.
* Kväve är tyvärr inte särskilt lättlösligt, det behövs en insats för att man ska få i sig det.
* Vissa växter har just en sån förmåga – den förmågan kallas ”kvävefixerande”.
* Baljväxter, klöver et al kan binda kväve ur jorden, och förvandla det till typ näring. På vägen tillverkar de även socker, som de behöver för att växa.
* De gör inte det här själva, utan får hjälp av massa små bakterier och svampar i jorden.
* Som tack för hjälpen, och för att varelsen i jorden ska fortsätta samarbeta, matar växterna dem med socker. (Det här sista fick mitt huvud att explodera första gången jag hörde om det. Visst antyder det att växter har en uppfattning om orsak och verkan?).

Ok, det om det om en av grunderna för växtsamarbete och växtkommunikation.

I senaste numret (#1 2016) av min bästa tidning Odlaren så är det en lång artikel om just det här. Där står bland annat att klöver kan täcka ett potatislands hela behov av kväve. Man ska låta klövern stå kvar ända fram till precis innan man sår eller sätter, ELLER så kan man så in klöver i efterhand, kring midsommar, mellan grödorna. Då står de där och fixerar och läcker kväve till alla runtomkring.

En grej som fick mig att studsa till var det här:

* Enda gången som den här processen INTE funkar som den ska är om jorden redan från början är full av lättillgängligt kväve.
* Som till exempel om du har konstgödslat.
* Då skiter växterna i mata bakterierna och svamparna i jorden och roffar åt sig allt kvävet själva istället, och ingen förbättring sker.

Så växterna är, trots att de känner till orsak och verkan, alltså fullkomligt illojala!?
Och de struntar dessutom i kvalitetssäkningen! När de snubblar över lättillgängligt kväve så är de helt ba, ”Fuck den där konstiga bakterien – här ska kvävesvullas, gratis!”.

När jag berättade den här långa historien för min man svarade han, ”Nu blev växterna allt lite mer mänskliga, eller hur?”.

Annons

Kampen om bären

Den här bloggen startade som ett sätt för mig att sortera mina tankar, för att sökifiera alla de små lappar med instruktioner som jag skrev till mig själv sena kvällar när jag drack vin och läste odlingsböcker, och för att ge mannen lite avlastning, ett andrum i mitt nästan konstanta odlingstjat.

Sen dess har det overkliga hänt att jag fått börja JOBBA med att skriva om odling, och bloggen blev mer av en dagbok.

Men  här kommer ett sånt där old school-inlägg, ett helt vanligt odlingstips uppsnappat nån gång från nånstans som jag nästan aldrig minns:

Odla nässlor kring svart- och rödvinbärsbuskarna. Buskarna är så tåliga att de inte störs av ogräset, och nässlorna gör att fåglarna håller sig borta från bären. När du, som till skillnad från fåglarna har motsatta tummar, vill plocka bären klipper du bara ner nässlorna.

Använd nässlorna som täckmaterial i odlingarna, eller gräv ner dom några centimeter under jorden, så blir de till näringsrik kompost.

Snygg häck

Ja, jag erkänner, jag gjorde det här inlägget enbart för att få använda den här rubriken som jag precis kom på.

MEN det var faktiskt en väldigt snygg häck i senaste numret av The Garden.
Det är björnbär och murgröna, men innan jag läste bildtexten trodde jag det var björnbär och humle, vilket också kändes som en sån himla bra idé. Vi har lite problem med vår björnbärshäck eftersom den aldrig vill tjocka till sig. Och några remsor humle i den skulle göra jobbet på ett kick.
Unga humleskott går att äta, och kottarna är potenta som lugnande medel (det är humlen som gör öldrickare sömniga). Några torkade humlekottar i kudden kan hjälpa om man har svårt att sova. Det kanske var inbillning men jag torkade några i vårt hus för ett tag sen, och blev helt groggy bara av att vara därinne.

Örternas Rike Söker Rötterna

Förra avsnittet av Örternas Rike var rot-special.

• Valerian, eller vänderot, har jag varit nyfiken på ett tag. I Runåbergs-katalogen tror jag den beskrivs som något i stil med: ”Den bästa läkeörten nånsin. Bara att odla den har en positiv inverkan på alla växter, djur och människor i närhten.” Lesley berättade att den även används mot shell shock hos soldater vilket ju låter helt bisarrt men visst, är man den bästa läkeörten nånsin så funkar det säkert. Den är i alla fall extremt lugnande.
• Tagetes, denna tråkiga, tråkiga blomma, visar sig bara vara mer och mer användbar. Doh. Den motar nematoder i dörren, och passar alltså bra vid potatis och tomater, dessutom stoppar den (det här låter också bisarrt, men har Lesley sagt det så tror jag på det) kirskål, kvickrot och rotvinda, så om man använder den som kantväxt minskar man ogräsinvasionen.
• Vitlök är en perenn. Det var kanske helt självklar, men kändes ändå spännande. Man kan bara lämna den i jorden och låta den växa om man vill.
• Såpnejlika – här är en för alla tjejer därute: såpnejlika luktar HALLONSORBET och ger en bra ansiktstvätt. Koka såpnejlikan i mjukt vatten i 20 minuter, och använd sen avkoket.
• Ålandsroten blir god om man kanderar den. Men eftersom den är slemlösande, bra mot skabb och för matsmältningen känns det kanske som att den hör bättre hemma i något annat århundrande. Och då är det inte främst det senaste jag tänker på.

Förutom de här höjdpunkterna hälsade asiatiska rotexperten John Hall på och sa saker som ”Den här [extremt obskyr kinesisk rot] ökar blodcirkulationen i livmodern.” och ”Långvarig användning av ginseng ger dig toxisk chock i hjärtat.”

Good times.

Wåår

Ok, lite tidigt, men det var tagetes-special i det här numret av The Garden, så jag tänkte försöka snoka reda på mina favoriter. Det är konstigt med tagetes, det verkar som att alla (ink. jag) ogillar dom, ända tills man får en egen trädgård, då börjar man gilla dom (även jag). Dom är så enkla och, javenne, bonniga. Men samtidigt så drar dom till sig blomflugor (dom där låtsas-getingarna, inte dom som surrar runt i vasken när det är rötmånad), och blomflugor i sin tur äter bladlöss. Så yay för naturligt växtskydd.

De finaste i The Garden var

• T. Patula, Aton Fire
• T. Patula, Bonanza Flame

Båda var dubbelblommiga och mäktiga, med röd-gul-spräckliga blad.

Taggarna ska i jorden i början på april, och sen ut i trädgården i början på juni. Tror de kan se mäktiga ut tillsammans med riktigt mörkt röd grönkål, eller svartkål.

Undrar vart jag ska få tag på fröet…

Dem Erbs

Handlat på örtagården i Vickleby: Chili – peruvian purple, till köket. Ger medelstora, gröna, mittimellan starka frukter, och växer mer ju mer utrymma den får. Luftlök – som ska planteras i mitten av ett litet, runt land, som ett blickfång, omgiven av cirklar av vitlök. Vitlöken ska jag beställa från Solberga Gård, som skickar ut sättlöken när det är dags att sätta. Kanske får det bli några cirklar vintersallat också. Vinterkyndel – förra vintern drunknade den. I år bäddarna högre, och förhoppningsvis blir det kyndel till bönorna i höst.

Archangelica

Efter att ha hällt sex deciliter socker i den här, i och för sig väldigt goda, sylten kom jag att tänka på att Terence Conran tipsar om att det går att ha angelika istället för en del av sockret som man sötar rababarber och krusbär med.
Det går att så angelika på hösten också, det ska jag göra, och eftersom den gillar att ha det fuktigt och lite skuggigt passar den bra runt just rabarbern.

Tips!

När man odlar snabbt och långsamt på samma plats, och inte gillar snörräta rader, då kan schackbräde-layout vara fin.

Som till exempel asiatiska bladgrönsaker tillsamman med lök eller selleri (mindre goda grannar är jordgubbar och störbönor).

Over The Edge II

Vi har ju redan bestämt att kantväxter passar bra i en potager, så här kommer några till.
All dom här är mer beständiga växter, som kan komma tillbaka från år till år, som dom är bäst när man bestämt sig för var ens land ska vara nånstans. Det har inte jag än, men när jag gjort det kommer jag att börja ösa ut trift, som finns på bilden här.
Alla dom här blommar, några är ätliga. Precis som det ska vara. De här bildar dessutom en tät matta.

TRIFT

NEJLIKOR

TIMJAN

Föredrar man örter kan man använda:

ISOP

ROSMARIN

KATTMYNTA

LAVENDEL

VIOL

I Just Called to Say, I TOLD YOU SO

I nummer 1/2009 av Koloniträdgården skriver Ann-Lis Pedersen om att kaotisk odling är den bästa om du tycker om att inte ha skadeinsekter i trädgården.

Eller, hon skriver inte exakt så, det är kanske mer min tolkning, men hon berättar att när insekterna liksom nervösflyger från blad till blad, som man kan se att dom gör ibland: lyfter, landar, lyfter, landar, så håller de på att identifiera växterna. Fyra stopp behövs sammanlagt, för att de ska bestämma sig för om mina grönsaker verkar goda. Om de inte får sina fyra nedslag, då rör de sig vidare. Så om man odlar lite grönkål, lite fänkål, en och annan lavendel och så ringblommor strödda överallt, då blir det för få stopp för de slöa fulingarna.
Långa, bruna jordremsor mellan växterna gör också att de gröna grönsaksremsorna ser ut som behändiga landningsbanor uppifrån. En tät, grön massa av växter som hjälper varandra är bättre.

Mel Bartholomew skriver ju också i Square Foot Gardening, att det egentligen inte finns nån anledning till långa, spikraka rader i en privatgrönsaksodling. Det är bara nåt hemmaodlare mimat efter professionella odlare, som ju är tvingade till den formen, för att deras maskiner ska kunna sköta planteringarna.

En kaotisk odling, som mer liknar hur det faktiskt ser ut i naturen (där det ju sällan blir några massangrepp), är bättre, enklare, snyggare och coolare.

And i mean it from the bottom of my heart!