Perpetuum Cooliflora II

Oj, jag hade missat några perenna grönsaker:

• Sparris – herregud, hur kunde jag glömma! Sparrisen vill ju till och med gödslas med tång.
• Vattenkrasse (Nasturtium officinale) – lite olika bud med den här växten: på vissa ställen läser jag att den är flerårig, på andra att den inte klarar frost, på vissa ställen att den behöver rinnande vatten, på andra att den bara behöver mycket vatten. På i alla fall ett ställe står att den vill växa på ”chalk bedrock”, vilket NE.se vill översätta som ”krit-berggrund.” Men visst är ”chalk” kalk? I så fall passar den ju perfekt på halvön.
• Winter cress (Nasturtium barbarea verna) – ett annat namn på engelska är scurvy grass, vilket är roligt och äckligt eftersom scurvy betyder skörbjugg, men hur som helst ska det det här vara som en helt härdig version på vattenkrasse. Hittar dock ingen info på svenska. Kan den kanske heta vinterkrasse, helt enkelt? Ja, det gör den nog! För nu hittade jag det HÄR.
• Sandsenap (diplotaxis tenuifolia) – den heter vildruccola på engelska och ska vara härdig och flerårig.
• Hosta – hej där överraskning, hosta går att äta! Man kan plocka de unga skotten, ånga dom, och till exempel använda dom istället för fisk i maki-sushi-rullar. (OBS! Ingen får gå hem och äta upp sin hosta och bli sjuk och stämma mig! Dubbelkolla med nån annan först.)

Annons

Perpetuum Cooliflora

Jag kom inte på nån bra rubrik, för nu ska det handla om det coolaste jag vet: perenna grönsaker!

De senaste veckorna har jag nosat reda på potentiella växter till halvön, som jag delat in i olika kategorier (bärbuskar, örter, gräs etc). Fleråriga köksväxter är en av de saker jag och M pratat om att fylla halvön med, så bland alla kalk- och tork-älskande växter gjorde jag en speciallista med dom här härliga grönsakerna.

• Strandkål (crambe maritima) – det här är ju den mest självklara av alla. Jag tror den kanske redan växer där. Snygg, gråaktig, mäktig kål som man kan äta innan den börjar blomma.
• Brassica oleracea var. ramosa – nån sort vildkål som jag inte hittar på svenska. På en holländsk site hittade jag det här: ”genoemd is een wintergroene, doorlevende bladkool, tot 120 cm hoog, die nooit zaad produceert, maar jaarrond vanuit de oksels jonge zachte scheuten vormt. De bladeren kunnen zowel rauw als gekookt of gestoofd gegeten worden.” Vilket jag tolkar som att den är vintergrön bladkål som blir 120 cm hög, och att man kan äta bladen råa och kokta. Kanske.
• Rabarber – ser mäktig ut, smakar gott. Det skulle nog kunna bli asfint om man planterar dom i långa rader och skaffar såna där viktorianska drivbyttor i terracotta och bleker stånden på våren. Är det inte konstigt att allt viktoriansk alltid handlar om att tvinga undan det som naturen vill ska ske? Oh well. Gott blir det i alla fall.
• Jordärtskocka – är perenn så länge man lämnar några knölar i marken varje höst. Kan odlas som vindskydd för andra, känsligare grönsaker eftersom de blir så sjukt höga.
• Kronärtskocka – Herrgård ska vara den med bäst härdighet i Sverige. Den förökas inte med frö, och jag har ännu inte hittat nånstans att köpa plantor – kanske mest eftersom alla eko-handelsträdgårdar jag ringt till hitills har svarat nyvaket och förvirrat förklarat att de inte öppnar förrän om nån månad. Latmaskar!
• Kardon – efter att ha antingen rensat kardon i två timmar innan middan, eller rensat kardontrådar ur tänderna i två timmar efter middan, blir jag mer och mer intresserad av att testa att äta kardonknoppar, som jag läst också ska gå.
• Strandbeta (beta vulgaris var. maritima) – mangoldens förfader. Vet ej om den är härdig, men det är alltid coolt med vilda grönsaker.
• Rankspenat (hablitzia tamnoides) – flerårig spenat-aktig pryl. Som klättrar. Högt.
• Harsyra/Sköldsyra (rumex acetosa samt scutatus) – syror är så mäktiga! Jag kröp alltid omkring under skuggiga lövträd och proppade i mig harsyra när jag var liten. Det är tydligen rätt skadligt för levern har jag läst nu. Oh well. Gott är det i alla fall.

OCH VINNAREN ÄR

• Cikoria/endive/vägvårda/vafan den nu heter – den här märkliga, märkliga grönsaken har jag på sistone börjat köpa i affären. Den är god. Jättegod. En fransk vän blandade den en gång med valnötter och grönmögelost. Det var himmelskt. Jag har blandat den med rostade mandlar och riven parmesan. Också fint. Men så här odlar man den: på sommaren sätter du blomman, vägvårda, som vanligt. När hösten kommer klipper du ner blomman och stjälkarna, gräver upp roten och sätter den i en bytta med sandjord. Byttan ställer du kallt, mörkt och fuktigt. Några veckor innan du blir sugen på att äta sallad ställer du byttan varmare (15-20°), men fortfarande mörkt och fuktigt. Då växer det plötsligen ut ett salladshuvud där det förut satt en spinkig blå blomma. Fucked up. Jag fattar liksom inte ens hur det går att sälja en sån grönsak. Den borde kosta flera tusen. Hur som helst är den perenn och jag har sett den växa vilt på öland.

Åh Derek Jarman

På uppmaning av M har jag knarkat Derek Jarman i två dar, och förutom att jag för första gången nånsin känner en viss dragning till muskliga män med crew cut, så tycker jag att hans steniga, kalkiga trädgård är en drömoas.

Här är de saker som jag tycker är finast:

Mönster i kaoset

Mitt i all sten och alla huller-om-buller-buskar finns en liten odlad fyrkant, med höjda kanter. På ett annat ställe ligger något som ser ut som ett gammalt rostigt cykelhjul.

Trä

Vindpinat, dött, gråvitt trä är dreeeamy.

Sten

Han säger nånstans i K-special-dokumentären att han samlar på sten. Att ha något man samlar på och sen lägga ett överflöd av det i trädgården är fint.

Vass

Nästan vilken tid som helst på året är vass-vippor fina. De kan ge lite, lite vindskydd också, till lägre, känsligare grejer.

Örter

Är det örter? Jag tror jag bestämmer att det är örter: vildvuxna, förvedade buskar med örter. Sjukt fint.

Förtätning

Längst bort från huset växer ett några få markkrypande buskar, och ju närmare huset man kommer, desto högre och tätare växer buskarna. Det ser absolut inte genomtänkt ut, utan bara helt naturligt, som att de högre buskarna frodats i skydd av huset.

Och så två andra saker som jag Derek inspirerade: Vi måste skaffa ett soundtrack! Och så borde man ha en fire pit. Dels ser det sjukt ockult ut men en svärtad stengrop, och dels kan man laga mäktig sydstatsmat i den. Om man äter kött. Annars kanske man kan titta på den bara, och rosta marshmallows.

Snart är det dags för halvöns planeringsmöte!

The Sheffield School – Nigel Dunnett

Nigel Dunnett har gjort en del fina ängar, men de är mycket grönare än James karga landskap. Det ser ju så klart finare ut så här på bild, men jag tror ändå James stil passar bättre vid ett övergivet kalkstensbrott, med vita stenar och i gassande sol.

Första bilden kommer från ett grönt tak i Rotterdam som Nigel designat.

The Sheffield School – James Hitchmough

Så, hela poängen är att alltså att göra en frömix, och sen sprida den över ett stort område. Det blir en äng eller en prärie eller en skogsdunge beroende på förutsättningarna och mixen.

Jag tror att en av mina favoriter är James Hitchmough, odlingsprofessor på Sheffield University.

Halvön är torr, solig och ligger faktiskt mitt på ett kalkstensbrott, och kolla in den här mäktiga torra, kalkstensängen som Hitchmough gjort. Han säger att den är baserad på iris och törel.

Den där gräsiga bilden är från Malmö, det är tuvtörel, och James säger att gräset Schizachyrium scoparium funkar ungefär likadant, men blir färggladare på hösten.

The Sheffield School

Gräs kommer nog att kännas modernt i ungefär tre veckor till (eller var det att det slutade kännas modernt för tre veckor sen? Jag blandar ihop) men jag är ändå lite sugen på designstilen som helt inofficiellt går under namnet Sheffield-skolan. Och förutsatt att man bara använder tillräckligt mycket gräs, då borde det ju rimligtvis bli en äng, och äng känns fortfarande sjukt fräscht.

Så, Sheffield-stilen funkar bäst på lite större områden, inte på lotten alltså, utan snarare på en halvö, eftersom den handlar mycket om flöde, vilket vi ju pratat om förr, och målet är att skapa något som ser naturligt och vilt, om än lite uppsnofsat, ut.

Här är lite regler:

1. Undvika allt som ser ”trädgård” ut, inga kantbäddar och formklippta buskar alltså.
2. Så, snarare än plantera, och kliv bara in och stöka med växterna om det ser ut som om det är nån buse som tar över.
3. Det blir alltså gräs och fleråriga blommor, eller ettåringar som frösår sig så effektivt att man inte behöver dit och dutta med frö varje år.
4. Återhållsamhet. Begränsa antalet arter: 20 hellre än 60.

Eftersom blogger rör runt så himla mycket bland bilderna när jag försöker lägg upp flera samtidigt kommer de i ett senare inlägg.

Däckad

Jag lyckas inte hitta den där skolträdgården med alla däcken, men jag hittade en bunt andra däckträdgårdar. Den där översta är från I Promise, en annan skolträdgård som skapades för en blomstershow i Hampton.

Eftersom halvön nästan ser vulkanisk ut, i alla fall på de bilder jag sett, känns det som grönsaker i bildäck skulle kunna ge en post-apokalyptisk känsla. Särskilt om den delen av trädgården är lite undangömd, så att om man svänger runt ett hörn så ligger plötsligen en stor hög däck där, som naturen tagit över.

Inga av de här bilderna passar perfekt, men det är lite inspiration i alla fall.

Projekt Peninsula

Den där halvön är mycket i mina tankar nu för tiden. Varje ny tanke kommer jag att lägga upp här, helt okritiskt och huller om buller, oavsett om det är genomförbart eller ens eftersträvansvärt. Gallringen får, som alltid, komma senare. De inlägg som rör halvön kommer taggas som ”Projekt Peninsula”.

Här är det första.

Imorse funderade jag på olika sätt att förankra halvöns trädgårdsutveckling lokalt, och kom att tänka på skolbarn. Jag har ju som bekant ingen större tilltro till barn, utan känner lite som den där kvinnan i Aftonbladet, som berättade att hon var emot barnarbete med motiveringen ”Barn har ingen kvalitetskänsla.” Men för ett tag sen såg jag en köksträdgård utvecklad av barn, bestående av gamla bildäck, som var fantastisk. Jag tycker att bildäck och odling kan gå väldigt bra ihop, och i just den här köksträdgården hade bildäcken staplats omlott, i en ojämn pyramid. Den blev som en pallkrage i flera lager, där de högsta, bakre däcken passade för växter med mycket djupt rotsystem, medan de främre däcken, som låg direkt på marken, passade för växter med grunda rotsystem. Utrymmet användes väldigt effektivt, man får alla fördelar som kommer med pallkragar + den extra värme som de svarta däcken drar till sig, och dessutom ser det coolt och dystopiskt ut.

Jag ska försöka leta upp en bild också.

I’m the Luckiest Guy, on the Lower East Side

Något alldeles, alldeles fantastiskt har hänt.

Någon gång i våras fick en väldigt duktig konstnärs-vän till mig en halvö i en fin del av Sverige Jag vill inte vara mer specifik än så, för när man säger för mycket för tidigt brukar saker inte hända. Men säg så här, om det här vore New York, och hon var Takashi Murakami, och jag var… öh, nån jävla murvel som fått pippi på odling, i så fall skulle hon bara apropå ingenting ha fått en halvö i The Hamptons. Inte ”fått” som i att hon kan stycka upp den och sälja den, men hon är halvöns goda fe, hennes uppdrag är att vaka över de under en så lång framtid som hon själv vill.

Min vän, begåvad och kreativ som hon är, har bestämt sig för att fylla sin lilla jordbit med konst, musik, arkitektur, skönhet och kul. Och eftersom hon också är en duktig odlare vill hon utveckla naturen på halvön. Det handlar inte om att anlägga en trädgård, utan mer bara maxa den natur som redan finns där – ljus sten, vinpinade barrträd, blånande strandkål etc.

Och nu har hon frågat MIG om jag vill vara med och göra det.

Svaret är JA.

Herregud, det här hade jag inte kunnat förutse för ett halvår sen, när jag gömde mig på toaletten på kontoret för att slippa träffa mina arbetskompisar.

Skogsträdgårdar rules!

På natten, när vi kommit hem från bröllopet och limbodansen och champagnen, satt vi på vårt hotell i Eslöv och delade på en spettekaka. Några timmar senare, när mannen kände sig stadig nog att sätta sig i bilen, körde vi till Höör, och därfrån till Holma där en slö tant med ett galleri och ett kafé räddade våra liv när hon lät oss skära upp varsin hembakt limpmacka med smör och ta grönt te i termosen.
Vi lämnade tanten och gick vidare till Holma Stifts skogsträdgård, och förutom en häst när jag var liten och en folköl när jag är bakfull, tror jag aldrig jag velat ha något så mycket som en skogsträdgård just då.
Om ätliga växter är coolare än oätliga blommor, så är perenna grönsaker Miles Davis. Ascoola. Holma skogsträdgård ser ut som om nån i Mad Max fantiserat ihop sin drömlund: omgivet av rangligt hönsnät och två meter höga grindar gjorda av spetsiga trästörar växer fleråriga grönsaker som strandkål och jordärtskockor tillsammans med bärbuskar, frukt- och nötträd och örter, huller om buller längs smala, ringlande stigar. Marken är täckt av bark och sönderrivna tidningar och i en grund göl ligger brandgula brödbackar med flytväxter i. Hade inte mannen (åh vad tapper han är) börjat knorra så hade jag nog fortfarande gått runt där och nypt i blad och inspekterat bär.
Jag försöker komma på hur jag ska kunna göra lotten till en skogsträdgård, men jag tror inte riktigt jag vågar än. Första steget är ett litet hörn där jag tänkte experimentera med en härdig kronärtskocka (Herrgård). Den ska kunna övervintra om man täcker den med halm och granris. Marken under tänker jag bredså med sandsenap, som också ska kunna komma igen från år till år. Och så kanske några bönor som slingrar upp längs kronärtskockan? Bönorna drar ner kväve i jorden, så då slipper jag försöka pilla ner gödsel mellan de perenna grönsakerna.