Min potatis blommar – igen! Alltså en andra blomning denna sommar. Och blommorna doftar dessutom jättegott.
Sorten är ”Golden Wonder” och jag känner mig nöjd med den. Livskraftig genom sommarens torka, knölar med rejält skal (vilket jag gillar), kraftig, smörig potatissmak. Jag har både kokat och ugnsbakat den, båda funkade väldigt bra. Och så en vacker blomning, på det.
Har skördat sommarens första potatisar. Dom kokade sönder i skalet men smakade smör och solsken. Jag skördade dessutom enligt metoden med det obehagliga namnet att ”mjölka” potatisen. Jag sticker ner handen under täckmaterialet, rafsar åt mig så många pärer som jag behöver och låter busken växa vidare ostörd.
Helt chockerande nog har det visat sig att Jonas Alströmer INTE är den svenska potatisens fader. Däremot finns det en halvt om halvt bortglömd slottsfru som experimenterade fram de mest vitt skilda användninsområdena för potatis (pudra peruken med potatismjöl är min favorit). Här är en text om henne.
Och om Allt om Trädgård, eller nån annan, vill att jag ska ta ner texten – säg till så försvinner den bums!
Så, i somras skrev jag min traditionsenliga ”rock & ruccola”-artikel i DN. Den heter ”punk & potatis”, och handlar faktiskt om exakt det.
Jag fattar inte hur man fixar till bilderna i den nya versionen av WordPress, men testa att klicka på dom här under så går det att zooma in på texten.
En kompis frågade mig precis hur tidigt man kan börja odla potatis, och jag tänkte ge henne mitt superpotatistips här från bloggen. Men nu hittar jag det inte! Har jag aldrig postat mitt superpotatistips!?
Här kommer det i så fall.
Det finns ett arbetskrävande sätt att få riktigt tidig potatis, men man behöver nästan vara på plats vid odlingen, eller i alla fall besöka den nån gång i veckan.
Gör så här: fäst tjock, svart plast över potatislandet – svart markduk funkar. Börja tidigt på året, hur tidigt som helst egentligen. Den svarta plasten värmer upp jorden och gör att tjälen försvinner snabbare.
När marken under plasten tinat, skär du upp kryss i plasten, 10 cm breda med 60 cm intervall. Gräv ner en förgrodd potatis, till hälften, under varje kryss. Täck med mull/kompost/jord. Marken borde fortfarande vara fuktig efter vintern, men om den inte är det, vattna.
Såga till elrör i lagom långa bitar, och stick ner som låga bågar över potatislandet.
Fäst bubbelplast över över bågarna. Jag har aldrig hittat tillräckligt mycket hel bubbelplast, så min är det alltid massa hål i, men har man hel bubbelplast bör man nog skära till små lufthål i plasten. Annars får man kokt potatis. Över bubbelplasten fäster du vanlig fiberduk. Jag är inte säker på varför man måste ha båda, men det är enda sättet jag gjort det på, så jag vågar inte rekommendera att skippa den.
Allt eftersom det blir varmare ute kan du ta bort bubbelplasten, och bara behålla fiberduken.
Sen kan du hålla koll på potatisen genom att bara glutta under plasten, och om det känns som om det är risk för att den blir grön, kastar du bara på massa stuff ovanpå plasten, runt krysset – gräs, halm, löv, kompost, till och med sönderrivet tidningspapper funkar.
Det är viktigt att börja tidigt, eftersom det typ inte går att vattna den här odlingen, och alltså måste potatisen klara sig på den fukt som finns i marken sen vintern.
När vissa potatisar börjar bli stora nog att skörda plockar du bara fram dom från under plasten, och låter resten växa vidare.
Här är en bildserie från tiden när jag hade extremt rutten mobilkamera och gillade att använda nåt som hette Cat Wang när jag instagrammade. Det är är därför det är en glittrig katt på ena bilden.
Förgro potatis inomhus, med lite jord och mycket ljus.
Svart markduk + elrör som bågar.
Bubbelplasten på plats över bågarna.
Första tjuvtitten under plasten. (jävla sniglar som tuggat på den uppe till vänster!)
Jag döper härmed hela den här menyn till Middag à la Körförbud. Det som hände var att vi råkade åka till torpet på långhelg, samtidigt som besiktningstiden för bilen råkade gå ut, samtidigt som det råkade bli första maj, samtidigt som vi råkade ha glömt att handla mat. Så jag gjorde som vilken torpare som helst, och gick ut för att kolla vad Gaia förberett åt oss till middag.
Det blev:
Mandelpotatis, krossad vitlök, och en allra första skörd av salvia och nässlor, alltihopa stekt i smör!
(Potatisen var alltså inte min egen – vi åt det här samma dag som vi satte potatis, och man blev inte mindre sugen på den kommande skörden, om jag säger så…)
Gör så här:
Potatisen blir både mjuk och krispig, som rustik pommes frites, och salvian och nässlorna blir liksom frasfriterade!
Till det åt vi:
Fetaost försiktigt värmd i ugnen, med en första mycket skygg skörd av oregano strösslad på toppen, samt en liten sallad på späda svartvinbärsblad. Smakkombinationen feta + svartvinbärsblad var helt sjukt. Den kändes som om en helt ny uppfinning som måste spridas över världen, en sån där perfekt kombination, som ostron och champagne eller jordgubbar och svartpeppar.
Och till lunch dan efter:
Risotto à la Körförbud – vilket helt enkelt var en näve risottoris som vi hittade i en bortglömd burk längst inne i skafferiet, kokad på det sätt som risotto kokas. Och i sista skedet la vi till riktigt rejält med förvällda, hackade nässlor. Oftast när man lagar risotto med nässlor eller trädgårdssyra så brukar receptet ange ganska små mängder av det gröna, det brukar mer bara vara som en smaksättning. Men eftersom vi hade för lite ris så la vi till så pass mycket nässlor att de utgjorde en del av rätten. Tillsammans med en flaska kallt vitt vin från Sancerre, i solnedgången? JA!
Jag visste att brittiska odlare har hållt på och experimenterat med ympningar mellan olika sorters tomater, typ ympat in en fin körsbärstomat på nån kraftig, vanlig tomatrot. Jag har aldrig riktigt vetat varför, men dom håller ju på med så mycket grejer där borta.
Men sen händer det här.
Dom kallar det för en ”TomTato”. Jag kallar det för Pomat. En körsbärstomat ovan jord och en potatis under jord. Lite oklart vad syftet är med den här sjuka, sjuka grejen, men man måste älska alla grönsaker som ser ut som om dom rymt från Dr. Moreaus ö.
I helgen var vi på lotten för att fylla den här lilla hundhagen med förr-förra årets fina kompost. De lite grövre, oförmultnade bitarna längst ner så det blir luftigt och genomsläppligt och så den smuliga matjorden högst upp. Vi började gräva i komposten och först var det så här, ”Oj här ligger det en mandelpotatis, den måste nån annan kastat hit, vad dråpligt.” Sen var det så här, ”Oh my god, hela komposten är smockfull med mandelpotatis!” Varför mandelpotatis? Vem vet! Kanske hade vi en kräftskiva för två år sen med mandelpotatis och kastade några gröna på komposten. Men helt klart är att de stormtrivts.
Det betyder så klart att det är för låg temperatur i min kompost, men jag bryr mig faktiskt inte. Jag fick fem kilo mandelpotatis utan någon som helst ansträngning! Mysteriet är så klart att vi inte sett någon blast alls, men whatever.
Det är inte den allra godaste potatis man någonsin ätit. Det kan ju bero på att några av dem redan börjat gro, men även på att vi faktiskt inte har någon aning om vad det är för sort. Men det har även fått mig att komma ihåg vad härligt det är med riktigt rustik potatis, sån man måste skala. All potatis nu för tiden är så färsk och skallös.
Det här betyder ju DESSUTOM att potatis alltså går jättebra att höstså! Så det har vi gjort nu. Några av de nyfunna potatisarna kastade vi i den nya komposten, och några planterade vi ordentligt i ett land.
Woho!
Inte 42, utan ROCKET!
Hallelulja, vi har hittat potatissorten som ska följa oss livet ut. Efter att ha gått igenom överbliven potatis från hälsinge-pappans källare (neutralt god), hajpade amandine (mesig, inte tillräckligt mycket potatissmak), på restaurang upptäckta maris bard (fantiskt god, men med avkastning bestående av en bakpotatis per planta) hade vi i årets smaktest kommit fram till maris per (eftersom maris bard var slut hos Larsviken) och rocket (eftersom asterix var slut den med. Jag var sent ute, ok?).
Rocket vinner, helt utan tvekan, överlägset. Fine att det inte varit ett fantastiskt potatis-år, men maris per gav små, nästan beska potatisar, med så mycket stärkelse att det blev långa trådar på kniven när man skar den. Ischa.
Rocket däremot (åh rocket) gav vackra, runda matt-beiga potatisar, med ett ganska tjockt skal som inte går sönder när man borstar dem. Potatisen är lite känslig för kokning, så man måste passa, men sen smakar den ljuvligt. Alla som vi testat den på (och det är många nu) håller med. Den smakar liksom smörigt, nästan lite salt, och väldigt fylligt. En vän föreslog att den smakar som potatismos, jag håller med, och vågar till och med föreslå potatisgratängs-smak. Hur mycket närmare kan man liksom komma att odla ett läsk-träd? Färdig potatisgratäng, bara att gräva upp och koka. Nåt färdigmatmärke skulle kunna sopa mattan med den om de visste…
Till vänster rocket, till höger maris per - avkastning från en planta var
Första maris barden är uppe nu. Två saker:
the secret gardener 