Festivalrelaterade trädgårdsutflykter

I somras gav jag tips på trädgårdsutflykter till tidningarna Café och Residence, som passade extra bra om man kuskade runt på festival i Sverige. Nu är ju festivalsäsongen över, men tipsen är fortfarande relevanta, så jag bjussar på dom här också.

Göteborgs botaniska trädgård
Jag gör ofta trädgårdsutflykter när jag är på festival: trädgårdar lindrar flera festivalrelaterade krämpor. Det var så jag hamnade i kålgården på Botan första gången – den här superimponerande trädgården ligger bara en gångbro bort från Way Out West.

Gunillaberg
På väg hem från Muskelrock är Gunillaberg som balsam för själen. Där finns en skog full med liljor, konstiga, organiska skulpturer, gulliga djur och vindlande skogsstigar som leder fram till övergivna lusthus där väggarna består av grumligt glas och möblerna är gjorda av flätade kvistar.

Tage Andersens Gunillaberg!

Ett litet lusthus i Gunillaberg.

Här är en gång på Gunillaberg som är jättelätt att kopiera och blir skitfin – som en hängbro genom trädgården.

Holma skogsträdgård
Jag minns inte längre vilken festival det var som tog oss till Skåne, men jag minns hur det kändes när en gammal hippiedam i stort sett räddade livet på oss genom att ge oss en kopp grönt te och en smörgås på mörkt, sött bröd och riktigt smör och skickade ut oss i Holma skogsträdgård – köksträdgårdarnas svar på filmen Mad Max.

Den hemliga odlaren på besök i Holma skogsträdgård

Capellagården
Om du av nån anledning befinner dig på Öland Roots – för att se Tanya Stephens tänker jag mig – så är en utflykt till Capellagården obligatorisk. Växthusen med tomater och fruktlunden där ankor sköter skadedjursbekämpning är imponerande, men det är den lilla giftträdgården som jag förlorar mig i, full med växter bakom galler, så farliga att man helst inte ens ska ta i dem.

Älskar Capellagården!

Flätade kanter till rabatter – tumme upp.

Blomman för dagen på Capellagården.

Mandragora i giftträdgården på Capellagården.

Potatisbacken i Ammarnäs
Det här är ingen romantisk festivalutflykt, utan ett tips för hardcoreodlaren med grönsaksintresse. Potatisbacken är en moränkulle från istiden som brukas enligt anarkistiska principer: på våren harvas den kollektivt, sen sätter alla sin egen potatis. Så har den brukats och skördats sen 1800-talet, vilket enligt all känd vetenskap borde vara en biologisk omöjlighet.

BONUSTIPS
Kalvkätte i Hultsfred
Söderbrunns koloniområde i Stockholm
Wij trädgårdar i Ockelbo
Mandelmanns – så klart

Mangold á la France

Potager, Paris style

Det här är en park i Paris som vi satt i för några månader sen. Bortanför den här rabatten stupade gräsmattan ner mot stan. Kullen var inhägnad, och vid rabatten stod en skylt med fransk text och rubriken Vulpes vulpes, men jag såg inte till några rävar. Solen strilade ner bland trädkronorna och fick stjälkarna på den röda mangolden som stod utspridd bland massa exotiskt som jag inte kände igen att se helt självlysande ut. Vi satt vid ett långbord en bit bort, med öl i plastglas, en påse full med baguette och byttor med röror. Fler vänner dök upp, och varje gång höstvinden drog förbi var alla tvungan att ducka och skratta för att träden regnade kastanjer.

Snigel-trix

Svartkål, mangold, tagetes

Jag har ju peppat inför min föredetta hat-blomma, tagetes, hela året. Jag har läst om alla blommans bisarrt goda egenskaper, och sen när den väl kom upp i mina land så var den faktiskt fin också. Jag odlade något som kallas Linnétagetes, som jag fick från Sesam. Enkel och ödmjuk, och med skiftande röda, sammetsaktiga och brandgula kronblad.

En sak jag snappat upp någonstans var att man skulle plantera tagetes mot sniglar. Så jag drog i skitmycket tagetes mellan svartkålen och mangolden (som förresten, precis som Lena Israelsson säger, är en sjukt fin kombo). Och varje kväll såg det ut som om någon lagt bombmattor med sniglar över landet. Jag skyddade kål och mangold med avskurna pet-flaskor, och mot alla odds växte de sig faktiskt riktigt stora och starka.

Och nu läste jag precis att man ska odla tagetes mot sniglar – eftersom sniglar ÄLSKAR tagetes. Tagetes är som snigelcrack. Därför ska den stå runtom odlingen, eller en bit bort, för att förvilla. Att blanda tagetes och kål är alltså som att ha gratis sprututdelning i samma hus som langaren bor i (och jag kommer att hålla fast vid att den metaforen inte är obegriplig). DOH!

I Just Kåld

Vi har haft jävligt mäktig kål hela året: pak choi i våras, mangold under sommaren, och så palmkålen som fortfarande står kvar. Och jag ska säga som det är nu: kål är svårt. Varenda grej som nånsin krälat, krupit eller flugit i en trädgård äter kål.

Men i senaste numret av Koloniträdgården stod det nu att blommande dill i kål-landet lockar till sig nån predator som jag glömt namnet på som äter upp kålflugor! Kål + dill blir det alltså nästa år.

Kupa Potato Song

Ni glömmer väl inte att kupa? Minst två gånger ska man hinna med.

I år var vi smarta och satte knölarna i djupa vallgravar, så att första kupningen bara var att putta ner jorden i dikena. Nu närmar sig andra kupningen (och blomning!) och samma gamla vanliga problem uppstår: vart ska den extra jorden komma från?
POTAGERBONUS: allt eftersom vi flyttar runt potatislandet på lotten använder vi det som ett sätt att bli av med ogräs och oönskade blommor.
Men så läste jag precis att Ruth Stout alltid hade lite iris runt sitt potatisland, för snyggt, och av en slump stod det iris precis där vi skulle ha potatisen i år. Så för att ära Ruth lät vi den vara, tillsammans med en självföryngra pion och lite löjtnantshjärta. Jag har faktiskt inget illa att säga om iris, men helt förvånande ser till och med dom där tantiga rosa-vita hjärtana och dom feta, borgerliga pionknopparna faktiskt skitsnygga ut i potatislands-månlandskapet. Tack för pyntet, naturen!

The Neverending Story

Jag älskar potager, men jag tycker buxbom är töntigt. Därför har jag letat alternativa kantväxter, och hittills har persilja funkat bäst.

Men persiljan vissnar ju snart, och just nu känns det som jag vill spendera precis hela vintern på lotten.
Berberis har jag också alltid tyckt varit väldigt svennig – den finns överallt och är alltid helt oformlig och bara helt, ”hej, jag är en buske.” Ingen ansträngning, ingen finnes liksom.
Men så var jag på Trädgårdshuset i Skarpnäck – sjukt fint ställe – och föll så smått för de här dvärgberberisarna.
I bilen ner till Halland i helgen hade jag och min pappa sen en aldrig avstannande diskussion om huruvida berberis är giftig eller inte. Det gjorde att jag mindes hur livet var innan internet.

Wåår

Ok, lite tidigt, men det var tagetes-special i det här numret av The Garden, så jag tänkte försöka snoka reda på mina favoriter. Det är konstigt med tagetes, det verkar som att alla (ink. jag) ogillar dom, ända tills man får en egen trädgård, då börjar man gilla dom (även jag). Dom är så enkla och, javenne, bonniga. Men samtidigt så drar dom till sig blomflugor (dom där låtsas-getingarna, inte dom som surrar runt i vasken när det är rötmånad), och blomflugor i sin tur äter bladlöss. Så yay för naturligt växtskydd.

De finaste i The Garden var
  • T. Patula, Aton Fire
  • T. Patula, Bonanza Flame
Båda var dubbelblommiga och mäktiga, med röd-gul-spräckliga blad.
Taggarna ska i jorden i början på april, och sen ut i trädgården i början på juni. Tror de kan se mäktiga ut tillsammans med riktigt mörkt röd grönkål, eller svartkål.
Undrar vart jag ska få tag på fröet…

Lean on Me

Ny officiell bästa trädgård, eller kanske annorlunda trädgård, sen skogsträdgården i Holma:
Örtagården i vickleby på Öland!
Det ordnade kaoset är nåt av det finaste jag sett, svartkål, grönkål och ringblommor kastar sig över en, och varandra, från första steget, och kolla de här fina växtstöden. De var överallt. Helt hemmagjorda och helt skeva och helt fina.
Runda bäddar var också ett tema. Jag har aldrig riktigt fattat runda bäddar, varför liksom? Men här kändes de helt naturliga. För att man ska kunna ha en fin gång runt hela, och sen ett yttervarv med något som hindrar vinden att rycka tag i det som växer där inne så klart!
Åh vad dum man kan vara… Nästa år ska jag fixa min första runda bädd.


Over The Edge II


Vi har ju redan bestämt att kantväxter passar bra i en potager, så här kommer några till.
All dom här är mer beständiga växter, som kan komma tillbaka från år till år, som dom är bäst när man bestämt sig för var ens land ska vara nånstans. Det har inte jag än, men när jag gjort det kommer jag att börja ösa ut trift, som finns på bilden här.
Alla dom här blommar, några är ätliga. Precis som det ska vara. De här bildar dessutom en tät matta.

TRIFT

NEJLIKOR

TIMJAN

Föredrar man örter kan man använda:

ISOP

ROSMARIN

KATTMYNTA

LAVENDEL

VIOL

I Just Called to Say, I TOLD YOU SO

I nummer 1/2009 av Koloniträdgården skriver Ann-Lis Pedersen om att kaotisk odling är den bästa om du tycker om att inte ha skadeinsekter i trädgården.

Eller, hon skriver inte exakt så, det är kanske mer min tolkning, men hon berättar att när insekterna liksom nervösflyger från blad till blad, som man kan se att dom gör ibland: lyfter, landar, lyfter, landar, så håller de på att identifiera växterna. Fyra stopp behövs sammanlagt, för att de ska bestämma sig för om mina grönsaker verkar goda. Om de inte får sina fyra nedslag, då rör de sig vidare. Så om man odlar lite grönkål, lite fänkål, en och annan lavendel och så ringblommor strödda överallt, då blir det för få stopp för de slöa fulingarna.
Långa, bruna jordremsor mellan växterna gör också att de gröna grönsaksremsorna ser ut som behändiga landningsbanor uppifrån. En tät, grön massa av växter som hjälper varandra är bättre.

Mel Bartholomew skriver ju också i Square Foot Gardening, att det egentligen inte finns nån anledning till långa, spikraka rader i en privatgrönsaksodling. Det är bara nåt hemmaodlare mimat efter professionella odlare, som ju är tvingade till den formen, för att deras maskiner ska kunna sköta planteringarna.

En kaotisk odling, som mer liknar hur det faktiskt ser ut i naturen (där det ju sällan blir några massangrepp), är bättre, enklare, snyggare och coolare.

And i mean it from the bottom of my heart!