Fredagscitatet

The ultimate goal of farming, is not the growing of crops, but the cultivation and perfection of human beings.

Masanobu Fukuoka, The One-Straw Revolution 🥰🥰🥰

Tomatsmart

Är just nu ÄNNU mer kär i Ruth Stout än tidigare. Ruth uppfann täckodling i USA men jag har bara läst henne på svenska tidigare. Tills nu, när jag läser How to Have a Green Thumb Without an Aching Back, som handlar om hur Ruth skaffar sig en gård och sitt första, enorma grönsaksland. Jag kan inte läsa så mycket åt gången, eftersom jag måste gråta hela tiden, men dom små stycken jag tar mig igenom är underbara.

Här är två tips jag fastnade för med en gång:

🍅 Ruth odlar tomat på friland, i ett klimat som liknar Sveriges. Alltså måste hon förodla dom inomhus, innan hon planterar ut dom i juni. Om tomaterna då hunnit bli så långa och gängliga att dom inte kan hålla upp sig själva längre gör Ruth så här: gräver ett litet dike, lägger tomaten ner och täcker med jord, så att allt utom bara själva toppen på tomatplantan hamnar under jord. På det sättet skyddas bladen från brännskador, det kommer nya rötter längs hela plantan och den lilla toppen ovan jord växer snabbt ikapp andra, försvagade plantor som kämpat mot blåst och sol med tunn stjälkar.

🍅 När även den lilla toppen blir så hög att den inte kan hålla sig uppe låter Ruth den bara ringla iväg över marken. Eftersom hon täckodlar håller sig tomaterna rena även när de mognar fram på marken. De blir lättare att plocka och hon slipper hålla på och mecka med stöd.

Jag testade faktiskt det här sista i liten skala för nån sommar sen. Jag hade läst att Masanobu Fukuoka gjorde likadant. Jag hade en solig vägg som jag ville odla tomater mot, men jorden precis vid väggen var så dålig och ogräsinfekterad att jag inte ville stoppa ner tomaterna där. Istället täckte jag marken med tidningspapper och planterade tomaterna en meter och en halv ut från väggen. Jag planterade dom snett, så att dom redan från början vilade mot marken. Sen var idén att dom skulle ringla iväg mot den varma stenväggen, vilket dom lydigt gjorde. Enda problemen var att tomaterna trivdes så bra att de snabbt täckte hela marken, samt att mina armar inte är en och en halv meter långa. Så varje gång jag skulle plocka en tomat var jag tvungen att göra utfall mot väggen och sen skjuta mig tillbaka med hjälp av armkraft, och handflatorna fulla av stickor.

Annons

Ny serie – hitta citatet!

När jag skrev ”Herbariet” (min andra bok) hade jag fruktansvärd prestationsångest. Jag hade varit den hemliga odlaren som lyckats sno ihop en odlingsbok, en bok som de som faktiskt läste den verkade gilla precis lika mycket som jag gillat att skriva den. Nu var jag inte hemlig längre och nu skulle jag skriva en andra bok. CUE: hemska känslor.

Så medan jag skrev läste jag STORA mängder böcker som på olika obskyra sätt relaterade till odling. Det låg lappar med lösryckta citat i minst tre lägenheter, både i och utanför Sverige. Mobilen var full av lösryckta citat. Ibland var jag så trött eller stressad att jag inte skrev ner det jag hittade. Istället fotade jag bara av sidan. Den typen av foton har fortfarande en egen mapp på min dator.

Problemet med att fota saker på det sättet är att det är väldigt svårt att komma ihåg vad tanken var. Alltså börjar här en ny serie, som jag tänker också passar bra som sommarläsning: foton av sidor där det någonstans gömmer sig information som jag vid något tillfälle, kanske mitt i natten, tyckt varit helt avgörande!

Först ut: sid 121 i Masanobu Fukuokas ”One Straw Revolution”.

Det självklara här hade ju varit att hänga upp sig på det där med att mat och medicin är två delar av samma kropp. Men jag tror att det jag egentligen var ute efter kanske hade att göra med det Masanobu skriver om vilda växters smak. Under en period var jag fascinerad över det där som hemliga kocken säger: att våra smaklökar blivit så vana vid härsken olivolja och vaniljextrakt att när vi smakar färsk olivolja och äkta vanilj tycker vi det smakar konstigt. Asketism är så himla fascinerande, och jag tror att jag försökte hitta en röd tråd mellan hur man skulle odla, och hur man skulle vänja tillbaka sin mun vid vilda smaker… Kanske.

Mera Masanobu

Medici-fontänen i Luxembourg-trädgården, Paris

”Human beings are the only animals who have to work. Other animals make their livings by living.”

Naw! Masanobu Fukuoka i ”The One Straw Revolution”

Snyggaste hittills sättet att odla squash på

Alright, säg hej och välkommen till en ny besatthet: Masanobu Fukuoka.

Masanobu-san var en japansk odlare och nihilist som föddes 1913 och höll på med nåt han kallade för ”gör inget”-odling. Och precis som nästan jämt när folk säger åt en att göra inget så stämmer det så klart inte riktigt (Masanobu har även sagt den här fina grejen ”Det här med att svalorna i himlen inte behöver jobba för att få mat och kläder – alltså har du ens sett en svala!? Dom gör inget annat än att jobba!” [reds. övers.]).

Just nu läser jag hans bok ”The One Straw Revolution” och jag skulle typ kunna återge allt som står i den, för den känns som att hitta hem och sen, i det hemmet, hitta ett stort badkar kroppstempererat vatten som det bara är att sjunka ner i.

Men en av de mindre komplicerade grejerna som jag kommer att testa så fort tjälen gått ur jorden är det här:

1. Masanobu sår inte i öppen jord som oss andra, utan kastar bara ut sina grönsaksfröer huller om buller i sin fruktträdgård på en bergssluttning. Där växer det även drivor med vitklöver, diverse ogräs och vilda örter. Så för att göra det lättare att hitta gurkor och squash, lägger han fram stora, yviga grenar där just de växterna dyker upp. Allt eftersom klättergrönsaken växer fattar den tag i grenen, sprider sig över den, och när frukterna mognar fram hänger de ner mellan grenarna, strax ovanför marken.
2. För att använda det här i min egen odling kommer jag att så igen hela squash- och pumpa-landet med en blandning av vintersallat och vitklöver*. Sen förgror jag mina klättrare inne medan de två kommer igång. Till sist drar jag dit en gammal gren och planterar ut squashen och pumpan på solsidan av pinnen.
3. Jag förväntar mig att det kommer bli det snyggaste som nånsin hänt.

En göllig groda i ”One Straw Revolution”

* För att det är onödigt med öppen jord under klättraren, för att klövern fixerar kväve från luften i jorden och blommar på ett sätt som insekterna gillar, för att vintersallaten går att så väldigt tidigt och ger mig något att skörda i väntan på hösten, och dessutom klarar skugga helt ok. I nästa steg hoppas jag att klövern överlever vintern och att sallaten självsår sig: sallaten suger i sig näringen som klövern ger och plötsligen har jag en självständig klöver/salladsäng.