Sätt potatislök!

Hej bloggy, och ursäkta att jag experimenterar med dig, men det här är alltså ett tidsinställt inlägg som jag skrev i vintras, när jag satt mittemellan ett par franska fönster i Paris och en doftande bukett mimosa. Syftet är att påminna mig själv att sätta potatislök. Om det är den 18 maj i dag så har det funkat. Och i så fall: Sätt potatislök!

Förra året experimenterade jag också: genom att sätta löken redan på hösten, som med vitlök. Det finns ju liksom inte så mycket info kring potatislök, och jag hade märkt att lökar som jag glömde i landet överlevde och började gro kommande år. Det jag inte visste var dock att en hel del kvarglömda lökar även måste ha dött, för det var det som halva min höstsådda skörd gjorde. Från och med nu följer jag traditionen och sätter löken på våren, och skördar den 10 augusti. Håll tummarna!

Tasha Tudor-special

Jag vet inte om jag sagt det, men jag skriver en krönika i varje nummer av Allt om Trädgård. Varje krönika handlar om ett – ibland ganska symboliskt – möte med en cool trädgårdsperson.

En av dom som jag började tycka allra bäst om efter att vi träffats var Tasha ”Knastanten” Tudor. Och eftersom andra verkar ha tyckt samma sak (Ronny Ambjörnsson bland annat #humblebrag (eller vänta det kanske inte var nåt humble med det skrytet!?)) så lägger jag upp texten här.

Den publicerades i år, i nummer 5 2015 av Allt om Trädgård.

MÖT TASHA TUDOR
Under en period i mitt liv – ett tag efter att jag blivit odlingsintresserad, strax innan jag fick en kolonilott – trodde jag att alla odlingsböcker höll på att ta slut. Att jag läst dem alla. Så jag började nervöshamstra det mesta med orden ”trädgård” eller ”odling” i titeln. En som jag planlöst högg åt mig på en loppis var The Secret Garden, en barnbok inläst på kassett (jag lyssnade på uråldrig Walkman). Den kom att påverka min odling minst lika mycket som en faktabok, och när tredje kassetten inte funkade (hur skulle det gå med de fattiga, lytta, elaka barnen och deras igenvuxna trädgård!?) stormade jag ut och lånade bokboken. Där fortsatte berättelsen om återfödelse och rosenskötsel, inramad av illustratören Tasha Tudors egendomliga små teckningar.
Tasha Tudor var en fantastiskt excentrisk, amerikansk överklasskvinna (hennes föräldrar var polare med Mark Twain och Einstein) som föddes 1915 men som önskade att hon fötts 1830. Utifrån detta lajvade hon sig sedan igenom sitt liv. Trots det (tack vare?) lyckades hon – utan el eller moderna verktyg – odla en trädgård bortom tiden.
Efter att flera av hennes barnböcker blivit bästsäljare lät Tasha bygga ett hus i New England, kopierat planka för planka utifrån en 1700-tals-bondgård, komplett med uråldrigt kök och gluggfönster. Där levde hon utan radio och TV – ett tag hade hon ingen el utan körde med oljelampor. Hon mjölkade sina slokörade getter barfota och kokade rosa äppelmos som hon serverade med getyoghurt och kaksmulor. Hon odlade lin som hon sydde kläder av (jag har testat detta och andra årets skörd, som var 100 procent större än första, skulle lätt räcka till en rejäl stjärtlapp) och picklade allt som kom i hennes väg. I fyrtiotalet år verkar hon sväva tidlöst någonstans i det där ultimata, belästa glappet precis mellan 70 och 80 (hon blev 92).
På ett foto i boken The Private World of Tasha Tudor bär hon vad texten beskriver som sin fin- klänning när hon gräver upp knubbiga potatisar ur den feta Vermont-jorden. Klänningen är svart och skulle funka bra som sorgedräkt för en mycket traditionell laestadian.
På det sättet – tunn och fågellik och iklädd fattiga finklänningar – odlade hon sin lustgård på en ljummen södersluttning. Hennes fruktlund verkar ständigt fylld av paradisäpplen hängande från kala, dramatiskt dimfuktiga svarta grenar, och pumpor mognande under fullmånen. Och precis som i tv-serien Gilmore Girls (som också utspelar sig i New England) verkar Tasha leva ett helt liv under en ständigt pågående, gnistrande vacker höstvecka.
Mark Twain ska ha sagt att ett år i New England består av nio månaders vinter följt av tre månaders dåligt kälkföre. Alltså är Tashas trädgård ingen ouppnåelig dröm – i alla fall inte klimatmässigt. Det första hon gjorde på sin bondgård var att plantera tusentals påskliljor. Varje maj bildade de en gul matta under de vit- och rosablommande paradisäpplena. Det kommer vara det första jag gör också. I framtiden. Iklädd skor.

Här är orignalsidan.

The End of Vitlök

Ungefär samtidigt som vitlöksblasten tittade upp, åt vi upp den sista vitlöken från förra året.

Och jag slutar liksom aldrig förundras över hur mycket bättre jag är på att göra mat, jämfört med affären…

Jag köper min sättlök från Solberga gård på Öland, och det är ju svårt att säga något om smaken: antingen är den stekt bortom igenkänning, eller så äter man den rå och slår ut känseln i munnen. Men jag skulle nog ändå säga att vår lök smakade ännu lite mer än köpelök.

Det som var det allra mest fantastiska med hemmagjord vitlök var framför allt två saker:

  1. Hållbarheten – och kom ihåg att det här alltså var en lök jag skördade i det värsta spöregnet på hela hösten – inte direkt idealiskt lökväder. Ändå höll den lätt genom hela vintern, fram till våren. Du vet hur köpelök brukar liksom skrumpna ihop lite och bli brun? Vår vitlök var kritvit och sprängfylld med gosaker ända fram till sista klyftan.
  2. Konsistensen – jag har aldrig tänkt på det, men köpevitlök är TORR. Den går inte att pressa (om man nu skulle vilja det, vilket min man säger att man inte får) eftersom det inte finns nån saft i den, hackar man den fint till en tomat- och vitlökssallad är varje skiva som ett segt dasspapper. Vår vitlök var däremot nästan genomskinlig av saft när man skivade den tunt och skivorna var så spänstiga att dom sa SNÄPP om man bröt dom. Allra bäst: jag har fått ett sorts mystiskt vitlöksfat av min mamma. Det har en upphöjd, räfflad yta där man kan direkt-riva vitlök, och sen hälla på olja och doppa bröd (= yum). Det brukar aldrig gå med köpevitlök för den bara krullar sitt torra skal runt fingrarna. Men, och jag tror att du redan gissat det här, med vår vitlök fungerade det perfekt!

Gerilla Girls

Förra året gerillaodlade jag och en kompis en del, och kom fram till att de växter man väljer har MYCKET stor betydelse för hur väl man lyckas.

Det som får störst tumme upp hittills är vildtulpaner, som nu tittar fram på den misshandlade kyrkogården  rakt över gatan från där jag bor. De var inte gerilla-odlade helt enligt regelboken eftersom jag frågade om lov – jag kände att jag måste dra en gräns för vad jag är beredd att göra i odlingsgalenskapens namn, och att olovandes gräva upp en kyrkogård mitt på dan kände jag var en lämplig plats att sätt ner foten. Jag bad om lov. So shoot me. (Det kanske är här det passar bra att nämna att det kom fram en kvinna som satte sig och kissade medan hon nickade gillande åt mitt grävande).

 

I Makez You Onion – But I Eated It

Grymt lök-tips i senaste numret av Allt om Trädgård:

Köp överblivna, utreade jullökar nu på senvintern. Dom gröna, växande blomsterlökarna tar sig lättare än dom där torra lökarna på hösten. Ha löken inomhus under våren, och när tjälen gått ur marken planterar du ut dom.

Jag älskar det här tipset eftersom jag nästan alltid glömmer att plantera lök på hösten. Det är alltid så mycket annat då, och ibland kan man vara lite – vågar jag säga det? – mätt på odling på hösten. Dessutom kan jag inte vara den enda som trott att jag köpt en påse lök på hösten bara för att upptäcka att det jag egentligen köpte var en påse lökformat damm. Nu ser man klart och tydligt vad det är man handlar, och vilket skick löken är i. I loves it!

Här är ett annat lökigt tips. Det är en sorts fransk lökpizza som är helt grym – både söt och salt, oljig och tuggig. Jag orkar inte skriva av receptet, men jag tror att det syns helt ok om man klickar upp bilden stort. Tricket är att steka löken riktigt försiktigt, riktigt länge.

Enda sättet att stoppa den – är i munnen!

Languagessv>sv YahooCEerror
kälen

Återbruk – Amaryllis II

I förgrunden, amaryllis. I bakgrunden, inbrottstjuv?

Så den goda nyheten är att efter ett par veckor av sparsamt vattnande (en liten snaps i veckan enligt mannen på TV) så har i alla fall en av mina övervintrade amaryllisar fått en blomknopp. Sweet!

Den dåliga nyheten är att någon verkar vara på väg att ta sig in i vår lägenhet via ett rep från taket. WHAT!?

Återbruk – Amaryllis

Förra årets amaryllisar fick bo på lotten under sommaren, dom verkade trivas men har mystiskt nog gått ner lite i vikt. Nu ska jag för första gången i mitt liv försöka återuppliva dom. Följ den rafflande utvecklingen direkt här på bloggen! (Eh, nä just det, växter är ju inte så rafflande).

I november la jag dom i vinkällaren, insnurrade i tidningspapper, 15° varmt och becksvart. (Ja, jag vet, jag har en vinkällare)

För några dagar sen fick dom komm in i lägenheten igen, och stå i vatten på elementet (försiktig värme på rötterna = bra) över natten. Precis som förra året fick jag aliens-vibbar. Jag får alltid aliens-vibbar av växter med tjocka rötter.

Sen ner i kruka. 1/3 av löken ovan jord, 2 centimeter till kanterna. Vattna igenom alltihopa. Och så tillbaka ovanpå elementet.

Om allt går som det ska kommer blomstängeln om några veckor. Än så länge har de inte rört på sig alls.

Förra årets Alien-vibb. Läskiga va?

Lökigt tips

Vi för ju en ständig kamp med våra blomsterrabatter, som aldrig liksom verkar lika intressanta att hålla på med som grönsakslanden. Nu läste jag precis om ett stiltips som kanske kan lösa problemet för gott: tulpaner och lupiner ska tydligen vara skitfint ihop. Tulpaner och vallmo också tydligen, men jag fastnade för lupin-kombon.

Tänk, nästan vattentät grönska som tränger undan ogräset och minimalt med jobb, förutom massa gödsel till tulpanerna. På våren börjar dom, som en färgflod, sen fyller lupinerna på. Och om man gör som dom säger i The Garden, och klipper ner några av lupinerna redan innan dom blommat, så kan man förlänga säsongen länge, länge.