Hej, jag heter Elin och jag har slutat dricka Coca-Cola

Första gången jag hörde talas om Hans Rosling pratade han om befolkningsökning. Tidigare (men inte längre tror jag!?) fanns idén att ”om bara kvinnorna i Indien slutade skaffa så många barn så vore allt mycket bättre”. Hans svar är ju välkänt:

  1. Kvinnor i u-länder skaffar inte längre särskilt många barn. Och om du verkligen vill att folk ska skaffa färre barn så bör du fokusera på att hålla liv i de som redan finns.
  2. Om alla kvinnor i Europa/Sverige slutade skaffa så många barn så vore allt mycket bättre. And that’s a fact. En västerländsk bäbis är en ekologisk katastrof.

Det sjuka är ju att nummer 2 nu alltså håller på att hända. Västerländska kvinnor (men också ett helt gäng i Asien) födslovägrar.

Hanna Hellquist pratar om det här, i Vinter i P1, och jag tycker hon var så jävla modig som gjorde det. Hon berättar att hennes framtidsvision är så mörk att hon försakar det hon önskar sig mest av allt: ett barn. Och hon är inte ensam. Överallt i i-länder väljer kvinnor bort barn. Så många nu att det syns i statistiken. Kvinnor förblir barnfria, av solidaritet med sina ofödda barn, och med kvinnor som redan nu kämpar för sin och sina barns överlevnad, i krig och förtryck, omgivna av en totalförstörd natur.

Det som gör de här barnfria kvinnorna till revolutionärer är det system vi lever i. Systemet klarar inte av en befolkningsminskning. Nya konsumenter MÅSTE tillkomma, annars kraschar allt.

När drack du senast en Coca-Cola?

För ett tag sen läste jag en märklig grej om Coca-Colas affärsmodell (du trodde väl inte att jag glömt rubriken!?). Deras huvudkonsument är inte lojala storhandlare, folk som säger ”Jag älskar Coca-Cola” eller följer Coca-Cola på Instagram. Coca-Colas huvudkonsument är en person som inte minns när hen senast drack Coca-Cola, eller som aldrig druckit Coca-Cola.

Minns du? Det gör jag: i oktober för tre år sen, stående på en sprucken trottoar utanför en park i Paris. Och sen en gång till, när jag var fruktansvärt magsjuk och min man matade mig med några teskedar läsk utan kolsyra. Och trots att jag alltså aldrig, aldrig, aldrig mer tänker dricka Coca-Cola, så är jag ÄNDÅ Coca-Colas huvudkonsument.

Välkommen till The Matrix lilla bäbis

Det går alltså inte att hoppa av. Även om jag skapar nåt sorts mystiskt kontrakt där det står att inte ens personalen på ålderdomshemmet får ge mig Coca-Cola, så kommer jag för evigt att vara en del av Coca-Cola-väldet.

Med den här affärsmodellen så är ofödda barn så klart också den allra största Coca-Cola-konsumenten.

Så, vad gör vi nu?

Det finns teorier om att folk inte längre kan strejka. Det är inte längre arbetarna som har kontrollen över råvaror och sånt som är avgörande för samhället/företagen. Allt sånt sköts mekaniskt, i slutna system, via pipelines. Det enda arbetarna (i-lands-arbetare i alla fall) gör nu för tiden är att pyssla med PR och HR. Och att konsumera så klart.

Så, vi kan inte strejka, för vårt jobb är inte att jobba, utan att shoppa. Och vi kan inte inte konsumera, för vi är så jävla, jävla många att det räcker med att vi alla köper bara en enda burk läsk, en sportsko, en mobiltelefon från jätteföretagen så har vi ÄNDÅ shoppat klart för en hel livsstid.

Men det finns faktiskt en sak vi kan göra: vi kan vägra att tillverka fler blivande konsumenter. Min känsla är att det här är en av anledningar till att Greta Thunbergs strejk är så mäktig: hon är hon inte färdig än, hon är bara råmaterialet till en blivande konsument, och nu har hon lyckats skapa en reva i väven. Skolbarn är ju dessutom de enda som inte får strejka enligt lag…

Ja, det var väl allt från dystopiavdelningen idag tror jag! Ta det lugnt nu. Och drick saft istället! Helt gratis jättefin present från naturen till dig.

Hanna Hellquist pratar odling

Jag är alltså RADIOPRODUCENT nu! Till Hanna Hellquists Vinter i P1, som du kan höra här under ⤵️. Tipsa gärna en kompis om du gillar det – det var ju inte direkt ofett att göra radio, om jag säger så.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1205794?programid=2071

Programmet handlar, i grunden, om odling. Och om odling som ett sätt att hitta en väg ut ur den förlamande hopplöshet man kan känna i en värld där till synes mäktiga krafter kör över folk (och då menar jag ALLA folk: människofolk och djurfolk och växtfolk), med sin egen vinning som enda mål.

Det är 100 % Hannas prat – hon satt i vårt kök och skrev som en furie i tre dagar. Men en anledning till att jag tycker att pratet är viktigt är att jag tror på berättelser. Jag tror på kraften i berättelser. De historier som vi berättar om oss själva och andra formar våra samhällen och avgör hur vi handlar. Ett land som ser sig själv som en stor kolonisatör kommer att bete sig så. Ett folk som ser sig själva som sparsamma puritaner kommer agera utifrån det.

Och om vår berättelse just nu bara handlar om skam, ångest och hopplöshet, så tror jag att vi kommer att bete oss ologiskt och osmart – skam och skuld är två av de obehagligaste känslorna och de flesta är beredda att göra nästan vad som helst för att slingra sig undan från dem. Till exempel genom förnekelse eller spelad likgiltighet, genom att peka finger åt andra (”Jag är i alla fall inte lika dålig som XXXX”), genom att helt enkelt ge upp, eller genom en massa andra överlevnadsmetoder som inte är alls användbara just nu. Och om vi kan börja se oss själva som goda odlare, istället för som giriga parasiter på ett jordklot som skulle klara sig bättre utan oss, så tror jag att det är ett steg i rätt riktning.

Så, hur som helst, lyssna på Hanna! Hon är smart och bra. Om du håller med, tipsa en vän, så att hennes ord och berättelse sprids som en god jordbakterie genom hela vårt land.

Slang-sök

Jag behöver alltså en ny trädgårdsslang. För typ fem år sen gick ett larm om att trädgårdsslangar innehåller bly, och sen dess verkar det ha dykt upp en massa ”rena” trädgårdsslangar i USA. Problemet här i Sverige är att jag inte ens vet vad jag ska söka på.  Det krävs speciella online-skills för att hitta rätt med hjälp av sökningen ”PVC-, kadmium-, barium-, bly-, bisfenol och ftalatfri + trädgårdsslang”.

Det verkar inte som om Kemikalieinspektionen kontrollerar trädgårdsslangar, vilket i och för sig inte spelar så stor roll, eftersom Kemikalieinspektionen känns mer och mer som brandkåren i boken ”Fahrenheit 451″*.

Trädgårdsslangen skulle kanske kunna vara gjord av polyuretan, som är en polymer. I ett inlägg på Naturskyddsföreningens hemsida står det att polyuretan är ett bättre alternativ till Gore-Tex. Men Gore-Tex verkar å andra sidan vara världens ondaste material (hela världen blir överviktig och att fåglar dör!?). I ett annat inlägg står det att polyuretan är cancerframkallande.

Det finns en slang från Gardena som beskrivs som fri från tungmetaller och ftalater, men det står inte vad den faktiskt är gjord av, vilket gör mig misstänksam:
https://www.bauhaus.se/tradgardsslang-classic-20-m-3-4.html#full-description

Den slang jag känner mest hopp inför är den här nedan, från Kärcher, som verkar fri från extremt många grejer. När jag sökte på återförsäljare hittade jag både Järnia och Lantmännen Maskin, som väl inte existerar längre.
https://www.kaercher.com/se/home-garden/bevattningssystem/slangvindor-och-slangkaerror/primoflex-r-slang-plus-1-2-20-m-26451440.html

Men vet du vad jag blir allra mest trött av? Att JAG, som inte vet NÅNTING ALLS om vattenslangar måste sitta och göra sån här research. JAG som aldrig tillverkat en vattenslang i mitt liv, och vars enda referens till polymerer är att nån av killarna i ”Big Bang Theory” forskar kring det. Att ta fram och marknadsföra en vattenslang som inte leder till ond, bråd död måste väl ändå vara de jämrans VATTENSLANGSTILLVERKARNAS ansvar. PVC-månglare, hear me roar! Sluta skjuta!

* Brandkåren i Fahrenheit 451 eldar alltså upp saker.

Text till Toys’r’Us

Omslag Louise Enhörnings "Toys'r'Us"

Omslag Louise Enhörnings ”Toys’r’Us”


Den superbegåvade fotografen Louise Enhörning har just nu (8 december 2016 till 6 januari 2017) en utställning på galleriet Loyal i Stockholm.

Om du skulle vara i stan och behöva en sista minuten-present kan jag rekommendera den lilla utställningskatalogen, med foton från utställningen. Där även lilla jag skrivit en text om hur likgiltig naturen är inför människan, och inte tvärtom, som det är lätt att tro i dessa tider!

Min text i katalogen.

Min text i katalogen.

Avgå alla!

Min kompis Agnes, som var en av få fellow secret gardeners under tiden när jag ännu inte kommit ut som odlare, älskar liljor och har odlat så länge jag känt henne, vilket är sen hon var en storögd tonåring med hy som nyspilld mjölk.

Den 15 juni var Agnes med på en både rolig, hoppfull och ganska gullig, fredlig aktion vid Rosenbad. Syftet var att dra uppmärksamhet till att våra politiker just nu gör FEL genom att sälja de svenska brunkolsbrotten i Tyskland till ett privat Tjeckiskt företag med ett criminal record, istället för att bara lägga ner och gå vidare. En så grym chans till en VERKLIG miljöinsats! (Affären kan leda till att 20 gånger hela Sveriges utsläpp släpps ut av den tjeckiska köparen).

Att säga emot när något är fel är typ den bästa presenten man nånsin kan ge till nån som begår ett misstag, och jag är så jävla glad och tacksam att Agnes och de andra gjorde som de gjorde, just exakt när det betyder nåt.

MEN nu försöker folk – inte bara de privata säkerhetsvakterna på Rosenbad, utan även viss media, som borde veta bättre – spinna historien till att aktionen var våldsam.

SÅ NU ÄR DET MIN TUR ATT SÄGA IFRÅN.

1. Agnes borde inte ens behöva bryta mot några lagar eller ta dom här riskerna, men att hon ändå gjort det är så jävla viktigt och modigt.

2. Att de med makt (Stefan Löfvén, Annie Lööf, Jan Björklund et al) sen försöker smutskasta och misskreditera sina egna sanningsvittnen – som man egentligen VET har rätt, ALLA vet att man inte ska bryta brunkol… Jag är inte arg, jag är besviken, som jag är säker på att Sossarnas och Miljöpartisternas och alla andras mammor tänker just nu.

Du kan själv se alla filmer och klipp HÄR, och läsa artikeln som gruppen skrev i Svenska Dagbladet HÄR.

Jag passade på att fråga Agnes hur hon känner också, och hon svarade så här:
– Jag tycker mest att det är sjukt konstig hur media har framställt aktionen. Expressen var på plats och filmade hela grejen men lyckas ändå på nåt vänster klippa ihop en helt annan, egen version. Jag tror oftast på det jag läser, i alla fall brukar jag inte utgå ifrån att journalister medvetet ändrar, men nu vet jag inte längre. Samtidigt är det dubbelt, för vi hade nog inte fått lika stor uppmärksamhet om media inte vinklat det på det här sättet.

Det var allt!

Peek-a-boo, we see YOU, politikerna och det korrupta näringslivet!

Peek-a-boo, we see YOU, politikerna och det korrupta näringslivet!

 

Dig for victory

Du har hört om victory gardens va?

De kallades krigsträdgårdar först. Och sen, på amerikanskt manér, för vinnarträdgårdar: victory gardens. Initiativet kom från både den engelska och amerikanska regeringen. När andra världskriget bröt ut gick amerikanska bönder på knäna i bristen på arbetskraft. Medan britterna blev smärtsamt medvetna om att de befann sig på en ö, och alltså blev extremt lätta att svälta ut om de förlitade sig på livsmedelsimport. I England startades kampanjen Dig for Victory. Uppdraget var enkelt: alla ska odla i alla fall någon mat själva. Det var inte en medelklasshobby, det var inte en kvinnosyssla, det handlade om patriotism och överlevnad och att vara förberedd ifall katastrofen skulle inträffa. Och det visade sig att alla vann på ett större matoberoende.

* 1944 producerades 42 % av USAs grönsaker i en victory garden.

* Vid andra världskrigets slut odlade 80 % av de amerikanska hushållen i alla fall lite av sin egen mat.

* Det står ännu mer om det här i den HÄR fina boken.

* Det som gör mig så rörd när jag tänker på det här är att det så klart inte hade funkat om inte de här trädgårdarna nästan omedelbart blev omåttligt populära. Folk ÄLSKADE att odla, de hade bara glömt bort det. Och med de två pyttesmå incitamenten ”regeringen tillåter det” och ”jag vill inte svälta” så bubblade odlingsintresset upp igen, som om det aldrig varit borta.

Sen kom krigsslutet, och vinnarna övergav sina täppor. En köksträdgård blev en symbol för krigsarmod. Bara de som var så fattiga att de var TVUNGNA att odla sin egen mat fortsatte, och ingen vill vara den enda fattiglappen under en segeryra. Ytterligare lite senare bestämdes det att snabbmat skulle ersätta odlingar för de med små tillgångar, och även fattigmansodlarna försvann. De rikingar som absolut inte kunde sluta odla, gömde köksträdgården nånstans bakom huset.

Dig on!

Och nu är köksträdgårdarna på väg tillbaka till framsidan av huset. Och bara för några veckor sen var det nån från nån form av militär förberedelseorganisation som nämnde i förbifarten, på radio, att om den svenska infrastrukten skulle få sig en törn, skulle våra livsmedelsbutiker vara tomma på två veckor. Tänk om vi bara kunde hoppa över hela krigsfasen, och istället börja segerodla med en gång. Och tänk om vår regering började annonsera efter 50 000 nya kolonister, som på affischen här ovan.
42 % grönsaker och 80 % odlare är målet! Go!

Snille spekulerar

Helt nyligen träffade jag Anette Dieng och Peter Schneider, som skrivit den fantastiska boken ”Handbok i naturlig biodling”. Det var när vi alla tre skulle hålla varsitt sjuminuters TED-talk inför 200 bibliotekarier om varför våra böcker är bra och intressanta. Peter, som varit biodlare i många årtionden, hade fått frågan om varför bina mår så dåligt, och kände att det var en väldigt stor och svår fråga. Och jag, hjälpsam som jag är, tänkte att jag skulle hjälpa honom på traven med svaret.

Så jag rabblade upp nånting i stil med det här:
– Det finns en massa mikrobakterier i jorden. Och mikrobakterier är ju supernyttiga. Det är ju samma mikrobakterier och enzymer och grejer som bina har i sina magar, och det som gör honung så förbannat nyttig för människor. Bakterierna är så pass nyttiga att de funkar bättre än antibiotika mot diverse sjukdomar. [Ja, jag säger alltså det här till en erfaren biodlare]. Och om vi nu håller på och plöjer och sprutar och härjar med jorden, så att det underjordiska livet och mikrobakterierna minskar [vilket vi gör] då borde ju andelen mikrobakterier i blommorna minska, och då förlorar bina sin naturliga antibiotika och, viola, här är vi nu, med sjuka bin.

Och Peter ba:
– Nej. Det stämmer inte.

Och jag ba:
– Öh, vilken del av det?

Och Peter ba:
– Mikrobakterierna finns i bina hela tiden. Det är dom som tillverkar bakterierna. Och det är dom som stoppar ner bakterierna i blommorna. Inte tvärtom. Sen äter idisslarna [kossor, rådjur et al] blommorna, och får på det sättet i sig bakterierna. Vilket är helt avgörande för att deras magar ska funka på det komplicerade sätt som de gör. Nu, däremot, äter ju till exempel kossor inte framför allt blommor, utan kraftfoder och soja. [Obs alla faktakollare – jag skriver detta ur minnet, och är känd för selektiv hörsel, om nåt av det här inte stämmer till hundra procent, skyll på mig, inte Peter!]. Hjortjägare i Schweiz, såna som vill skjuta riktiga tolvtaggare, anlägger blomstergläntor med bikupor i sina skogar, för att få de ståtligaste hjortarna i hela landet.
Och sen, när en idisslare, en kossa eller liknande, bajsar, det är binas mikrobaktier hamnar i jorden.

Och ja ba:

Krönika i Dagens Industri

Jag har ju blivit den rockande odlaren med hela svenska folket, så i somras när Jan Gradvall frågade om jag vill praoa för honom på DI så kändes det inte mer än rätt att skriva en krönika om hur rock och odling hänger ihop i mitt huvud.
Så här blev den.
Publicerades i Dagens Industri nummer 25, 3/7/2015.
(Klicka på bilden så dyker den upp i eget fönster, klicka en gång till så zoomar du in texten – easy peasy!)

Varför allt är som det är

Upp till kamp! (det måste varit här nånstans – i slutet av 1800-talet – som min kärlek till getyoghurt började)

Jag lyssnade precis på Po Tidholms lilla krönika i Godmorgon världen på P1, om mjölk, och tänkte att den handlade om typ allt kommersiellt jordbruk i Sverige. För visst är det som om vi tänker att allt är som det är just nu – stora, större och större, bondgårdar som producerar identiska produkter till precis hela Sverige – för att de måste vara så? För att det liksom finns nån sorts naturlag som säger att bönder VILL det och att bondgårdar MÅSTE vara helt identiska (samma kor som får samma foder och samma sjukdomar och samma mediciner).

Och jag blev så lycklig när jag lyssnade på Po för att jag än en gång kom på att det det MÅSTE DET JU INTE ALLS DET. Det har blivit så här för att vissa personer – kanske till och med ganska många, på till exempel jätteföretaget Arla, samt till exempel regeringen – har BESTÄMT det. Fattat beslut i den riktning. Genomdrivit besluten på stor skala. Och skapat ett jordbruk som ser ut som det gör idag.

Alltid när man säger saker som ”Tänk om vi hade småbruk som försörjde sin omedelbara omgivning och som grannarna kände sig involverade i, vad kul och bra det vore!” så svarar folk ”Nämen det skulle vara HELT omöjligt att tvinga bönderna till det.” Men bönderna är tvingade att göra saker HELA TIDEN. Till att överge sina små tegar till förmån för stora, sammanhängande jordplättar. Att strömlinjeforma och pastörisera (visst är det så att en bonde inte ens får sälja spenvarm mjölk till mig även om jag traskar upp på henoms gårdsplan?). Till att bli bidragssökare istället för hantverkare. Men bara för att resultatet skulle bli mjukis-positivt och idealistiskt så verkar förändringen omöjlig.

Men det är den inte.

Dags att börja korta in tyglarna på Arla känner jag.