Hemma hos David Bowie

Just nu gör jag research om trädgårdsdesignern Made Wijaya till en krönika i Allt om Trädgård. Och som vanligt rasade jag ner i ett Alice i underlandet-hål av prokrastinering. Just det här hålet ledde till David Bowies sommarstuga på den karibiska ön Mustique. Vill du också hälsa på? Häng med!

Trädgården skapades av den balinesiska trädgårdsdesignern  Made Wijaya i slutet av 80-talet, och det var de här två som bodde där, David Bowie och Iman. Bilderna kommer från det här helt fantastiska reportaget. 

I den här intervjun berättar Made att det fanns flera problem med arbetet. Bland annat är hela ön som en sorts gated community för rika människor. Alltså är det omöjligt att hitta nån som vill arbeta: ingen fattig har råd att ta sig dit eller bo där, och alla som redan bor där är fruktansvärt lata. Därför flög Made in fyra trädgådsarbetare från Bali. De bodde på en lokal bar och rökte gräs hela dagarna. 

Utsikten från stora sovrummet.

Ett annat problem var klimatet: Made Wijaya var en tropisk trädgårdsdesigner, men Mustique ligger i karibien, och ön visade sig vara torr, saltstänkt och ofruktbar. Inte en naturlig paradisö, på samma sätt som Bali. Men SOM TUR VAR hade det precis dykt upp ett stort antal stelar på marknaden i Bali. Jag var tvungen att slå upp vad stele betyder, och det är alltså en form av antik gravsten, som en sorts utsmyckad runsten som restes runt gravar på Bali. Och eftersom Made hade en ordentlig budget (pga Bowie) kunde han rensa den balinesiska marknaden på de bästa stelarna och, du gissade det, flyga över dem till karibien.

Väl på plats anlade han ett gäng pooler, två fiskdammar och en swimmingpool, som ser ut att sömlöst rinna över i varandra, för att sedan verka försvinna ut i havet på ett helt magiskt vis. Runt poolerna reste han sen gravstelarna, och kunde på det sättet skapa en salttålig, fuktig, skyddad, tropisk trädgård på denna ganska tuffa ö. 

 

Huset är designat av Arne Hasselqvist, en svensk arkitekt/ingenjör/hippie, i en stil som beskrivs som japanordisk. Inredningen skapades av Linda Garland och är crazy viktoriansk kunstkammer, fylld med märkliga skatter från världens alla hörn. 

Som den här indiska vilstolen från 1800-talet till exempel. 

Eller sovrumsmöblerna, i egyptisk retrostil från 1800-talet (det var alltså nån på 1800-talet som tyckte egypten var spexigt och skapade dessa i antik retrostil). 

David Bowie kallar Mustique för ”duchampian”. Hans dröm var att skapa ett gammaldags brittiskt retreat i tropikerna, fast på en ö i karibien. Och det är ju så klart extremt LOLigt, och jag älskar hela den här berättelsen eftersom alla involverade uppenbarligen är fullkomligt vrickade. Men jag känner ändå att jag liksom måste kasta in en brasklapp: bara för att man sätter en ironisk/postmodern mössa på det här bygget, så slutar det inte vara  galopperande kolonialism och fullkomligt förkastligt. 

 

 

Sen sålde David Bowie huset till den brittiska publicisten Felix Dennis – mest känd för att han blev dömd till fängelse för osedlighetsbrott i slutet på 60-talet när han gav ut den kontroversiella tidningen Oz, och lät ett gäng barn göra ett nummer fullt av snuskteckningar. Felix rev ut inredning (eller ”renoverade”, som det heter i Stockholm), satte in AC och fixade ett ”games parlor”, vilket jag uppfattar är ungefär som en gillestuga. Han flög in ”some shop dresser from Harrods” som fixade ny inredning, och innan han själv flög till Bali och köpte på sig en ny uppsättning turistpryttlar. Sen grävde han upp trädgården. 

Felix Dennis dog 2014, och huset hyrs numera ut som nån sorts Airbnb för 40.000 dollar i veckan (2016), med USPen att man får bo i David Bowies sommarstuga. 

 

Allt du nånsin velat veta men inte vågat fråga om Paklobutrazol

Hittade precis det här inlägget från, öh, 2017 tror jag. Jag skrev det när jag precis kommit hem från någon morgonstudio på TV där jag genomförde en riktigt illa förberedd ”debatt” med en stackars kvinna från Kemikalieinspektionen.

Kemikalieinspektionen har alltså godkänt det nya spännande ämnet Paklobutrazol. Jag var precis med i TV och debatterade det här, och det enda som var lite obekvämt var att jag inte hade fattat att det skulle var en debatt utan trodde att jag skulle vara med i TV för att berömma Kemikalieinspektionen för att de tar sitt ansvar och varnar allmänheten för detta hemska ämne. Sen upptäckte jag, i taxin på väg till TV, att Kemikalieinspektionen är onda, så nu tar jag nya tag. Hear me roar!

Paklobutrazol är alltså ett ämne som används av professionella odlare som vill göra sina krukväxter ”små och knubbiga”, utan att behöva mecka med det tråkiga och tidsödande arbetet att faktisk liksom ODLA fram sorter som är just små och knubbiga. Ämnet innehåller ett växthämmande hormon som också påverkar blomningen. Tack vare tillståndet från Kemikalieinspektionen är alltså krukväxterna du köper i affären numera indränkta i detta ämne – förmodligen har det både applicerats utifrån och kommit in växten via rötterna.

Paklobutrazol är också en fungicid. Alla som heter nåt med ”cid” i efternamn har ju ihjäl något, och i det här fallet är det svamp. Kemikalieinspektionen säger att Paklobutrazol – eller Packe som jag tycker vi kan kalla honom för enkelhetens skull – inte är skadligt för hälsa och miljö. Men det finns alltså ett par hundra miljarder svampsporer därute som inte håller med om det. Och vet du var en stor del av de svamparna bor? I din kompost. Alltså kan man inte längre på ett tryggt sätt kompostera sina krukväxter.

Det allra bästa nu känner jag vore om vi bara slutade köpa krukväxter. Inte nödvändigtvis som en form av konsumentmakt, utan helt enkelt bara i protest. Sluta liksom förgifta allt för fan! Hur svårt kan det va?

Hej, jag heter Elin och jag har slutat dricka Coca-Cola

Första gången jag hörde talas om Hans Rosling pratade han om befolkningsökning. Tidigare (men inte längre tror jag!?) fanns idén att ”om bara kvinnorna i Indien slutade skaffa så många barn så vore allt mycket bättre”. Hans svar är ju välkänt:

  1. Kvinnor i u-länder skaffar inte längre särskilt många barn. Och om du verkligen vill att folk ska skaffa färre barn så bör du fokusera på att hålla liv i de som redan finns.
  2. Om alla kvinnor i Europa/Sverige slutade skaffa så många barn så vore allt mycket bättre. And that’s a fact. En västerländsk bäbis är en ekologisk katastrof.

Det sjuka är ju att nummer 2 nu alltså håller på att hända. Västerländska kvinnor (men också ett helt gäng i Asien) födslovägrar.

Hanna Hellquist pratar om det här, i Vinter i P1, och jag tycker hon var så jävla modig som gjorde det. Hon berättar att hennes framtidsvision är så mörk att hon försakar det hon önskar sig mest av allt: ett barn. Och hon är inte ensam. Överallt i i-länder väljer kvinnor bort barn. Så många nu att det syns i statistiken. Kvinnor förblir barnfria, av solidaritet med sina ofödda barn, och med kvinnor som redan nu kämpar för sin och sina barns överlevnad, i krig och förtryck, omgivna av en totalförstörd natur.

Det som gör de här barnfria kvinnorna till revolutionärer är det system vi lever i. Systemet klarar inte av en befolkningsminskning. Nya konsumenter MÅSTE tillkomma, annars kraschar allt.

När drack du senast en Coca-Cola?

För ett tag sen läste jag en märklig grej om Coca-Colas affärsmodell (du trodde väl inte att jag glömt rubriken!?). Deras huvudkonsument är inte lojala storhandlare, folk som säger ”Jag älskar Coca-Cola” eller följer Coca-Cola på Instagram. Coca-Colas huvudkonsument är en person som inte minns när hen senast drack Coca-Cola, eller som aldrig druckit Coca-Cola.

Minns du? Det gör jag: i oktober för tre år sen, stående på en sprucken trottoar utanför en park i Paris. Och sen en gång till, när jag var fruktansvärt magsjuk och min man matade mig med några teskedar läsk utan kolsyra. Och trots att jag alltså aldrig, aldrig, aldrig mer tänker dricka Coca-Cola, så är jag ÄNDÅ Coca-Colas huvudkonsument.

Välkommen till The Matrix lilla bäbis

Det går alltså inte att hoppa av. Även om jag skapar nåt sorts mystiskt kontrakt där det står att inte ens personalen på ålderdomshemmet får ge mig Coca-Cola, så kommer jag för evigt att vara en del av Coca-Cola-väldet.

Med den här affärsmodellen så är ofödda barn så klart också den allra största Coca-Cola-konsumenten.

Så, vad gör vi nu?

Det finns teorier om att folk inte längre kan strejka. Det är inte längre arbetarna som har kontrollen över råvaror och sånt som är avgörande för samhället/företagen. Allt sånt sköts mekaniskt, i slutna system, via pipelines. Det enda arbetarna (i-lands-arbetare i alla fall) gör nu för tiden är att pyssla med PR och HR. Och att konsumera så klart.

Så, vi kan inte strejka, för vårt jobb är inte att jobba, utan att shoppa. Och vi kan inte inte konsumera, för vi är så jävla, jävla många att det räcker med att vi alla köper bara en enda burk läsk, en sportsko, en mobiltelefon från jätteföretagen så har vi ÄNDÅ shoppat klart för en hel livsstid.

Men det finns faktiskt en sak vi kan göra: vi kan vägra att tillverka fler blivande konsumenter. Min känsla är att det här är en av anledningar till att Greta Thunbergs strejk är så mäktig: hon är hon inte färdig än, hon är bara råmaterialet till en blivande konsument, och nu har hon lyckats skapa en reva i väven. Skolbarn är ju dessutom de enda som inte får strejka enligt lag…

Ja, det var väl allt från dystopiavdelningen idag tror jag! Ta det lugnt nu. Och drick saft istället! Helt gratis jättefin present från naturen till dig.

Hanna Hellquist pratar odling

Jag är alltså RADIOPRODUCENT nu! Till Hanna Hellquists Vinter i P1, som du kan höra här under ⤵️. Tipsa gärna en kompis om du gillar det – det var ju inte direkt ofett att göra radio, om jag säger så.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1205794?programid=2071

Programmet handlar, i grunden, om odling. Och om odling som ett sätt att hitta en väg ut ur den förlamande hopplöshet man kan känna i en värld där till synes mäktiga krafter kör över folk (och då menar jag ALLA folk: människofolk och djurfolk och växtfolk), med sin egen vinning som enda mål.

Det är 100 % Hannas prat – hon satt i vårt kök och skrev som en furie i tre dagar. Men en anledning till att jag tycker att pratet är viktigt är att jag tror på berättelser. Jag tror på kraften i berättelser. De historier som vi berättar om oss själva och andra formar våra samhällen och avgör hur vi handlar. Ett land som ser sig själv som en stor kolonisatör kommer att bete sig så. Ett folk som ser sig själva som sparsamma puritaner kommer agera utifrån det.

Och om vår berättelse just nu bara handlar om skam, ångest och hopplöshet, så tror jag att vi kommer att bete oss ologiskt och osmart – skam och skuld är två av de obehagligaste känslorna och de flesta är beredda att göra nästan vad som helst för att slingra sig undan från dem. Till exempel genom förnekelse eller spelad likgiltighet, genom att peka finger åt andra (”Jag är i alla fall inte lika dålig som XXXX”), genom att helt enkelt ge upp, eller genom en massa andra överlevnadsmetoder som inte är alls användbara just nu. Och om vi kan börja se oss själva som goda odlare, istället för som giriga parasiter på ett jordklot som skulle klara sig bättre utan oss, så tror jag att det är ett steg i rätt riktning.

Så, hur som helst, lyssna på Hanna! Hon är smart och bra. Om du håller med, tipsa en vän, så att hennes ord och berättelse sprids som en god jordbakterie genom hela vårt land.

Slang-sök

Jag behöver alltså en ny trädgårdsslang. För typ fem år sen gick ett larm om att trädgårdsslangar innehåller bly, och sen dess verkar det ha dykt upp en massa ”rena” trädgårdsslangar i USA. Problemet här i Sverige är att jag inte ens vet vad jag ska söka på.  Det krävs speciella online-skills för att hitta rätt med hjälp av sökningen ”PVC-, kadmium-, barium-, bly-, bisfenol och ftalatfri + trädgårdsslang”.

Det verkar inte som om Kemikalieinspektionen kontrollerar trädgårdsslangar, vilket i och för sig inte spelar så stor roll, eftersom Kemikalieinspektionen känns mer och mer som brandkåren i boken ”Fahrenheit 451″*.

Trädgårdsslangen skulle kanske kunna vara gjord av polyuretan, som är en polymer. I ett inlägg på Naturskyddsföreningens hemsida står det att polyuretan är ett bättre alternativ till Gore-Tex. Men Gore-Tex verkar å andra sidan vara världens ondaste material (hela världen blir överviktig och att fåglar dör!?). I ett annat inlägg står det att polyuretan är cancerframkallande.

Det finns en slang från Gardena som beskrivs som fri från tungmetaller och ftalater, men det står inte vad den faktiskt är gjord av, vilket gör mig misstänksam:
https://www.bauhaus.se/tradgardsslang-classic-20-m-3-4.html#full-description

Den slang jag känner mest hopp inför är den här nedan, från Kärcher, som verkar fri från extremt många grejer. När jag sökte på återförsäljare hittade jag både Järnia och Lantmännen Maskin, som väl inte existerar längre.
https://www.kaercher.com/se/home-garden/bevattningssystem/slangvindor-och-slangkaerror/primoflex-r-slang-plus-1-2-20-m-26451440.html

Men vet du vad jag blir allra mest trött av? Att JAG, som inte vet NÅNTING ALLS om vattenslangar måste sitta och göra sån här research. JAG som aldrig tillverkat en vattenslang i mitt liv, och vars enda referens till polymerer är att nån av killarna i ”Big Bang Theory” forskar kring det. Att ta fram och marknadsföra en vattenslang som inte leder till ond, bråd död måste väl ändå vara de jämrans VATTENSLANGSTILLVERKARNAS ansvar. PVC-månglare, hear me roar! Sluta skjuta!

* Brandkåren i Fahrenheit 451 eldar alltså upp saker.

UPPDATERING

Nu, flera år efter att jag skrev det här inlägget, fick jag ett nyhetsbrev från Sneckenströms, som verkar sälja en hel rad olika slangar, som verkar bra på flera olika sätt. Jag har inte skärskådat dom i jakt på olika fruktansvärda kemikalier – materialen är inte angivna så vitt jag kan se – utan baserar min bedömning enbart på att dom säljs av en ekoshop, och att dom alltså borde vara ok, vilket känns snubblande nära ett cirkelargument, men HUR SOM HELST här finns dom:

https://www.sneckenstrom.se/bevattning/vattenslang-och-tillbehor/?5947061=g-name-a-48-1-filter:JTdCJTIyZmlsdGVyJTIyOiU1QiU1RCwlMjJwcmljZSUyMjolN0IlMjJtaW4lMjI6MCwlMjJtYXglMjI6OTk5OTk5OTk5JTdEJTdE 

Text till Toys’r’Us

Omslag Louise Enhörnings "Toys'r'Us"

Omslag Louise Enhörnings ”Toys’r’Us”


Den superbegåvade fotografen Louise Enhörning har just nu (8 december 2016 till 6 januari 2017) en utställning på galleriet Loyal i Stockholm.

Om du skulle vara i stan och behöva en sista minuten-present kan jag rekommendera den lilla utställningskatalogen, med foton från utställningen. Där även lilla jag skrivit en text om hur likgiltig naturen är inför människan, och inte tvärtom, som det är lätt att tro i dessa tider!

Min text i katalogen.

Min text i katalogen.

Avgå alla!

Min kompis Agnes, som var en av få fellow secret gardeners under tiden när jag ännu inte kommit ut som odlare, älskar liljor och har odlat så länge jag känt henne, vilket är sen hon var en storögd tonåring med hy som nyspilld mjölk.

Den 15 juni var Agnes med på en både rolig, hoppfull och ganska gullig, fredlig aktion vid Rosenbad. Syftet var att dra uppmärksamhet till att våra politiker just nu gör FEL genom att sälja de svenska brunkolsbrotten i Tyskland till ett privat Tjeckiskt företag med ett criminal record, istället för att bara lägga ner och gå vidare. En så grym chans till en VERKLIG miljöinsats! (Affären kan leda till att 20 gånger hela Sveriges utsläpp släpps ut av den tjeckiska köparen).

Att säga emot när något är fel är typ den bästa presenten man nånsin kan ge till nån som begår ett misstag, och jag är så jävla glad och tacksam att Agnes och de andra gjorde som de gjorde, just exakt när det betyder nåt.

MEN nu försöker folk – inte bara de privata säkerhetsvakterna på Rosenbad, utan även viss media, som borde veta bättre – spinna historien till att aktionen var våldsam.

SÅ NU ÄR DET MIN TUR ATT SÄGA IFRÅN.

1. Agnes borde inte ens behöva bryta mot några lagar eller ta dom här riskerna, men att hon ändå gjort det är så jävla viktigt och modigt.

2. Att de med makt (Stefan Löfvén, Annie Lööf, Jan Björklund et al) sen försöker smutskasta och misskreditera sina egna sanningsvittnen – som man egentligen VET har rätt, ALLA vet att man inte ska bryta brunkol… Jag är inte arg, jag är besviken, som jag är säker på att Sossarnas och Miljöpartisternas och alla andras mammor tänker just nu.

Du kan själv se alla filmer och klipp HÄR, och läsa artikeln som gruppen skrev i Svenska Dagbladet HÄR.

Jag passade på att fråga Agnes hur hon känner också, och hon svarade så här:
– Jag tycker mest att det är sjukt konstig hur media har framställt aktionen. Expressen var på plats och filmade hela grejen men lyckas ändå på nåt vänster klippa ihop en helt annan, egen version. Jag tror oftast på det jag läser, i alla fall brukar jag inte utgå ifrån att journalister medvetet ändrar, men nu vet jag inte längre. Samtidigt är det dubbelt, för vi hade nog inte fått lika stor uppmärksamhet om media inte vinklat det på det här sättet.

Det var allt!

Peek-a-boo, we see YOU, politikerna och det korrupta näringslivet!

Peek-a-boo, we see YOU, politikerna och det korrupta näringslivet!

 

Dig for victory

Du har hört om victory gardens va?
World_War_II_and_Dig_for_Victory
De kallades krigsträdgårdar först. Och sen, på amerikanskt manér, för vinnarträdgårdar: victory gardens. Initiativet kom från både den engelska och amerikanska regeringen. När andra världskriget bröt ut gick amerikanska bönder på knäna i bristen på arbetskraft. Medan britterna blev smärtsamt medvetna om att de befann sig på en ö, och alltså blev extremt lätta att svälta ut om de förlitade sig på livsmedelsimport. I England startades kampanjen Dig for Victory. Uppdraget var enkelt: alla ska odla i alla fall någon mat själva. Det var inte en medelklasshobby, det var inte en kvinnosyssla, det handlade om patriotism och överlevnad och att vara förberedd ifall katastrofen skulle inträffa. Och det visade sig att alla vann på ett större matoberoende.

* 1944 producerades 42 % av USAs grönsaker i en victory garden.

* Vid andra världskrigets slut odlade 80 % av de amerikanska hushållen i alla fall lite av sin egen mat.

* Det står ännu mer om det här i den HÄR fina boken.

* Det som gör mig så rörd när jag tänker på det här är att det så klart inte hade funkat om inte de här trädgårdarna nästan omedelbart blev omåttligt populära. Folk ÄLSKADE att odla, de hade bara glömt bort det. Och med de två pyttesmå incitamenten ”regeringen tillåter det” och ”jag vill inte svälta” så bubblade odlingsintresset upp igen, som om det aldrig varit borta.

Sen kom krigsslutet, och vinnarna övergav sina täppor. En köksträdgård blev en symbol för krigsarmod. Bara de som var så fattiga att de var TVUNGNA att odla sin egen mat fortsatte, och ingen vill vara den enda fattiglappen under en segeryra. Ytterligare lite senare bestämdes det att snabbmat skulle ersätta odlingar för de med små tillgångar, och även fattigmansodlarna försvann. De rikingar som absolut inte kunde sluta odla, gömde köksträdgården nånstans bakom huset.

Dig on!

Och nu är köksträdgårdarna på väg tillbaka till framsidan av huset. Och bara för några veckor sen var det nån från nån form av militär förberedelseorganisation som nämnde i förbifarten, på radio, att om den svenska infrastrukten skulle få sig en törn, skulle våra livsmedelsbutiker vara tomma på två veckor. Tänk om vi bara kunde hoppa över hela krigsfasen, och istället börja segerodla med en gång. Och tänk om vår regering började annonsera efter 50 000 nya kolonister, som på affischen här ovan.
42 % grönsaker och 80 % odlare är målet! Go!

Snille spekulerar

Helt nyligen träffade jag Anette Dieng och Peter Schneider, som skrivit den fantastiska boken ”Handbok i naturlig biodling”. Det var när vi alla tre skulle hålla varsitt sjuminuters TED-talk inför 200 bibliotekarier om varför våra böcker är bra och intressanta. Peter, som varit biodlare i många årtionden, hade fått frågan om varför bina mår så dåligt, och kände att det var en väldigt stor och svår fråga. Och jag, hjälpsam som jag är, tänkte att jag skulle hjälpa honom på traven med svaret.

Så jag rabblade upp nånting i stil med det här:
– Det finns en massa mikrobakterier i jorden. Och mikrobakterier är ju supernyttiga. Det är ju samma mikrobakterier och enzymer och grejer som bina har i sina magar, och det som gör honung så förbannat nyttig för människor. Bakterierna är så pass nyttiga att de funkar bättre än antibiotika mot diverse sjukdomar. [Ja, jag säger alltså det här till en erfaren biodlare]. Och om vi nu håller på och plöjer och sprutar och härjar med jorden, så att det underjordiska livet och mikrobakterierna minskar [vilket vi gör] då borde ju andelen mikrobakterier i blommorna minska, och då förlorar bina sin naturliga antibiotika och, viola, här är vi nu, med sjuka bin.

Och Peter ba:
– Nej. Det stämmer inte.

Och jag ba:
– Öh, vilken del av det?

Och Peter ba:
– Mikrobakterierna finns i bina hela tiden. Det är dom som tillverkar bakterierna. Och det är dom som stoppar ner bakterierna i blommorna. Inte tvärtom. Sen äter idisslarna [kossor, rådjur et al] blommorna, och får på det sättet i sig bakterierna. Vilket är helt avgörande för att deras magar ska funka på det komplicerade sätt som de gör. Nu, däremot, äter ju till exempel kossor inte framför allt blommor, utan kraftfoder och soja. [Obs alla faktakollare – jag skriver detta ur minnet, och är känd för selektiv hörsel, om nåt av det här inte stämmer till hundra procent, skyll på mig, inte Peter!]. Hjortjägare i Schweiz, såna som vill skjuta riktiga tolvtaggare, anlägger blomstergläntor med bikupor i sina skogar, för att få de ståtligaste hjortarna i hela landet.
Och sen, när en idisslare, en kossa eller liknande, bajsar, det är binas mikrobaktier hamnar i jorden.

Och ja ba: