Hitta citatet – Okakura Kakuzō

Äh, vi tar väl en bokbild till hörrni? Kul å läsa ju.

Den här bilden hör till serien ”Hitta citat”. ”Hitta citatet” var en serie som jag startade här på bloggen efter att jag skrivit klart boken ”Herbariet”, eftersom jag har en en stor mapp på min dator som innehåller bilder på sidor ur research-böcker som jag inte har en aning om varför jag fotade (skriver lite mer om detta HÄR). Nu har vi kommit fram till:

Författare: Okakura Kakuzō
Bok: ”Book of Tea”
Skapelsedatum: 29 juli 2015, 14.42 (på Böda Sand, Öland)

The Book of Tea av Okakura Kakuzō

Jag älskar ”Book of Tea” väldigt mycket. Jag citerar den tre gånger i ”Herbariet”, och inget från den här sidan fick plats. Det finns gränser liksom.

Jag trillade dit så rejält på denna bok att jag försökte skriva den, jag också. En sak som jag älskar extra mycket med ”Book of Tea” är att den aldrig berättar vad den är för en bok. Den låtsas att den är en bok som handlar om japanska te-cermonier och deras historia. Men i själva verket är den en manual i asketism och wabi-sabi. Så jag bestämde mig för att ”Herbariet” också skulle vara en manual i asketism och wabi-sabi. Och att ”Herbariet” inte heller skulle berätta att den är det. Så. Nu var det avslöjat.

Och citatet som jag var ute efter på den här sidan var så klart: ”In joy or sadness, flowers are our constant friends. We eat, drink, sing, dance, and flirt with them. We wed and christen with flowers. We dare not die without them.”

Annons

Hittat citatet – Bodil Malmsten

När jag skrev Herbariet fick jag under en period en fruktansvärd prestationsångestrelaterad skrivkramp. Jag brukar aldrig ha skrivkramp. Det är oftast bara att sätta sig och skriva. Om jag inte klarar det har jag trick (bli full, skriva vad som helst och se vad som händer, blunda medan jag skriver, öppna ett mail och låtsas att jag skriver till en kompis etc). Men den där våren och sommaren var skrivkrampen som en kvävande, impotent, klibbfuktig matta som tröck mig mot marken, månad efter månad. Jag tänkte mycket på det där som Kerstin Thorvall sa, om att man får fin hy av att gråta, och att jag var på väg att göra min dermatologs barn arvlösa.

Och sen, i bytesrummet i tvättstugan, tog jag för första gången en bok: Bodil Malmstens ”Priset på vatten i Finistère”. Och, vafanihelvete!?, den handlar ju om odling och skrivkramp och att skriva en bok om odling trots att man har skrivkramp!!! Och om växtkommunikation, vilket min bok OCKSÅ handlar om! Och den var så skickligt och roligt skriven, men på ett så lätt och fluffigt sätt att man inte märkte det om man inte koncentrerade sig.

Och försiktigt, försiktigt började min egen skrivkramp lätta. Ganska snabbt började jag ransonera: när jag kommit halvvägs igenom boken fick jag inte läsa mer än en sida om dan. Jag hade mardrömmar om att jag skulle läsa klart boken innan min egen var fördigskriven, och att impotensen skulle komma tillbaka. Jag fantiserade om huruvida jag skulle våga signera en bok till Bodil, och huruvida jag skulle våga be min kompis Stefania att ge den till henne, eller om det skulle uppfattas som smaklöst.

Men sen behövde jag inte fundera mer på det mer för den 6 februari 2016 dog Bodil, och den 15 mars kom ”Herbariet” ut och nu när jag hittar det här fotat bland mina gamla säkerhetskopior blir jag tårögd av så himla många olika anledningar.

Författare: Bodil Malmsten
Bok: Priset på vatten i Finistère
Sida: 115
Skapelsedatum: 25 juli 2015, 23.42

Ny serie – hitta citatet!

När jag skrev ”Herbariet” (min andra bok) hade jag fruktansvärd prestationsångest. Jag hade varit den hemliga odlaren som lyckats sno ihop en odlingsbok, en bok som de som faktiskt läste den verkade gilla precis lika mycket som jag gillat att skriva den. Nu var jag inte hemlig längre och nu skulle jag skriva en andra bok. CUE: hemska känslor.

Så medan jag skrev läste jag STORA mängder böcker som på olika obskyra sätt relaterade till odling. Det låg lappar med lösryckta citat i minst tre lägenheter, både i och utanför Sverige. Mobilen var full av lösryckta citat. Ibland var jag så trött eller stressad att jag inte skrev ner det jag hittade. Istället fotade jag bara av sidan. Den typen av foton har fortfarande en egen mapp på min dator.

Problemet med att fota saker på det sättet är att det är väldigt svårt att komma ihåg vad tanken var. Alltså börjar här en ny serie, som jag tänker också passar bra som sommarläsning: foton av sidor där det någonstans gömmer sig information som jag vid något tillfälle, kanske mitt i natten, tyckt varit helt avgörande!

Först ut: sid 121 i Masanobu Fukuokas ”One Straw Revolution”.

Det självklara här hade ju varit att hänga upp sig på det där med att mat och medicin är två delar av samma kropp. Men jag tror att det jag egentligen var ute efter kanske hade att göra med det Masanobu skriver om vilda växters smak. Under en period var jag fascinerad över det där som hemliga kocken säger: att våra smaklökar blivit så vana vid härsken olivolja och vaniljextrakt att när vi smakar färsk olivolja och äkta vanilj tycker vi det smakar konstigt. Asketism är så himla fascinerande, och jag tror att jag försökte hitta en röd tråd mellan hur man skulle odla, och hur man skulle vänja tillbaka sin mun vid vilda smaker… Kanske.