Gartenverrückt out today!

In order to accommodate the MASSES of garden crazy Germans who are eagerly searching the web for information about the book ”Gartenverrückt” – by ME – this post is in English! If you already know you want to buy it, it’s available HERE.

Today – on this day that we in Sweden call fettisdagen, and what they in Nouvelle Orléans call Mardi Gras – ”Gartenverrückt” is officially released (by Atlantik and Hoffmann und Campe Verlag). It’s a German translation of the Swedish book ”I odödliga odlares sällskap”, and it’s an anthology, of sorts, consisting of 40 portraits of some of the world’s coolest gardeners. The oldest one was born in 1098 and the youngest one in 1984.

I initially wrote the portraits for the magazine Allt om Trädgård, and the gardeners have been chosen in very close association with my editor Anna G. Tufvesson. They’re a kooky, creative and deliciously single-minded bunch, and they inspire me immensely. A surprising thing about writing this book was realizing that a lot of them were superstars in their day, but practically forgotten today.

These superstar gardeners were queer, polyamorous, and anarchist; they were artists, housewives, workers, and poets. Not necessarily all at the same time, but sometimes that too. Each generation likes to think of themselves as the most advanced, openminded and spiritually permitting one. But the people in ”Gartenverrückt” prove that it is not so. And so, they also prove that the garden path towards more freedom doesn’t necessarily lead straight ahead, but is rather circular, or maybe serpentine. It’s a much more interesting shape, anyway.

Well, that’s all for now. If you know German, you could give it a read. If you know someone German, you can give them ”Gartenverrückt” as a gift. It’s already proven itself as a very popular gift, in Swedish at least.

Oh, and just for shits and giggles, here’s a bunch of photos from a recent trip to Venice.

View from the hotel window
Beautiful plants of the sea
Cypress in sunset, I call this one
Byzantine towers and secret gardens
Gothic windows and adult ivy
Isn’t this the craziest variegated ivy you’ve ever seen? My husband, the art director, pointed out that it looks like it’s been made in a bad 80s Indesign filter.
Windowboxes on fleek
Annonser

Radis noir i kakktugi

Hittade precis dom här bilderna från i somras, när jag hade väntat med att skörda radis noir alldeles för länge, eftersom torpet skulle vara med på en fotografering (det stämmer, allt är bara fusk!).

Dom svarta rättikorna hade växt sig enormt, obscent stora och trots att jag bara hade sått typ två korta rader hade vi mer rötter än en normal människa kan äta. Dom var också, kanske på grund av torkan, peppriga som wasabi.

Det enda vettiga var att mjölksyra dom allihopa, och eftersom vi har typ ett halvt kilo koreansk specialchili så blev det kimchi. Kimchi på rättika kallas kakktugi, och receptet kom från den utmärkta boken ”Kimchi och andra koreanska rätter”, där man kan hitta kimchi-recept för i stort sett alla råvaror, inklusive råa ostron.

Kakktugin blev både het, av chilin, och pepprig, av rättikan, och vi åt den i flera månader.

Boktips i Grönsakslandet

NYTT POD-AVSNITT!!! https://www.acast.com/odlingspoddengronsakslandet/julavsnittet-

Man kan nästan säga att det är dags för GrönsaksLandets årliga boktips – det känns som om vi gjort det här MINST en jul tidigare, och två gånger är en vana, tre gånger är en trend.

Våra boktips är ju sällan aktuella, onödigt att strunta i en majoritet av alla böcker som skrivits bara för att dom inte kom ut i år, och tiden är ju cirkulär hur som helst.

Bland mina boktips för i år finns bland annat dessa ultraklassiker.

Och kom ihåg att amazon/adlibris/bokus inte är allt. Har du dåligt med stålar finns böckerna ofta på biblan. Om boken inte finns på ditt lokala bibliotek, sök på Libris, där dyker alla Sveriges bibliotek upp och så kan man fjärrlåna. Många rekommenderar också bokborsen.se, men min favorit är antikvariat.net, för att hemsidan är så basic och så kan man göra önskelistor och få ett mail om ens bok dyker upp nånstans i norden.

Boktirrrrps!

Äppeltips – tarte fine aux pommes

Det här recept är hämtat ur boken ”Efterrätter”, av kocken Olle T Cellton. Boken är så ny att jag vill inte spoila receptet helt – köp den eller låna den på biblan om du vill ha Olles alla förenklande specialtricks (det är 100 % värt det).

Men grundreceptet är typ så här:

  1. köp smördeg (eller gör själv om du är händig)
  2. klipp den i två remsor, kasta den ena remsan i frysen, och rulla ut den andra remsan i en långpanna täckt med bakplåtspapper.
  3. skala och kärna ur ett gäng äpplen, hacka upp dom lite grovt och koka till ett äppelmos med lite socker och vanilj. Låt svalna.
  4. skala och kärna ur ytterligare ett gäng äpplen, och skär dem i tunna skivor (jag brukar bara skala äpplena, och sen köra dom på mandolinen hela vägen in till kärnhuset: då blir dom liksom automatiskt urkärnade)
  5. smeta ut äppelmoset på smördegen
  6. lägg äppelskivorna lite omlott ovanpå moset.
  7. smeta ut mjukt smör på äpplena och strö över strösocker
  8. grädda i typ 12 minuter på typ 200 grader
  9. ta ut, smeta på lika mycket smör till, och strössla över ännu mer socker
  10. Grädda i typ 10-15 minuter till
  11. ta ut ur ugnen och dra över både kaka och bakplåtspapper på ett galler, där kakan får svalna till ljummen eller rumstemperatur
  12. serverar med grädde eller vaniljglass
  13. så jävla gott!

Jag gjorde precis det här recpetet för första gången, och som alla vet måste man göra en rätt minst tre gånger innan den blir riktigt bra, men den här kakan blev awesome MED EN GÅNG. Jag fick både äppelmos och skivade äpplen över: moset äter jag i filen till frukost, och skivorna strödde jag ut över ett gallare och torkade till såna där äppelringar man åt när man var liten. Också så jävla gott.

Tarte fine aux pommes, eller äppelkaka som vi kallar den på svenska, är perfekt när man har mer äpplen än man kan hantera. Det finns ju nån statistik som säger att mängden äpplen som varje år ruttnar bort som fallfrukt, är typ lika stor som alla äpplen som köps på ett år i Sverige. Och jag är SÅ HIMLA TACKSAM mot alla villaägare som ställer ut äpplen till oss som inte har några egna träd. Årets ros till er för tusan!

Odödliga odlare som talbok! (obs bara för vissa…)

Berätta för alla dina vänner med variationer på syn- eller läsförmåga att den supergoa boken ”I odödliga odlares sällskap” nu finns att låna på biblioteket som talbok!

Jag vet inte exakt hur det funkar, men jag tror att den finns under den sektion på biblioteket som heter Daisy (om du eller din kompis/familj har dyslexi eller liknande så har du säkert bättre koll).

Man kan ju alltid söka på LIBRIS om den finns på närmaste bibliotek som talkbok eller vanlig bok eller e-bok.

Och du vet väl att om den INTE finns, så är det bara att be biblioteket ta in den? Folk brukar fråga mig var man ska köpa min bok för att jag ska dra mest nytta av det, och jag brukar säga typ ”Din lokala bokhandel” eftersom små, obereonde bokhandlar fortfarande drivs av eldsjälar och bokälskar, och jag känner att jag drar nytta av att de finns. MEN att be om böckerna på bibblan är faktiskt också ett grymt alternativ: jag får ju betalt av biblioteken också, du får läsa gratis och dessutom får ÄNNU fler personer chans att läsa. Så, yay, go bibliotek!

Tomatsmart

Är just nu ÄNNU mer kär i Ruth Stout än tidigare. Ruth uppfann täckodling i USA men jag har bara läst henne på svenska tidigare. Tills nu, när jag läser How to Have a Green Thumb Without an Aching Back, som handlar om hur Ruth skaffar sig en gård och sitt första, enorma grönsaksland. Jag kan inte läsa så mycket åt gången, eftersom jag måste gråta hela tiden, men dom små stycken jag tar mig igenom är underbara.

Här är två tips jag fastnade för med en gång:

🍅 Ruth odlar tomat på friland, i ett klimat som liknar Sveriges. Alltså måste hon förodla dom inomhus, innan hon planterar ut dom i juni. Om tomaterna då hunnit bli så långa och gängliga att dom inte kan hålla upp sig själva längre gör Ruth så här: gräver ett litet dike, lägger tomaten ner och täcker med jord, så att allt utom bara själva toppen på tomatplantan hamnar under jord. På det sättet skyddas bladen från brännskador, det kommer nya rötter längs hela plantan och den lilla toppen ovan jord växer snabbt ikapp andra, försvagade plantor som kämpat mot blåst och sol med tunn stjälkar.

🍅 När även den lilla toppen blir så hög att den inte kan hålla sig uppe låter Ruth den bara ringla iväg över marken. Eftersom hon täckodlar håller sig tomaterna rena även när de mognar fram på marken. De blir lättare att plocka och hon slipper hålla på och mecka med stöd.

Jag testade faktiskt det här sista i liten skala för nån sommar sen. Jag hade läst att Masanobu Fukuoka gjorde likadant. Jag hade en solig vägg som jag ville odla tomater mot, men jorden precis vid väggen var så dålig och ogräsinfekterad att jag inte ville stoppa ner tomaterna där. Istället täckte jag marken med tidningspapper och planterade tomaterna en meter och en halv ut från väggen. Jag planterade dom snett, så att dom redan från början vilade mot marken. Sen var idén att dom skulle ringla iväg mot den varma stenväggen, vilket dom lydigt gjorde. Enda problemen var att tomaterna trivdes så bra att de snabbt täckte hela marken, samt att mina armar inte är en och en halv meter långa. Så varje gång jag skulle plocka en tomat var jag tvungen att göra utfall mot väggen och sen skjuta mig tillbaka med hjälp av armkraft, och handflatorna fulla av stickor.

Paris för odlisar, nej FOODISAR menade jag!

Jag har alltså skrivit en bok. TILL! Den heter ”Paris för foodisar”, fast vi skojar om att den borde hetat ”Paris för lodisar” eftersom den även innehåller så många tips om barer och ställen som är extremt billiga, nej PRISVÄRDA menade jag!

Den går att köpa nästan överallt där böcker säljs, till exempel HÄR. Men den finns också att låna på bibblan, och om just ditt bibliotek inte tagit in den är det bara att be dom.

Först hade jag tänkt beskriva den som en anti-Michelinguide, eftersom ingen i den här boken nånsin kommer ta för mycket betalt eller le falskt. Fast det kändes lite taskigt mot Michelinguiden. Men sen påminde en kompis mig om att Michelin ju är ett däckföretag, och att Michelineguiden kanske kom till för att få folk att köra extra långt till avlägsna restauranger och bränna mer gummi, och då insåg jag att det verkligen ÄR en anti-Michelinguide!

”Paris för foodisar” är en reseguide designad för att du ska kunna röra dig till fots, gärna ganska långsamt, i Paris finaste område: det 11e arrondissemanget. Och om det är något jag känner att jag kanske vill visa, eller inspirera till, eller vad som helst, så är det att det går bra att vara en långsammare resenär. Att inte konsumera en stad, utan istället delta i livet i den, bli en del av den ett litet tag. Att behandla den som en by, där det är viktigt att vara trevlig mot alla man möter, eftersom man kommer träffa dom igen och igen. Där man äter på stället som alla i kvarteret vet är det bästa i kvarteret, dricker öl på baren där musiken är bra och bartendern känner igen en redan efter andra besöket, och hittar till butiken som ser skabbig ut, men i själva verket har de allra finaste OCH billigaste naturvinerna.

En grej som inte fick plats, men som jag tänkt att jag kanske kommer posta här, är olika förslag på resvägar för den som inte vill flyga. Vi har åkt både tåg och båt, och det är ju inget man gör över en långhelg. Men hela poängen är ju att Paris är en helt underbar plats att vara på, så varför skulle man vilja ha en långhelg där, när man kan ha en långvecka? Du borde jobba mindre hur som helst.

Oh well, nån dag. Det var allt för nu. Vi ses i Paris!

Justja, det här sjuka har hänt

elin unnes the secret gardener
Säg det inte till nån, men när jag startade den här bloggen – för, vad är det nu, fem år sen? – valde jag i hemlighet namn utifrån hur det skulle låta som titeln på en bok.

Det jag försöker säga är, att det inte enbart är det år och ett halvt som det tog att skriva den som jag väntat på just det här tillfället.

Den heter ”The Secret Gardener”, precis som bloggen, och innehållet är ganska mycket som här också, fast mer strukturerat och i vettiga kapitel som jag inte skrivit på fyllan. Stefan Fält, han som du känner här från bloggen som ”mannen”, har gjort formen och Calle Stoltz har tagit bilderna.

Den finns till exempel på den HÄR fina butiken.

Done and Done

Nu har jag äntligen beställt den där härliga maris bard.

Sen upptäckte jag det här inlägget från slutet på april förra året, och insåg att jag är ungefär en månad för tidig. Oh well.
Hittade ett spännande tips i Edible Estates nu på morgonen också, om att använda potatis för att slippa gräva upp nya odlingsland. Tipset kommer från Ruth Stout från början, och jag blev sjukt sugen på att läsa den här boken.
RUTH GÖR SÅ HÄR
Ruth kände en kvinna som en gång satte potatis direkt i en äng. Hon placerade bara ut potatisarna och täckte dom med hö. Samma sak funkar i trädgården, och allt eftersom potatisarna svullnar, och du fyller på med mer och mer hö, luckrar de jorden och dödar allt ogräs i närheten.
JAG GÖR SÅHÄR
Ruths tips påminde mig om Rosemary Vereys potatismetod. Jag tror jag ska försöka kombinera dom två metoderna den här våren och få bukt med ett extra övervuxet område, som vi tidigare kallat ”lupinhelvetet.”