Anders Stålhand i Rum Ute

I nummer 5 2021 av tidningen Rum Ute (som kom ut nu i oktober) har jag och fotograf Gabriella Dahlman besökt den otroliga odlaren Anders Stålhand i hans trädgård.

Tidningen finns fortfarande att köpa och det rekommenderar jag VERKLIGEN för den är full av gobitar!

Och om redaktionen, Gabriella, eller nån annan inte vill att reportaget ska ligga uppe, säg till så tar jag ner det!

Milky ways

Tips-tajm!
Fick precis ett brev från en person som bor i den tjusiga ekobyn i Baskemölla, med det här tipset: att frysa in bär i mjölkkartonger!

Jag har aldrig riktigt gillat att odla i mjölkkartonger (botten blir så saggig!?), men det HÄR känner jag är helt korrekt sätt att hantera dom. Sprätta upp, fylla, vika tillbaka tejpa ihop, märka och sen stapla i frusen. Att fylla fyrkantiga utrymmen med fyrkantiga grejer alltid så mycket mer tillfredställande.

Grönsakslandet och torkade bär

Justja, det har ju kommit ett par nya avsnitt av podden Grönsakslandet!

Här är ett där vi pratar skörd och jag rantar om varför motordrivna lövblåsar är min sämsta grej:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/603845?programid=4756
Jag pratar lite om hur svårt det är att torka svarta vinbär också (de blir hårda som enbär). Och så kom det liksom ett jättebra svar på det! Från Åsa Jonsson på Grönsakslandets Facebook. Tack Åsa! Tack internet!
I senaste Åter-tidningen beskrivs torkning av olika bär, frukt och grönsaker. Precis som Elin sa måste det till socker för att svarta vinbär (och övriga bär) ska bli goda. Bären (eller tärnade morötter!) läggs i mättad sockerlag i två dygn, och torkas därefter som vanligt.

Och här är ett till som jag inte hunnit lyssna på än (jag och Bella brukar prata vilt i två timmar, sen gör producent Estrid Bengtsdotter nån form av trolleritrick och ut på andra sidan kommer en podd som faktiskt handlar om något), men som med stor sannolikhet är jättebra det med:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/606907?programid=4756

Kort kvartalsrapport med litet testamente

Jag började odla i mitten av juni i år, och har alltså framför allt förlitat mig på gåvor från extremt omtänksamma personer i min omgivning.

Så här har det gått:

första squashen

Den första, gulnande squashen

* Squashen från Bella såg stark ut från början, men började sedan gulna så aggressivt att jag förstod att jag måste ha glömt att gödsla landet innan jag planterade ut den. Den andra squashen  från Bella, som nu visat sig vara en gurka, har varit betydligt piggare. Ingen av dem har dock visat nåt som helst intresse av att bära frukt förrän nu helt nyligen, när det dykt upp små honblommor här och där. Hoppas HOPPAS på en varm höst!

andra squashen

Andra, mycket piggare squashen (kiwi till höger)

* Tomaterna jag fick av både Bella och Lana ser fortsatt starka ut, så till den grad att jag känner att nåt kanske gått fel. Eller så är det bara att jag ännu till denna dag inte lyckats förmå mig att varken lära mig eller utföra en korrekt tjuvning.

tomat minidrivhus

Tomat + KAOZ

* Potatisen som jag fick av Ami, som groddat sig i hinken hon glömt dom i, blommade väldigt fint och smakar gott, men skörden har varit ganska liten och vissa av knölarna blev lite brunrötiga, trots att jag klippte ner blasten.

* Vitlöken har varit fin, men väääldigt liten.

* Samtliga sallatslöksfrön har stendött. En andra omgång ser starkare.

* Johannesörten tagit över ett helt grönsaksland. Jag donerar det villigt, och lyfter min hatt till denna favorit.

* Trots detta lite knackiga år ser alla bär helt fantastiska ut, och den största succén av dem alla: jag har fått åkerbär! För första gången! De smakar precis så overkligt som jag minns det. Och björnbären är i stort sett groteska.

blåbär björnbär gurkört

Dessert för desertörer

Allt du inte visste att du ville veta om sylt

När man är i vinterexil i till exempel Frankrike, och behöver göra ett viktigt syltexperiment med till exempel riktigt risiga vinterjordgubbar, men man saknar köksvåg, då kan jag varmt rekommendera att gå till posten och låna deras portovåg. [Så pass nöjd över mig själv när jag kom på den här idén]

Sockret var lättare: här i Frankrike kan man köpa allt sånt på lösvikt, så jag mätte bara upp rätt mängd i affären.

Den här morgonen fortsatte experimentet, men eftersom jag inte har nån sockertermometer  HELLER så behöver jag nu räkna ut hur länge sylt ska koka för att nå temperaturen 105 grader (då är den klar). Jag söker som en tok, men får inte riktigt fram något svar… Däremot hittar jag en hel del annan information, som till exempel:

* Koppargrytor verkar vara syltproffsens favoritmaterial. Noterat.

* Proffsen, som i vanliga fall ehlskar att göra enorma satser av allt, stoppar vid 3 kilo frukt. Det här har återkommit hos både Jan Hedh och Christine Farber. Anledningen är att man inte vill att sylten ska ta för lång tid att göra, den kan bli missfärgad då, och även ojämn i konsistensen.

* Det står ofta ”koka i stor gryta” (eller ”in a large saucepan”) i recepten – det är för att man vill att sylten ska nå kokpunkten samt koka snabbt. Jag gissar att det är av samma anledning som ovan, men även för att pektinet kan bli förstört om det är uppvärmt under för lång tid. (En exakt siffra jag läste nånstans var att sylten inte ska fylla grytan till mer än en tredjedel.)

* Om det står att man ska låta bären ligga i sockret över natten så är det för att den färdiga sylten ska ha helare bär: när de står och drar så suger bären i sig sockret och blir stabilare i konsistensen.

* Man ska helst inte röra i kokande sockerlag – sockret kan kristalliseras och sylten bli klumpig. Det är därför det står i recept att man ska röra till sockret löst sig, och sen koka sylten.

* Att sterilisera burkar och lock är ju en självklarhet, men här är ett tips jag gillade: att vända den nyfyllda, igenskruvade burken upp-och-ner, för att låta den heta sylten ytterligare sterilisera locket.

* Istället för att skumma kan man klicka i en rejäl tesked smör när man kokar sylten, det bryter typ, öh, ytspänningen eller nåt.

* Jag har läst på vissa ställen att man ska låta burkarna stå orörda 1 vecka efter att de fyllts. Vet ej varför. Verkar ha nåt att göra med pektinet.

* Svarta vinbär innehåller mycket pektin. Jordgubbar innehåller lite (doh!).

* Pektinpuré, istället för köpepektin eller syltsocker, går att koka på gröna äpplen och vatten. Gissar här att äpplena är utbytbara på äkta eller oäkta kvitten eller paradisäpplen, beroende på vad man har mycket av.

* Förr i tiden var socker så dyrt att det räknades som en krydda istället för en ingrediens. Det var först när man började importera billigt socker från Västindien som sylt blev en grej – nån gång kring 1800-talet om jag fattat allt rätt. De sylter som blev populära kring 1880, och som åts av arbetarkärlar på grovt, äckligt bröd, innehöll istället framför allt socker och färgämnen, och ganska lite frukt.

* Förr var det standard att koka sylt på hälften/hälften bär och socker. Numera är förhållandet oftare 800 gram socker till 1 kg bär. Med den sockerhalten räcker ett mörkt skafferi som förvaringsplats för oöppnade burkar. Om sockerhalten sjunker ner mot 500 gr socker till 1 kg bär så är det kylskåp som gäller all the way. Men ändå intressant att bärfylld sylt med låg sockerhalt är en modern företeelse, eller hur?

* En annan sorts tidig ”sylt” var en blandning av honung och fruktmos som fick soltorka (eh, YUM!). Resultatet ska bli typ som det där godiset som kallas för dansk marmelad. Kvitten innehåller extremt mycket pektin, och är därför extra bra för just det här. I Grekland kallades blandningen melomeli, äppelhonung, och ansågs vara ett afrodisiak som också hjälpte matsmältningen (har läst att fransmännen anser samma sak som kvitten – de kryddar sin kvittenmarmelad med något som kallas myskfrö/bisamfrö, eller kardemumma, som ju också är bra för matsmältningen (enligt indierna)).

* På flera ställen har jag läst att man ska värma frukten FÖRST, och sen tillsätta sockret, eftersom socker, salt och syra (i till exempel en chutney) kan gör att frukten kan förlorar sitt vatteninnehåll och hårdnar. Men i de allra flesta recept tillsätts sockret med en gång.

* När det står i receptet att man ska låta sylten svalna i några-tio minuter innan man slår upp den på burkar är det för att den ska hinna tjockna lite, vilket gör det svårare för frukten att flyta upp till ytan i burken.

* Ibland står det att man ska lägga en rundel vaxat papper direkt på ytan av sylten. Det här pga det här: när sylten svalnar bildas kondens som sen lägger sig på toppen av sylten. Vätskan har ett lägre sockerinnehåll än resten av sylten, och det är alltså där som eventuellt mögel kommer att utvecklas. Det här är inget jag behöver använda mig av eftersom sylt aldrig inte klarar sig länge nog för att börja mögla hemma hos mig.

* En grej som jag själv kommit fram till är att jag gillar att göra sylt i små burkar, pytteburkar som innehållit kapris och andra delikatesser är perfekt. De är lättare att ge bort då, och så tar de slut fortare när man väl öppnat dem, ifall man skulle ha problem med hållbarhet.

* Ett sista tips, som inte har alls med sylt att göra, men som jag älskar ändå: om du gör nougat, som blir så pass seg och svårvispad att vanliga köksvispar kan braka ihop av det, går det bra att bara köra in vispdelen av vispen i en borr med slagborrsfunktionen avstängd. Använd hörselkåpor.

PS. Nu är sylten klar! Det tog lite mer än 10 minuter för den att stelna, och medan jag toksökte gjorde en enorm mängd tester med kalla tallriken för att avgöra när den var klar.

OBS cool växt upphittad: Död Mans Finger

Den kallas också Narrbuske, blir 2-3 meter hög och är härdig zon 1-3. Sår du frö måste de stratifieras eller sås på hösten och den trivs i skugga.
Det är de avlånga, blåmärkesfärgade frukterna som gjort att folk börjat kalla den för Död Mans Finger. De ska smaka milt av honungsmelon. Mmmmm….
PS. HÄR är en lista på Död mans finger och 99 andra mysko frukter och grönsaker som folk på Kew Gardens tycker du ska testa.

Död mans finger samt levande kvinnas händer

Kampen om bären

Den här bloggen startade som ett sätt för mig att sortera mina tankar, för att sökifiera alla de små lappar med instruktioner som jag skrev till mig själv sena kvällar när jag drack vin och läste odlingsböcker, och för att ge mannen lite avlastning, ett andrum i mitt nästan konstanta odlingstjat.

Sen dess har det overkliga hänt att jag fått börja JOBBA med att skriva om odling, och bloggen blev mer av en dagbok.

Men  här kommer ett sånt där old school-inlägg, ett helt vanligt odlingstips uppsnappat nån gång från nånstans som jag nästan aldrig minns:

Odla nässlor kring svart- och rödvinbärsbuskarna. Buskarna är så tåliga att de inte störs av ogräset, och nässlorna gör att fåglarna håller sig borta från bären. När du, som till skillnad från fåglarna har motsatta tummar, vill plocka bären klipper du bara ner nässlorna.

Använd nässlorna som täckmaterial i odlingarna, eller gräv ner dom några centimeter under jorden, så blir de till näringsrik kompost.

Strawberry Switchblade – elitklassen

Det är ju flera coola brudar här på internet som frågat mig om vilka jordgubbssorter man ska odla, och jag svarade med The Gardens engelska lista över vilka jordgubbar som mognar när under sommaren. Men den var ju inte framför allt fokuserad på smak, och inte anpassad till Sverige. Så här kommer även Hemträdgårdens smakrekommendationer:
Zefyr – mognar först, men det står i Hemträdgården att smaken ska vara ”frisk och syrlig”, vilket jag tolkar som ”sur”.
Rebecka – en remonterande smulgubbe (alltså en smultronsläkting som blommor två gånger på samma sommar) låter helt perfekt tycker jag.
Korono – ”ett måste för den som prioriterar smaken”. Check!
Sonata och Salsa är de två sista tipsen, men eftersom de ska vara ”populära bland yrkesodlarna” gissar jag att de smakar citronvatten.

Det här med sorter…

När jag började odla tyckte jag att allt tjat om sorter var snobberi. Typ som att namedroppa band för att visa hur bra koll man har.
Sen blev jag besatt av potatissorter (Rocket!) och sveptes med i den totala hajpen av sallaten Little Gem, men jag trodde ändå aldrig att det var nån större skillnad på ANDRA sorter. Ett blad är ett blad är ett blad liksom.
Och nu har jag tänkt om. Helt. Vi har nämligen börjat göra smaktester på lotten.

Först: den gamla, grova sortens gräslök som fanns på lotten när vi kom dit vs. den nya späda som jag hamstershoppat utan att riktigt tänka på att vi redan hade en stor tuva gräslök. Enorm skillnad. Oförnekbar.
Sen smaktestade vi den gamla grova rabarbern som fanns på lotten vs. den nya späda (”Rosenhagen”) som jag hamstershoppat utan att tänka på att vi redan hade enormt mycket rabarber. Samma resultat.

Den gamla, anonyma gräslöken smakade så som man tänker sig att gräslök smakar. Ända tills vi smakade den nya. Som liksom smakade GRÄSLÖK. Mycket lökigare och mycket mildare på samma gång. Fylligare är ju ett ord som är ganska löst, men den smakade bara MER helt enkelt. Den gamla gräslökstuvan har nu hackats upp i små bitar och förvandlats till en snygg häck längs med ett grönsaksland.

Rabarber är ju giftigt – fylld av oxalsyra som kan vara riktigt stark för till exempel små djur och barn. Så när jag köpte ny sort var det med extra låg oxalsyra. Vi ugnsbakade en späd stjälk av den gamla, anonyma sorten och en späd stjälk av den nya sorten (gör så här: skala lite lätt om det behövs, sockra, kasta i en form och så in i ugnen i typ 10-20 minuter, ät med till exempel glass eller vaniljsås).
Den gamla sorten var fine – rabarber smakar ju alltid svensk sommar. Men man blev samtidigt så där sträv om tänderna som man blir av rabarber, och även om jag älskar själva smaken så är det ju alltid enormt mycket beska. Och sen, REVELATION!, den ny. Ingen beska nästan ALLS: den var söt och mild och utan tandbeläggning. Fantastiskt god. Helt okomplicerad att äta.

Jag minns tyvärr inte riktigt vilka sorters gräslök och rabarber jag köpte (det här var ju under tiden när jag tyckte sortsnack var snobberi). Men jag tänker att det kanske inte spelar så stor roll. Jag valde dem inte noggrant och for all i know så skulle de kunna vara de sämsta på marknaden. Men de hade namn. Och det är det som är poängen tror jag, att det spelar roll, att det är skillnad på vad man väljer. Det var väl egentligen bara det jag ville säga. Välj sort noga!

Som ett resultat har jag nu börjat snobbvälja och skriva upp mina väl valda sorter, som till exempel allåkerbäret Rubus Stellarcticus Linda (som i dagsläget fortfarande behöver en man för att ge bär), det låga hybridblåbäret Vaccinium Angustifolium Northblue (som under två års tid givit sammanlagt tre bär i skörd (vilket alltså innebär hundra 100% fler bär andra året jämfört med första)) och kiwin Actinidia Kolomikta Paula (som även hon behöver en snubbe för att börja frukta av sig).

Jordgubbsspecial

Jag startade ju den här bloggen lite som ett digitalt anteckningsblock, för att jag ska kunna vakna mitt i natten och ba, ”Men när var det nu man skulle beskär svarta vinbär för att INTE stimulera tillväxt?!” och istället för att ligga och vrida mig i några timmar istället kunna söka på bloggen och ba, ”Aha, under JAS. Skönt.”
Nu när jag skriver så mycket på andra ställen så blir det inte riktigt så, och istället har jag mina anteckningar utspridda över lappar, på diverse mobiltelefoner och i anteckningsblock. Så nu när jag rensade en gammal mobiltelefon har jag nöjet att bjuda på en jordgubbsspecial från The Gardens aprilnummer 2011.

En rosenböna som gick överstyr i somras – skidan var lika lång som min underarm.


Med en blandning av dessa sorter kan man ha färska jordgubbar hela säsongen (OBS, jag har inte googlat för att kolla hur de klarar sig i Sverige, det här är alltså engelska tips rakt av):

1. Gariguette
2. Sonata eller Elsanata
3. Florence
4. Mara des bois – som även remonterar.
5. Finesse – som även remonterar.

Alternativa odlingsplatser:
1. Häng upp avlånga odlingspåsar på söderväggar, eventuellt jordsäckar där du odlar i uppklippta hål i påsen.
2. Fyll en odlingspyramid med liggande odlingspåsar, höjdskillnade gör att du får in fler plantor på mindre plats än om du odlar platt.
3. Använd jordgubbskruka, den har plats för ca 10 plantor.