Boken ”Tvekampen” är en storfavorit i detta hushåll, precis som filmatiseringen ”First Blood” alias första Rambo-filmen. Det sjuka är att det finns en koppling mellan filmhjälten Rambo och det amerikanska äpplet med samma namn. Det var jag så klart tvungen att skriva en krönika om.
Om Allt om Trädgård, eller nån annan, vill att jag ska ta ner texten – säg till så gör jag det ögonaböj!
Jag sitter just nu och plockar bort döda länkar från gamla inlägg här på bloggy, och helt chockerande nog var jag riktigt KUL omkring 2009.
Till exempel i det HÄR inlägget, när jag är rasande över att all odlings-tv är kompad av porrfilmsmusik.
Eller dom här inläggen, som handlar om den gången när jag investerade 3 000 kronor i en riskkapitalfond som gav utdelning i äpplen. Och sen ringde min ”vanliga” bankman, Hans, för att fråga vad han tyckte om det.
Det här recept är hämtat ur boken ”Efterrätter”, av kocken Olle T Cellton. Boken är så ny att jag vill inte spoila receptet helt – köp den eller låna den på biblan om du vill ha Olles alla förenklande specialtricks (det är 100 % värt det).
Men grundreceptet är typ så här:
Jag gjorde precis det här recpetet för första gången, och som alla vet måste man göra en rätt minst tre gånger innan den blir riktigt bra, men den här kakan blev awesome MED EN GÅNG. Jag fick både äppelmos och skivade äpplen över: moset äter jag i filen till frukost, och skivorna strödde jag ut över ett gallare och torkade till såna där äppelringar man åt när man var liten. Också så jävla gott.
Tarte fine aux pommes, eller äppelkaka som vi kallar den på svenska, är perfekt när man har mer äpplen än man kan hantera. Det finns ju nån statistik som säger att mängden äpplen som varje år ruttnar bort som fallfrukt, är typ lika stor som alla äpplen som köps på ett år i Sverige. Och jag är SÅ HIMLA TACKSAM mot alla villaägare som ställer ut äpplen till oss som inte har några egna träd. Årets ros till er för tusan!
Rosa äppelmos gjort med hjälp av ”Ingrid Marie”-skal.
Minns ni det här uråldriga inlägget, där jag fått pippi på ett äppelträd med rödköttiga frukter som heter ”Redlove Era”? Jag fick aldrig tag på trädet, men däremot lyckades jag uppfinna mitt eget knallrosa äppelmos (HÄR).
Inlägget om ”Redlove Era” är ett av mina mest kommenterade nånsin, och jag sammanfattar alla tips i DET HÄR inlägget.
Och nu, i nummer 3 2016 av tidningen Hemträdgården, kastar sig Åke Truedsson in i diskussionen, genom att tipsa om ett gäng rödköttiga äpplen.
Vi ska skaffa ett litet äppelträd! Till våren, vilket kanske är den sämsta tiden att skaffa äppelträd, men skitsamma.
Just nu kämpar jag emot viljan att skaffa ett paradisäpple. Jag har en enormt soft spot för paradisäpplen, trots att det enda man kan göra med dem är typ gelé, och det enda man kan göra med gelé är att servera den till kadaver. Men liksom kolla in ”Harry Baker” på bilden: blir som mest tre meter högt, har mycket mörka blad och djupt rosa blommor som The Garden beskriver som ”exceptionally large and flamboyant”. Och så ganska stora äpplen med mörkrött kött, som ger en lila gelé.
Men jag går också tillbaka till det HÄR gamla inlägget, om äpplet Redlove era som har rött fruktkött, och de bra tipsen jag fick i kommentarerna:
David skriver att Leif Blomqvist berättar om äpplet “Veiniöum”, i boken “Våra fruktsorter”, som också har rött fruktkött. Sorten är estnisk och äpplet är främst bra till till saft, mos och vin. Pa64 fyller i med att Leif brukar finnas på mässan Nordiska trädgårdar, och tar in de träd man är sugen på.
Anne tipsar även om ett äpple som hon tror är Fagerö, som är fantastiskt gott att äta, har lätt rodnande fruktkött som färskt äpple och helt rosigt efter några månaders lagring.
Men borde man inte kunna ympa in lite paradisäpple på ett riktigt äppelträd? Malus som malus liksom.
Nu är enda problemet att trädet måste vara bisarrt jävla litet för att vi ska kunna knöka in det på lotten…
Jag är bevisat opysslig – det är inte tummen mitt i handen, det är liksom en hel hand mitt i handen – men nu har två saker hänt som får mannen att kalla mig ”Den nya Ernst Kirchteiger”. Dels ska jag vara med i väldigt fin tidning och prata om odling (spänning!) och dels har jag uppfunnit mitt eget Redlove Era-äppelmos.
I förra veckan märkte jag att Svenska Äpplen-backarna på affären gått från 12 stycken till typ två, och fick panik. Jag köpte på mig rejält med små sura äpplen och två stycken trinda Ingrid Marie som var så sammetsaktigt mörkröda att de nästan gick i svart. Jag skalade alla äpplen till moset, så där som man ska, men behöll Ingrid Marie-skalen och strimlade dom fint. Sen lät jag de röda strimlorna koka med i resten av moset (som jag bara gjorde som vanligt). Et voila, ett äppelmos så knalligt rosa att det fick hälsingepappan att säga ”Nämen det här är ju fel!”.
Det är kanske inte slap my ass and call me Einstein-läge, men inte så illa för nån med handen mitt i handen.
När jag flyttade hemifrån tog mina föräldrar sig an en kanadensisk utbytesstudent i min ålder. Jag har aldrig tänkt på det förr, men jag inser nu att det var jag som blev utbytt. Och som det verkar klarade sig väluppfostrade, ideellt arbetande, Lions-engagerade Justin väldigt bra i konkurrensen med mig.
För att ta mig igenom mina nästan sju kilo äpple medan de fortfarande är färska och goda fortsätter Projekt Eple med torkade äppelringar.
Det första jag gjorde när äpplena kommit var att brassa Bettey Swann (herregud, hur undergiven är den kvinnan? Hon borde läsa den där boken ”He’s Just Not That Into You”) och koka äppelmos. Jag lät bli att skala frukten, skar den grovt och la till lite vaniljsocker enligt ett trevligt recept på internet. Det smakade himmelskt. Testar även att göra moset med konserveringsmedel, istället för ett kilo socker.
När äpplena väl kom kändes det ändå overkligt.
the secret gardener 