Sätt potatislök!

Hej bloggy, och ursäkta att jag experimenterar med dig, men det här är alltså ett tidsinställt inlägg som jag skrev i vintras, när jag satt mittemellan ett par franska fönster i Paris och en doftande bukett mimosa. Syftet är att påminna mig själv att sätta potatislök. Om det är den 18 maj i dag så har det funkat. Och i så fall: Sätt potatislök!

Förra året experimenterade jag också: genom att sätta löken redan på hösten, som med vitlök. Det finns ju liksom inte så mycket info kring potatislök, och jag hade märkt att lökar som jag glömde i landet överlevde och började gro kommande år. Det jag inte visste var dock att en hel del kvarglömda lökar även måste ha dött, för det var det som halva min höstsådda skörd gjorde. Från och med nu följer jag traditionen och sätter löken på våren, och skördar den 10 augusti. Håll tummarna!

Annonser

Plantbyte 2019

Det händer igen! Vi brukar ju köra på mors dag, men idag är det dan INNAN mors dag, vilket enligt svensk logik borde vara mors dags-afton (som i julafton/juldan etc).

Det kommer vara ett helt EVENT med vin och pizza och grejer, som pågår från 12 till minst 17, men vi river av själva plantbytet 13-14.

Det är som vanligt: ta med ditt överflöd, och byt till dig större mångfald.

Det är restaurangen Farm som arrangerar, så jag kommer mest att glida runt som en friggin’ VÄRDINNA och klinka i glas, spela skivor och prata växter. OCH om det skulle vara så att du inte hunnit dra upp några plantor att byta in, så kommer det finnas asmycket fina plantor att köpa! (Odlade av grönsaksgenierna Karshamra) Så ta med dina plantlösa vänner också för tusan. Det kommer bli fett.

  • PLATS: Farm Restaurant,
  • TID: 13-14 (med möjlighet att stanna kvar för att äta, dricka och shoppa plantor)
  • ADRESS: Frihamnsgatan 26, Stockholm (du vet Magasin 3? Där!)
Jag tar med mig solros ”Giant Yellow”, brysselkål ”Groningen”, gråärt ”Signe”, ringblomma ”Enkel orange”, chili ”Demon Red” och förhoppningsvis lite potatislökar och jordärtskocka ”Bianca”

Broccoli-stek

Lite oklart varför jag forsätter försöka ta bilder på mat, när jag UPPENBARLIGEN inte har en aning om hur man gör. MEN jag läste precis i Financial Times att blomkål just nu är den trendigaste grönsaken i New York, så kanske finns det nån form av allmännintresse i det här inlägget!?

Hur som helst… Eftersom det är svårt att handla saker som INTE är i säsong här i Paris, har vi ätit mycket blomkål och broccoli sista tiden. Och ett av de mäktigaste sätten att göra dom på är helstekta i ugn. Som en äkta, vegetarisk stek.

Gör så här:

Ta ett huvud broccoli eller blomkål. Gör ett nytt snitt längst ner, på samma sätt som du gör med snittblommor, och lägg i kallt vatten i några timmar. Då fräschar det upp sig även om det legat och blivit lite slappt på affären. Rensa bort alla ytterbladen. Kasta dom inte – det gröna funkar i sallad, och de vita stjälkarna kan hackas ner i indiska grytor, eller kokas och ätas som fattigmanssparris, tillsammans med hollandaisesås.

Klyv huvet på mitten, och smeta in det i ORIMLIGT mycket rumstempererat smör. 100 gram typ!? Lägg i ugnsfast form och ställ in i ugnen på 200 grader. Vänta 10 minuter, sänk temperaturen till 150 grader, och grilla i 40 minuter.


Avsluta genom att bryna lika mycket smör till. Du kan kasta i en halverad vitlöksklyfta i smöret för att ge det smak (plocka bort vitlöken innan den bränns). Har du salvia hemma är det väldigt gott att fritera några blad i smöret också, och kasta på toppen av rätten. Ta smöret av värmen och kasta i några rågade matskedar kapris, pressa i lite citronsaft, riv i lite citronskal. Slå det brynta smöret över broccolin. Klart. Just den här kvällen hade jag en näve gnocchi över, så jag snurrade runt dom i det brynta smöret, och skyfflade över i den varma formen också. Viktigt med bröd till, så man kan soppa i sig det smälta smöret.

The original nässelsoppa

Nej det stämmer, jag är ej matfotograf.

OBS viktigt med varma mackor till soppan

Jag är ju Paris just nu, och här är nässeltiderna redan över oss, vilket gör mig lite nipprig eftersom jag inte har nånstans att plocka. Men OM jag hade det, skulle jag laga det gamla originalreceptet på nässelsoppa, som står nerskrivet i Tore Wretmans ”Husmanskost”, men som lagats av små tanter sen nässlornas begynnelse.

Två saker jag gillar med Tores recept: 1. att han rekommenderar halvförlorade ägg (vilket alltså är som ett pocherat ägg, fast man har haft så lite vatten att gulan inte riktigt har täckts, och det blir som ett kokt ägg, fast sunny side up). 2. att han låter lakritssmakande fröer koka med i soppan. Tore knyter in fröerna i gasväv, men det går lika bra att stoppa dom i en tesil eller nåt.

Det som följer är (förhoppningsvis) en ord-för-ord kopia av hans recept:

TORES NÄSSELSOPPA
Nässelsoppa är en av de finaste svenska soppor vi har, och dessutom trivsam, då man själv mycket lätt kan bidra med råvaran genom att ge sig ut och plocka riktigt späda nässlor. Det brukar finnas riklig tillgång på dem så gott som överallt, både på landet och ofta även i städernas parker eller där grässtråk letar sig fram mellan asfalt och gammal gatsten. För den som vill begå en kulinarisk högtidsstund en tidig vårkväll vid middagsbordet, är det varje vår en lika stor glädje att med en papperspåse gå ut och skörda dessa anspråkslösa, läckra blad.
Denna uppskattning av nässlor delas dock inte av den franska, gastronomiska akademin, som i sin dictionnaire presenterar dem på följande lakoniska vis: ”C’est comestible, sans plus”. Det är ätbart men inte mer.

ca 2 liter av de späda toppbladen från nässlor
1,5 liter enkel buljong
smör
vetemjöl
1 liten knippa gräslök, anis och fänkål
Skölj och rensa nässlorna väl, kasta dem i kokande saltat vatten och koka dem omkring en kvarts timme.
Slå av dem i durkslag och spola dem kalla. Krama ur vattnet och passera nässlorna tillsammans med litet gräslök, eller om ni föredrar det, finhacka nässlor och gräslök tillsammans. Fräs sedan smör och mjöl och späd med buljongen. Låt soppan småkoka ca 10 min med 1 tsk anis och fänkål inknutet i gasväv och tillsätt sedan det passerade gröna. Krydda med salt och vitpeppar.
Nu skall soppan endast koka några minuter. Står den länge varm förlorar den lätt sin vackra gröna färg.
Servera soppan med halvförlorade eller koka ägg i heta tallrikar.
—————————————

DRYCK
Det här har inte Tore sagt, utan bara jag, men jag tycker man ska dricka bubbel till nässlor, som till exempel:
* Crémant d’Alsace (nr 7520 på Systembolaget) Geisweiler (nr 7685)
* Vilken champagne som helst som du har råd med

Gartenverrückt out today!

In order to accommodate the MASSES of garden crazy Germans who are eagerly searching the web for information about the book ”Gartenverrückt” – by ME – this post is in English! If you already know you want to buy it, it’s available HERE.

Today – on this day that we in Sweden call fettisdagen, and what they in Nouvelle Orléans call Mardi Gras – ”Gartenverrückt” is officially released (by Atlantik and Hoffmann und Campe Verlag). It’s a German translation of the Swedish book ”I odödliga odlares sällskap”, and it’s an anthology, of sorts, consisting of 40 portraits of some of the world’s coolest gardeners. The oldest one was born in 1098 and the youngest one in 1984.

I initially wrote the portraits for the magazine Allt om Trädgård, and the gardeners have been chosen in very close association with my editor Anna G. Tufvesson. They’re a kooky, creative and deliciously single-minded bunch, and they inspire me immensely. A surprising thing about writing this book was realizing that a lot of them were superstars in their day, but practically forgotten today.

These superstar gardeners were queer, polyamorous, and anarchist; they were artists, housewives, workers, and poets. Not necessarily all at the same time, but sometimes that too. Each generation likes to think of themselves as the most advanced, openminded and spiritually permitting one. But the people in ”Gartenverrückt” prove that it is not so. And so, they also prove that the garden path towards more freedom doesn’t necessarily lead straight ahead, but is rather circular, or maybe serpentine. It’s a much more interesting shape, anyway.

Well, that’s all for now. If you know German, you could give it a read. If you know someone German, you can give them ”Gartenverrückt” as a gift. It’s already proven itself as a very popular gift, in Swedish at least.

Oh, and just for shits and giggles, here’s a bunch of photos from a recent trip to Venice.

View from the hotel window
Beautiful plants of the sea
Cypress in sunset, I call this one
Byzantine towers and secret gardens
Gothic windows and adult ivy
Isn’t this the craziest variegated ivy you’ve ever seen? My husband, the art director, pointed out that it looks like it’s been made in a bad 80s Indesign filter.
Windowboxes on fleek

Simbassäng + klosterruin = 😍

Läste precis detta i Financial Times, och kände att landskapsarkitekterna Isabel och Julian Bennerman kan vara mitt design-ideal! Det är lite förvirrande, för min smak inom trädgårdsdesign är inte ”god” smak (Edward Scissorhand är mitt ideal när det kommer till formklippning). Och dom här två är favoriter till Prins Charles, och han är väl typ… den med allra mest god smak i England!?

Om jag fattat rätt så var det Isabel och Julian som byggde Prins Charles ”stumpery” (även är känt från Trädgårdstider), och även det är ju en genialisk grej.

Och så detaljen som beskrivs här ovan, när dom byggde en klosterruin av gamla grejer dom hittade i närheten av trädgården som dom höll på att designa, och sen anlade en bassäng mitt i ruinen. Ruinen var så trovärdig att dom blev anmälda när dom var i full färd med att bygga bassängen, eftersom nån trodde att det var två galningar som grävde en bassäng i en riktig antik klosterruin.

Blast from the past

Jag sitter just nu och plockar bort döda länkar från gamla inlägg här på bloggy, och helt chockerande nog var jag riktigt KUL omkring 2009.

Till exempel i det HÄR inlägget, när jag är rasande över att all odlings-tv är kompad av porrfilmsmusik.

Eller dom här inläggen, som handlar om den gången när jag investerade 3 000 kronor i en riskkapitalfond som gav utdelning i äpplen. Och sen ringde min ”vanliga” bankman, Hans, för att fråga vad han tyckte om det.

Bildkavalkad från topet

Jag är med i en liten intervju på The Waves We Make just nu, och blev ombedd att plocka ihop lite passande bilder. Det var så klart mycket roligare än att jobba, så det blev en total BILDKAVALKAD. Alldeles för många för The Waves We Make, så klart, så jag lägger upp dom här istället.

Jag har odlat på torpet i tre somrar nu, men bilderna kommer framför allt från 2018 och kanske lite 2017.

Jag! Fotad av Ulrika Owesdotter. Jag har alltså fått tag på en folköl, en hammare, en tändsticksask och en gammal konservburk fylld med korkar. Lite oklart vad jag planerade att bygga.
Såna här sallader är odlarens belöning: olikfärgade morötter, gurka, blandade blad, watermelon radish, små smakrika gurkor, ringblomma, en burk med pesto på sidan av, osv osv…
Hängmattan i sol.
Hängmattan i dimma.
Mannen gjorde egna olive – EGNA SVENSKA HEMMAODLADE OLIVER – av omogna mirabeller. Dom blir mer och mer olivlika för varje månad som går.
Odlade MELON på friland sommaren 2018. Så jävla fina, sorten ”DeLuneville’. Notera gärna artrikedomen i min gräsmatta.
Melon ”DeLuneville”.
Den där gången jag handtvättade lakanen i tvättgrytan, med hjälp av såpnejlika. Det var… intressant.
För å tvätta med såpnejlika: mortla rötter, stjälkar och blad, blötlägg. Blommorna torkar jag och har som potpurri.
Radis noir, som växt sig orimligt, oätligt stor, eftersom det skulle vara en fotografering på torpet i augusti, och jag inte ville att det skulle vara utplockade luckor i landet.
Rädisor av sorten ‘French Breakfast’, från en fröpåse jag bytte till mig på biblioteket i Hölö!
Den där gången det var alldeles för varmt för att sova inomhus, och vi släpade ut tältsängarna i bersån.
Inget fel på potatisblomningen i år. Det här är – tror jag – sorten ‘Casablanca’.
KOLLA va gulligt det är med baby pattypan squash!
Gulmåra, älggräs och rosenblad som torkas och sparas till vinterdoft.
Den vackra potatisen med det olyckliga namnet ‘Pink Gypsy’. Som jag odlade på höjden, i brödbackar staplade på varandra. Det gick väl sådär, om jag ska va ärlig.
Älskade piennolo-tomater.
Grönsaksterrassen prunkar!
Här är ett gardening hack: om du måste frakta din skörd – åka buss i ett par timmar till exempel, kan du täcka korgen med en blöt handduk. När vattnet dunstar har det en kylande effekt, och bladen klarar sig bättre.
Majs och rosenbönan ‘Prizewinner’ ihop.
Solnedgång på torpet.
Den gär gången jag gjorde rosensmör. Inte 100 % användbart, men spexigt.

Hej, jag heter Elin och jag har slutat dricka Coca-Cola

Första gången jag hörde talas om Hans Rosling pratade han om befolkningsökning. Tidigare (men inte längre tror jag!?) fanns idén att ”om bara kvinnorna i Indien slutade skaffa så många barn så vore allt mycket bättre”. Hans svar är ju välkänt:

  1. Kvinnor i u-länder skaffar inte längre särskilt många barn. Och om du verkligen vill att folk ska skaffa färre barn så bör du fokusera på att hålla liv i de som redan finns.
  2. Om alla kvinnor i Europa/Sverige slutade skaffa så många barn så vore allt mycket bättre. And that’s a fact. En västerländsk bäbis är en ekologisk katastrof.

Det sjuka är ju att nummer 2 nu alltså håller på att hända. Västerländska kvinnor (men också ett helt gäng i Asien) födslovägrar.

Hanna Hellquist pratar om det här, i Vinter i P1, och jag tycker hon var så jävla modig som gjorde det. Hon berättar att hennes framtidsvision är så mörk att hon försakar det hon önskar sig mest av allt: ett barn. Och hon är inte ensam. Överallt i i-länder väljer kvinnor bort barn. Så många nu att det syns i statistiken. Kvinnor förblir barnfria, av solidaritet med sina ofödda barn, och med kvinnor som redan nu kämpar för sin och sina barns överlevnad, i krig och förtryck, omgivna av en totalförstörd natur.

Det som gör de här barnfria kvinnorna till revolutionärer är det system vi lever i. Systemet klarar inte av en befolkningsminskning. Nya konsumenter MÅSTE tillkomma, annars kraschar allt.

När drack du senast en Coca-Cola?

För ett tag sen läste jag en märklig grej om Coca-Colas affärsmodell (du trodde väl inte att jag glömt rubriken!?). Deras huvudkonsument är inte lojala storhandlare, folk som säger ”Jag älskar Coca-Cola” eller följer Coca-Cola på Instagram. Coca-Colas huvudkonsument är en person som inte minns när hen senast drack Coca-Cola, eller som aldrig druckit Coca-Cola.

Minns du? Det gör jag: i oktober för tre år sen, stående på en sprucken trottoar utanför en park i Paris. Och sen en gång till, när jag var fruktansvärt magsjuk och min man matade mig med några teskedar läsk utan kolsyra. Och trots att jag alltså aldrig, aldrig, aldrig mer tänker dricka Coca-Cola, så är jag ÄNDÅ Coca-Colas huvudkonsument.

Välkommen till The Matrix lilla bäbis

Det går alltså inte att hoppa av. Även om jag skapar nåt sorts mystiskt kontrakt där det står att inte ens personalen på ålderdomshemmet får ge mig Coca-Cola, så kommer jag för evigt att vara en del av Coca-Cola-väldet.

Med den här affärsmodellen så är ofödda barn så klart också den allra största Coca-Cola-konsumenten.

Så, vad gör vi nu?

Det finns teorier om att folk inte längre kan strejka. Det är inte längre arbetarna som har kontrollen över råvaror och sånt som är avgörande för samhället/företagen. Allt sånt sköts mekaniskt, i slutna system, via pipelines. Det enda arbetarna (i-lands-arbetare i alla fall) gör nu för tiden är att pyssla med PR och HR. Och att konsumera så klart.

Så, vi kan inte strejka, för vårt jobb är inte att jobba, utan att shoppa. Och vi kan inte inte konsumera, för vi är så jävla, jävla många att det räcker med att vi alla köper bara en enda burk läsk, en sportsko, en mobiltelefon från jätteföretagen så har vi ÄNDÅ shoppat klart för en hel livsstid.

Men det finns faktiskt en sak vi kan göra: vi kan vägra att tillverka fler blivande konsumenter. Min känsla är att det här är en av anledningar till att Greta Thunbergs strejk är så mäktig: hon är hon inte färdig än, hon är bara råmaterialet till en blivande konsument, och nu har hon lyckats skapa en reva i väven. Skolbarn är ju dessutom de enda som inte får strejka enligt lag…

Ja, det var väl allt från dystopiavdelningen idag tror jag! Ta det lugnt nu. Och drick saft istället! Helt gratis jättefin present från naturen till dig.

Radis noir i kakktugi

Hittade precis dom här bilderna från i somras, när jag hade väntat med att skörda radis noir alldeles för länge, eftersom torpet skulle vara med på en fotografering (det stämmer, allt är bara fusk!).

Dom svarta rättikorna hade växt sig enormt, obscent stora och trots att jag bara hade sått typ två korta rader hade vi mer rötter än en normal människa kan äta. Dom var också, kanske på grund av torkan, peppriga som wasabi.

Det enda vettiga var att mjölksyra dom allihopa, och eftersom vi har typ ett halvt kilo koreansk specialchili så blev det kimchi. Kimchi på rättika kallas kakktugi, och receptet kom från den utmärkta boken ”Kimchi och andra koreanska rätter”, där man kan hitta kimchi-recept för i stort sett alla råvaror, inklusive råa ostron.

Kakktugin blev både het, av chilin, och pepprig, av rättikan, och vi åt den i flera månader.