På utflykt till Les Olympiades

Då och då blir ju den här odlingsbloggen en rese- och restaurangblogg med fokus på Paris. 
Just nu är ett sånt tillfälle, tack vare Les Olympiades!
Les Olympiades är ett helt eget litet område i Paris 13e arrondissement. Det svävar en bit upp i luften, ovanför de stökiga, bilfyllda gatorna där nedanför. Precis som i Venedig funkar inte kartappen i detta väglösa land, utan man får utforska på instinkt, precis som förr i tiden. Hela området är byggt på 70-talet, och hänger alltså lätt upphöjt en bra bit över gatunivå. Det är microparker överallt, bebyggelsen är brutal och där är fullt med bambu.
I mitten av området finns en inomhusgallerian och den är som en liten labyrint i sig själv, med tvåspråkiga skyltar för att göra känslan av att vara i en annan värld ännu tydligare. I ena änden av gallerian står vad jag måste utgå ifrån är langare, i andra änden finns ett tempel. Kidsen kör sparkcykel på den platta, blanka stenläggningen och tar genvägar genom nödutgångarna. Att säga att det är filmiskt är ingen överdrift. Jag är dessutom inte den enda som tycker det – det har precis kommit en spelfilm med samma namn som utspelar sig i Les Olympiades.

Jag tror att söndag mitt på dan är en höjdpunkt, för då verkar det vara brunchtid. Vi gick istället hit en torsdagkväll, vilket också var trevligt. Vi började med en fördrink på en PMU som ligger mitt i gallerian – en PMU är alltså ett spelställe, och just den här kvällen började det plötsligen ösa in gubbar med lottorader i nävarna, som minglade, tog ett glas och gafflade med personalen. 
Efter fördrinken fortsatte vi genom gallerian för att äta middag. Vilket kök skulle det bli? Khmer? Kina? Japan? Vi valde stället Mai Tai One, som lite överraskande serverade trevliga vietnamesiska rätter, tillagade av en ung kille med armarna täckta av tatueringar. Restaurangen stängde prick åtta, då den unga killen släntrade iväg med en take away-påse i ena handen och vinkandes till oss med den andra. Det kändes ganska exakt som att äta middag i Blade Runner, fast med mycket, mycket mindre folk.

Rekommenderas!

Dröm om chili

För ett par år sen så brevväxlade jag med en lyssnare till Grönsakslandet. Brevväxlingen slutade med att jag skickad några potatislökar till henne, och som tack skickade hon chili till mig. En hel kasse chili. En hel kasse av världens näst starkaste chili. Jag har varken köpt eller odlat chili sen dess.

Jag har fortfarande kvar ungefär en tredje av de pyttesmå burkar med fermenterad chilisås som jag gjorde på frukterna, men nu börjar jag ändå fundera på om det är dags för mig att så ett chilifrö igen. Särskilt när jag hittade det HÄR fantastiska receptet på picklad chili, på den också mycket fantastiska sajten Lesley’s Recipe Archive.

Och fonden går bra?

Jag har startat en fondpåse. Det är lite som en fondportfölj, fast mer värdefullt. Jag förvarar påsen i frysen, och i den lägger jag vissna kålblad, lökblad och bortskurna stumpar, morotsskal och så vidare och så vidare. Skal av ingefära har visat sig vara en stor hit. Helt enkelt allt sånt som EGENTLIGEN är ätbart, men som hamnar i komposten för att maten faktiskt blir mer aptitlig om man inte använder vissna blad och grova skal. MEN dessa grejer funkar alldeles utmärkt att koka fond på! Det är det fondpåsen är till för.

Jag använder bara rena rester – alltså inte skal av leriga morötter eller lökar. Morötterna skrubbar jag av lite snabbt innan jag skalar dom, och när jag köper lök på affären så brukar jag som regel alltid tvätta dom i kallt vatten med en skvätt äppelcidervinäger (närmare beskrivning längst ner).

Hur som helst.

Jag lägger de rena grönsaksresterna i fondpåsen i frysen, och när påsen är typ halvfull kokar jag fond. Det är viktigt att inte vänta alltför länge, får då måste man koka så fruktansvärt mycket fond på en och samma gång.

Recept

  1. Hetta upp smör i en stor gryta. Fräs de frysta grönsakerna i smöret. Här kan man nog fräsa lite som man vill: det finns fonder (som den som används till nudelsoppan pho till exempel) där grönsakerna i stort sett bränns svarta. Jag brukar nöja mig med lite yta bara.
  2. Slå på vatten så att det täcker grönsakerna.
  3. Koka 45 minuter. Slå på mer vatten under tiden om det behövs. Jag brukar ha en vattenkokare med hett vatten vid sidan av, så att det inte tar så lång tid att koka upp.
  4. Sila.
  5. Klart.
  6. Förvara i kylen i några dagar, eller i ej helt fulla burkar i frysen tills det är dags att använda. Funkar som bas i soppor, risotto, grytor, till att koka linser i och så vidare.

Tvätta lök

När jag köpt lök på affären börjar jag alltid med att lägga dom i en skål, slå på en skvätt äppelcidervinäger och täcka med kallt vatten. Löken får ligga så i… 20 minuter? Eller ett par timmar. Tills dess att det yttersta skalet på löken är fuktigt. Då gnider jag löken i händerna, så att all eventuell smuts försvinner, jag rycker bort den lilla rottussen längst ner och rotborstar bort eventuell jord, jag tar bort lösa eller skadade skalbitar, så att bara ett tajt, blankt skal blir kvar. Om detta skal visar sig vara det första ”riktiga” löklagret – alltså ett saftigt löklager som går att äta – så gör det ingenting. Detta löklager förvandlas till vanligt skal över tid. På det här sättet upptäcker jag också skador på löken. Skadade exemplar läggs åt sidan och används först, eftersom de inte går att lagra. Övriga lökar får torka på en handduk innan de hamnar i grönsaksskålen, där de håller sig perfekt i veckor. Jag gör likadant med ingefära och andra grejer som kommer från affären – låter dom ligga i vatten och äppelcidervinäger och skrubbar skalet med en mjuk rotborste. Se till att grönsakerna torkar ordentligt innan du lägger dom i grönsaksskålen bara, annars kan dom ruttna eller gro (yay, växtkraft!). Om jag planerar att äta skalet på apelsiner eller grapefrukt (syltade eller i marmelad till exempel) gör jag likadant med dom också. Älskar att ha en stor skål med rena, fina grönsaker hemma – ätbara inifrån mitten och hela vägen ut till skalet.

 

Muffinmania i DN

Jag har alltid känt att kokböcker kan vara minst lika inspirerande som böcker fyllda med löpande text, och en av de böcker som betytt mycket för mig är – oväntat nog – Muffin mania. Så jag skrev ett kåseri om boken till Namn o Nytt.

Om DN, eller nån annan, inte vill att texten ska ligga uppe – säg till så tar jag bort den!

Rum Plum Yum Jam

Jag tror aldrig jag lagt upp den här plommonsylten tidigare, men den är toppen. Den smakar så där som man brukar beskriva som ”vuxet”.

Receptet kommer från Herbariet, och nu när jag bläddrade runt i den tyckte jag (återigen) att den var så himla fin, så jag inkluderade sidorna med foton av Lina Scheynius och Valdemar Asp här under.

RUM PLUM JAM

  • 1 kg plommon, grovhackade
  • 2 msk citronjuice
  • 1 dl vatten
  • 7 dl strösocker
  • äkta vanilj, av den sort du föredrar (dock ej vanillinsocker eller liknande)
  • 1 dl rom (sorten är inte så jätteviktig, men är du finsmakare väljer du så klart en god variant)
  1. Koka upp allt utom rom i en stor kastrull.
  2.  Sjud tills sylten tjocknar lite, ungefär 30 minuter.
  3.  Rör ner rom.
  4.  Sleva upp på rena burkar och förvara mörkt och svalt.
  5.  Ät på rostat bröd med färskost, eller på kvällen till efterrättsosten.

Victoriaplommon.

Foto av Lina Scheynius

Kirlianfoto på plommon av Valdemar Asp.

Jack och bönstjälken i Allt om Trädgård

Jack och bönstjälken är en folklig berättelse, som bevarats genom muntlig tradition. Jack är ju också en sorts superodlare, och när jag skrev den här krönikan om honom till Allt om Trädgård så roade jag mig med att skriva en egen liten mikroversion av sagan.

Om Allt om Trädgård, eller nån annan, inte vill att texten ska ligga uppe – säg till så tar jag ner den!

Nu blommar det! (Igen)

Min potatis blommar – igen! Alltså en andra blomning denna sommar. Och blommorna doftar dessutom jättegott.

Sorten är ”Golden Wonder” och jag känner mig nöjd med den. Livskraftig genom sommarens torka, knölar med rejält skal (vilket jag gillar), kraftig, smörig potatissmak. Jag har både kokat och ugnsbakat den, båda funkade väldigt bra. Och så en vacker blomning, på det.